Barn som ”tyr sig” mer till en förälder som inte är närvarande?

Hej ts!

Jag växte upp med en förälder som inte var positivt och kärleksfullt närvarande, och som sällan var hemma. Jag var fixerad vid att rätta till den relationen, gav presenter och till synes gick all min uppmärksamhet åt det hållet. Föräldern som jag redan hade en fantastiskt stabil och fin anknytning med, kände litegrann som du!

Men jag ska säga dig, att det är den föräldern som jag har en bra anknytning med som är min riktiga anförvant idag, och om båda två höll på att trilla nerför ett berg finns det ingen tvekan vem jag skulle rädda.

Missförstå mig inte, jag älskar båda mina föräldrar djupt. Men när jag var liten handlade det om överlevnad och att självvärdet etc var i fara så länge där fanns en trasig anknytning till en primär vuxen. Det fanns ju också en stark längtan, och vilja att vara så bra att föräldern skulle vilja ha en.

Mitt svar är att det handlar om att deras anknytning är trasig och dålig, något barnet försöker desperat kompensera för och rätta till.

Det handlar INTE om att er anknytning är dålig, tvärtom. Barnet är trygg med din kärlek. Och den kärleken är vad som till syvende och sist är, innerst inne, barnets finaste skatt.

Kram

Hej!

Oroa dig inte. Ditt barn är tryggt med dig och får all kärlek denne behöver. Men den andra föräldern är den liksom utsvulten av, så barnet vill ha så mycket som möjligt av den föräldern som det går den korta tiden.

Den föräldern som inte är där så ofta kompenserar genom att vara rolig när han (eller hon för den delen) väl är där.

Barn gillar att ha roligt och få konstant uppmärksamhet. Det är ganska lätt att ge ett barn det varannan helg, betydligt svårare att ge det hela tiden förutom varannan helg.

Jag har ett barn på strax under året som bor heltid hos mig och som träffar den andra föräldern ca 8-9 timmar / vecka - ofta ännu mindre än så. Kanske konstigt att känna sig nojig över en sådan här sak men barnet tyr sig nästan mer till den andre föräldern när denne är här, vill gärna bli upplockas av denne och inte mig osv. Vad beror det på tro?

Jag blev lite nojig att det är våran anknytning det är fel på men så kanske det inte behöver vara? Tycker det känns snopet mest att barnet beter sig på det viset när det ändå spenderar nästan all tid med mig, som att det inte har betydelse alls.. men jag kanske tänker helt fel i detta och därför vänder jag mig hit. Har ni några kloka tankar?

Hej ts!

Jag växte upp med en förälder som inte var positivt och kärleksfullt närvarande, och som sällan var hemma. Jag var fixerad vid att rätta till den relationen, gav presenter och till synes gick all min uppmärksamhet åt det hållet. Föräldern som jag redan hade en fantastiskt stabil och fin anknytning med, kände litegrann som du!

Men jag ska säga dig, att det är den föräldern som jag har en bra anknytning med som är min riktiga anförvant idag, och om båda två höll på att trilla nerför ett berg finns det ingen tvekan vem jag skulle rädda.

Missförstå mig inte, jag älskar båda mina föräldrar djupt. Men när jag var liten handlade det om överlevnad och att självvärdet etc var i fara så länge där fanns en trasig anknytning till en primär vuxen. Det fanns ju också en stark längtan, och vilja att vara så bra att föräldern skulle vilja ha en.

Mitt svar är att det handlar om att deras anknytning är trasig och dålig, något barnet försöker desperat kompensera för och rätta till.

Det handlar INTE om att er anknytning är dålig, tvärtom. Barnet är trygg med din kärlek. Och den kärleken är vad som till syvende och sist är, innerst inne, barnets finaste skatt.

Kram

Så detta gäller alltså även fast barnet är så pass litet som hen är? Dom har en anknytning men en trasig anknytning, och det känner barnet av och försöker kompensera för - trots hens låga ålder?