• Lör 10 okt 2020 22:45
    758 visningar
    20 svar
    20
    758

    Förlorade partner till antidepressiva

    Hej.

    Har precis tagit slut på mitt förhållande med min partner sedan hon blivit utbränd + pms och fått antidepressiva utskrivet. Det började för ett år sedan då hon blev utbränd första gången .

    Sedan blev det kallare och kallare.

    Hon har ändå fortsatt tagit initiativ att träffas , men de sista gångerna jag var där så log hon knappt och skrattade aldrig hjärtligt . Ville inte mysa , ta i mig eller förutom ett ganska mekaniskt samlag. Känt mig som en jävla flyttlåda som varit ivägen de sista gångerna jag varit där.

    Ibland med alkohol kan den gamla personen uppstå. Men försvinner som askungen när alkoholen klingar av.

    Vi har haft ett distansförhållabde och hon brukade vara galen I mig tills medicinen kom.

    Hon brukade se fram emot våra möten och hade alltid separationsångest när jag skulle åka

    Någon som har liknande erfarenhet?

    Jag är helt förtvivlad dels för att jag inte kan tala med den riktiga personen och dels för att det är synd om henne.

    Obs: om hon velat göra slut tidigare så gav jag henne flera chanser till detta. Hon tog dem inte.

  • Svar på tråden Förlorade partner till antidepressiva
  • Anonym (Anony­m)
    Sön 11 okt 2020 00:27
    #2

    Ja det är det antidepressiva gör. Man blir mer jämn i humöret på gott och ont. Mindre sexlust, mindre toppar och mindre dalar. Tyvärr.

    Så du är ledsen att hon inte har sexlust, men du oroar dig inte för ANLEDNINGEN till att hon äter antidepressiva överhuvudtaget?
    Ingen vill väl äta piller om det finns andra sätt att må bra.

  • Sön 11 okt 2020 01:35
    #3
    +1

    Det här handlar inte om 6 .

    Det handlar om att hon var en väldigt sprudlande person som jag älskade.

    Kommer den personen tillbaka?

  • Sön 11 okt 2020 07:50
    #4

    Man får antidepressiva av en anledning. Den där sprudlande kvinnan du träffade var antagligen deprimerad och mådde troligen otroligt dåligt bakom detta sprudlande

  • Sön 11 okt 2020 08:56
    #5

    Nej nej, Vi känner varandra ganska väl minst sagt. Varit ihop i omgångar, träffat andra skaffat barn, träffades igen av en slump precis när båda skulle separera. Vi har verkligen historia tillsammans.

  • Sön 11 okt 2020 10:24
    #5

    Alltså , jag är ingen sexturist bara för att jag är man och har ett distansförhållande. 
    Vi har haft en djupt vänskaplig och kärleksfull relation . Men efter andra vågen av utbrändhet så gick det liksom inte längre att nå henne . Fanns ingen närhet i varken telefon eller vid möten. 
    Vi har trevliga samtal när det berör praktiska ting, Men i övrigt så är hon ganska kall. 

    Hon ville ändå att vi skulle fortsätta träffas, hon ville ligga, hon ville nog egentligen mysa , prata och kanske gråta, men det var som en mur som stoppade henne.

    Hon har sagt att det är bättre om hon går igenom detta själv och rekommenderar mig nästan att träffa någon annan

    Jag kommer göra det så småningom, tyvärr. Efter sörjandet så går jag vidare. Men det känns inte så enkelt när den andra parten liksom bara har försvunnit. 

    Men hon har sagt att hon älskar mig och vi har lovat varandra att hålla kontakten genom livet.  

    Förra gången hon hade PMS så gjorde hon slut typ, för att tre dagar senare bjuda in mig igen, precis som om det tidigare samtalet aldrig ägt rum. 

    Grundfrågan kvarstår: Är det medicinerna som talar? 

    Kommer hon att ens minnas det här när hon blir bra igen?

    Jag vill inte kontakta henne när hon är så här, kommer ändå inte få några svar. 

    Hon har inga tidigare allvarliga  psykiska diagnoser. Så det känns ju lite hoppfullt. 

  • Sön 11 okt 2020 10:26
    #6
    +1
    Fab Five Freddy skrev 2020-10-11 10:24:00 följande:

    Alltså , jag är ingen sexturist bara för att jag är man och har ett distansförhållande. 

