Hur mycket har aktiviteterna ni hade som barn egentligen betytt i livet?

Jag har provat all sköns olika aktiviteter som barn och slutat med allt. Det var kul ett tag och sen vidare till nästa.
Kan inte påstå att det har lämnat några större spår i livet som vuxen men som sagt, kul där och då.

För mig räddade en av de aktiviteterna mitt liv, så ja, jag skulle säga att det påverkade mitt vuxna liv stort.

Jag bodde förövrigt ute i skogen med 6km till närmsta buss, som bara gick "kontorstider". De aktiviteter jag gjorde var min enda kontakt med andra barn utöver skolan.

För mig är det fortfarande en stor del av min identitet, trots att jag är närmare 40 nu. Jag kommer alltid att vara "en gammal simmare";
-jag har många vänner kvar sen den tiden
- min kropp är formad utifrån detta
-jag fick en grundkondition via idrotten
-jag växte av alla läger och evenemang jag var iväg på
-en STOR del av min barndom spenderades i simhallen eller däromkring

Jag var aldrig i risk för att "råka illa ut" och därför var det bra att jag höll mig till idrotten. Utan det var bara en riktigt kul idrott som jag valde att lägga mycket av min fritid på. Det var skolan och simhallen, något mer fanns inte riktigt tid till och det har jag inte saknat heller.

För mig var mina aktiviteter hela världen! Jag håller fortfarande på med samma grejer...

Det är bra för självkänslan och det sociala att ha en hobby, en plats där man kan vara sig själv och utöva något som man faktiskt är bra på och har tränat mycket på. 

Min musik formade min tidiga utbildning och finansierade den senare, så jag skulle säga att det har haft en väldigt stor påverkan. Numer är den mest bara något jag gör för nöjes skull.

Jag önskar att jag fått göra mer som barn. Men de sporter jag fick gå på har jag fortfarande med mig som vuxen.

Dels att fritiden fick en mening, vänner och fokus. Att få bli bra på något och dela det med likasinnade.

Jag är mer benägen att träna och ha hobbies som vuxen dessutom. Både barndomsintressen men också att våga testa nytt.

Nja, inte så mycket så att det kanske var värt all möda mina föräldrar la ner på det, men absolut inte bortkastat. Jag fick ju en massa fina minnen och erfarenheten av att ha provat på en del saker. Inget av dessa intressen har stannat kvar i vuxen ålder och jag har helt andra hobbies idag.

Musiken har betytt mycket för mig. Gett mig ett rikare liv. Att jag har spelat instrument har gjort att jag kan läsa noter. Även om jag slutade spela för många år sedan, så har jag sjungit i kör och ägnat mig åt andra saker kopplat till musik. Jag har lärt mina barn att spela olika instrument tidigt och det har liksom varit en "grej" för oss att spela tillsammans.

Sporten var säkert bra på sitt sätt just när jag höll på med den, men den har inte haft någon betydelse för mig efter 11-12 års ålder.

Kyrkliga aktiviteter som söndagsskola, barntimmar, miniorer och sådant, de har betytt mycket. De gjorde att jag kände mig "hemma" i kyrkan. Det har aldrig varit något konstigt eller svårt ställe för mig, trots att jag inte hade någon egen tro. Tack vare det hittade jag till kyrkans Öppna Förskola när kommunen stängde sin, och där fick jag många värdefulla kontakter och även vänner. Barnen, som inte gått på dagis, lärde känna sina blivande klasskompisar där. När församlingen behövde någon för ett enklare deltidsarbete i kyrkan, då behövde de inte leta långt bort. Jag var mitt framför näsan på dem och fick jobbet.

Jag tror det handlar om att få prova olika saker, märka att sakerna ens finns. Svårt för ett barn at utveckla sina sidor annars. 

Jag bodde på landet, mina föräldrar tänkte väl att det räckte med naturen djur och skog för att vi barn skulle ha aktiviteter nog (och på ett sätt håller jag med dem). Sen började man skolan och märkte att folk tex åkte slalom (hade knappt hört ordet ens för i min familj var det ingen som åkte slalom). De enda aktiviteter jag hade testat var sånt som fanns nära till, som att åka längdskidor på åkrarna där pappa hade gjort egna spår åt oss, eller att vi åkte skridskor på sjön. 

Min bästa kompis gick på gymnastik. Jag hängde med en gång för att prova men jag upplevde att jag inte begrepp något alls vad de höll på med (var väl ca 8 år då). Jag hade aldrig innan det varit på en organiserad aktivitet. 

När jag fick egna barn (och jag anser mig vara en fullt normal, lagom social, lagom utåtriktad person som har ett varierat jobb där man samverkar med många olika människor), fick jag nästan tvinga mig själv att se till att barnen fick prova saker när de var små. Jag tänkte då på varför och kom delvis fram till att det nog berodde på hur det var när jag var liten. Vi var mest hemma och jag var nöjd, men jag visste heller inte av något annat, förrän jag började jämföra med vänner. 

Mannen jag gifte mig med hade rest mkt mer än jag, han hade bott utomlands perioder av sitt liv (pga pappans arbete), han hade testat väldigt många idrott osv. För honom var det mkt mer självklart att barnen skulle testa olika saker. 

Jag tänker att det är likadant som när man tex pratar om kost. Att barn lär sig de matvanor familjen har och har man då en osund matkultur, blir det ju det som är det normala. Barnen behöver få veta att det finns annat. Så även med aktiviteter.

Man lär sig ju också umgås med andra, får i bästa fall nya kompisar osv.

För mig var fritidsaktiviteter/läger en pina som mina föräldrar tvingade mig till för "man måste ju hålla med med någon sport!" Ångest inför varje träning och kolla på klockan var tionde minut i hopp om att man skulle gå gå hem snart. På den nivån var det för mig som barn. Är 35 idag och har lite lite intresse av aktiviteter, samt vad som verkar vara permanenta förslitningsskador i knäna efter alla träningar som barn så det är många fysiska aktiviteter som inte fungerar heller.

Så för min del hade jag som barn glatt varit utan aktiviteterna. Jag var en sån som hellre ville spendera fritiden ensam och leka själv i skogen bakom huset. Så funderar du på aktivitet för barnet så fråga barnet om den ens vill göra något och isf vad. Pusha inte in barnet i något "bara för att man ska ha en aktivitet".