Gråta sig till sömns?

Du lät en 14 månaders panikgråta i sin ensamhet i 40 jävla minuter. Så fruktansvärt vidrigt...

Och du undrar om du ska be aset till pappa om ursäkt??

Var är det för fel på er?

Skulle du låta din man panikgråta i 40 min utan att trösta? Skulle din man låta dig panikgråta ensam i 40 minuter utan att trösta?

Jag spyr...

Nej, du har inget att be om ursäkt för. Han valde själv att skada deras relation, men om han inte gör om det, så går skadan att reparera.

Jag har 7 barn. Somliga har bara somnat i min famn i den åldern och somliga har somnat själva. Ingen skillnad på hur de betett sig om de vaknat på kvällen/natten; de har gråtit och ropat på mig.

Det jag har gjort för att slippa en massa uppvaknanden på kvällen, är att lägga dem i TV-rummet. Bäddat till på golvet bara och lagt ned dem där när de somnat. Lite bakgrundsljud och lite svagare belysning och de har sovit hur gott och tryggt som helst. Sedan har jag bara tagit med dem till sängen när jag lagt mig. Jag har aldrig lagt dem ensamma i ett mörkt sovrum.

Nej, men se det ur barnets synvinkel. Tänk dig att hon var 3 år och kunde prata. Hon är ledsen och gråter. Vill vara i famnen och bli tröstad, fast hon inte riktigt vet varför hon är ledsen. Hon vet bara att allt känns jobbigt och läskigt. Pappas trygga famn finns där inom räckhåll, men han vägrar. Han vill inte ta upp och trösta henne, hur ledsen och förtvivlad hon än blir. Han avvisar henne; ger kalla handen. Bryr sig inte. Den där trygga kärleken hon trodde på, den verkar vara borta. Kanske pappa inte älskar henne längre?

Att avsiktligt stöta bort ett ledset litet barn är helt obegripligt för mig. Hur kan man ens komma på något så grymt?

Nu är han skitsur. Tycker att jag saboterade. Och att jag skadade deras relation genom att komma in och rädda henne från elak pappa.

Jag vet inte. Var det fel av mig? Skulle hon fått gråta sig till sömns? Förstår hans känsla men modersinstinkten var så stark.

Ska jag be om ursäkt?

Oj nej du missförstår nog helt. Barnet var aldrig ensamt. Pappan satt bredvid hela tiden och klappade, nynnade och smekte kinden. Vid ett par tillfällen tände han lampan och läste en sida till ut boken, tog upp henne och gav en kram osv. Men hon var ledsen. Hon ville ju ha det på sitt sätt. Näsa mot näsa med mamma som vanligt.

Självklart vad barnet inte ensamt i 40 minuter. Pappan tröstade så mycket han bara kunde.

Följande är nog färgat av mina egna erfarenheter...

Men som jag ser det så behövder du aktivt ta ett steg tillbaks i föräldraskapet och släppa in fadern rent generellt. 

Nu spekulerar jag vilt, men jag gissar att du hanterat det mesta praktiska runt barnet? Du har varit föräldraledig på heltid?

Om du genom att ta ett kliv tillbaks i föräldraskapet generellt o genom detta släpper in fadern mer, så ska du se att deras relation fördjupas och utvecklas.

Det handlar om dagar, kanske veckor, innan dottern sen somnar lika bra med pappa som med dig....

Din dotter verkar av din beskrivning att dömma ha en far som faktiskt vill och försöker axla sitt föräldraansvar, samt dela föräldraskapet på ett vettigt sätt. 

Ta tillvara på detta, uppmuntra detta på alla sätt du kan, primärt för din dotters skull.

Det är bara jag som nattar vår dotter med kan räkna på en hand alla ggr min man gjort det och det har blivit kaos alla gånger. Känner att så länge jag är hemma och har möjlighet så nattar jag henne mer än gärna. Dock somnar hon nästan alltid medan hon dricker sin mjölk så jag har inga långa nattningar, kanske hade känts annorlunda om det var så.

Funkar det för er och inget du tycker är jobbigt så tycker jag du kan fortsätta eran rutin. Vill du däremot bryta den så tror jag ni är inne på rätt spår men kanske att pappa till en början gör precis som du brukar göra så det inte blir flera annorlunda saker direkt.

Då fick jag det bekräftat...

Jag sticker ut hakan lite o påstår att du nog är lika mycket orsak till detta problem som barnet. Du måste börja jobbba med dig själv för att hitta sätt att släppa in fadern i föräldraskapet som en jämlike.

Kan inte fadern vara föräldraledig en tid? Ni kanske kan vara hemma båda två?

Sen tror jag att ni alla skulle må bra av att du släppte taget lite o tog dig lite "egentid" några kvällar i veckan, gå en långpromenad? Börja med yoga?

Det primära är inte vad du gör, utan att du kommer bort hemifrån o på så vis på ett mycket konkret sätt lägger över ansvaret för barn och hem på fadern.

Detta tillåter honom att växa i sin roll, det kommer även stärka banden mellan barnet och honom något ofattbart.

Har ni alls reflekterat över varför ni inte redan nu delat föräldraledigheten mer jämnt mellan er?