    Vi har haft en djupt vänskaplig och kärleksfull relation . Men efter andra vågen av utbrändhet så gick det liksom inte längre att nå henne . Fanns ingen närhet i varken telefon eller vid möten. 

    Vi har trevliga samtal när det berör praktiska ting, Men i övrigt så är hon ganska kall. 

    Hon ville ändå att vi skulle fortsätta träffas, hon ville ligga, hon ville nog egentligen mysa , prata och kanske gråta, men det var som en mur som stoppade henne.

    Hon har sagt att det är bättre om hon går igenom detta själv och rekommenderar mig nästan att träffa någon annan

    Jag kommer göra det så småningom, tyvärr. Efter sörjandet så går jag vidare. Men det känns inte så enkelt när den andra parten liksom bara har försvunnit. 

    Men hon har sagt att hon älskar mig och vi har lovat varandra att hålla kontakten genom livet.  

    Förra gången hon hade PMS så gjorde hon slut typ, för att tre dagar senare bjuda in mig igen, precis som om det tidigare samtalet aldrig ägt rum. 

    Grundfrågan kvarstår: Är det medicinerna som talar? 

    Kommer hon att ens minnas det här när hon blir bra igen?

    Jag vill inte kontakta henne när hon är så här, kommer ändå inte få några svar. 

    Hon har inga tidigare allvarliga  psykiska diagnoser. Så det känns ju lite hoppfullt. 


    Det är sjukdomen, depression är en sjukdom. SSRI hjälper henne hantera depressionen
  • Sön 11 okt 2020 10:32
    #7
    +1

    Det är inte antidepressiva som förändrar människor, det är sjukdomen. Utan mediciner dör folk och försvinner i sig själva alldeles på riktigt.

  • Sön 11 okt 2020 11:00
    #8
    +1

    Kritiserar inte läkemedel, frågar efter andras erfarenheter. Oskyldig

    Jag som icke medicinerad undrar bara om huruvida det kan vara att vara medicinerad kontra icke medicinerad. 

  • Sön 11 okt 2020 11:10
    #9
    momjanet skrev 2020-10-11 10:32:12 följande:

    Det är inte antidepressiva som förändrar människor, det är sjukdomen. Utan mediciner dör folk och försvinner i sig själva alldeles på riktigt.


    Helvete, jag känner mig så jävla dum att jag inte kunnat fatta det. Jag har försökt att prata med henne men hon verkar inte vilja eller orka prata . Hon har haft ganska jobbigt med släkt och vänner på sista tiden som har använt henne som en emotionell papperskorg. 
  • Vaness­a89
    Sön 11 okt 2020 11:16
    #10
    -1

    Här ska du få något att bita i: Kan det vara p g a dig som hon började må sådär dåligt?

    En tanke bara..

  • Sön 11 okt 2020 11:27
    #11
    Fab Five Freddy skrev 2020-10-11 11:10:38 följande:
    Helvete, jag känner mig så jävla dum att jag inte kunnat fatta det. Jag har försökt att prata med henne men hon verkar inte vilja eller orka prata . Hon har haft ganska jobbigt med släkt och vänner på sista tiden som har använt henne som en emotionell papperskorg. 
    Jag tar föregivet att du försöker vara ironisk eller sarkastisk. Du lyckas sådär...

    Anledningen till varför jag ens skriver det är pga din rubrik "Förlorade partner till antidepressiva".

    Det är en oerhört vanlig och utbredd uppfattning att det är antidepressiva som förändrar personen. Det är faktiskt tvärtom, det är sjukdomen som förändrar och medicinen som stabiliserar något.


  • Sön 11 okt 2020 11:29
    #12
    Fab Five Freddy skrev 2020-10-11 11:00:04 följande:
    Kritiserar inte läkemedel, frågar efter andras erfarenheter. Oskyldig

    Jag som icke medicinerad undrar bara om huruvida det kan vara att vara medicinerad kontra icke medicinerad. 
    Det är helt omöjligt att svara på hur det skulle vara utan medicin.

    Hon skulle kunna bli katatonisk eller begå självmord. Hon kanske skulle kunna sluta sköta sin hygien, räkningar eller allt eller inget. Typ.

    Jag tror att det sämsta alternativet är att fråga här. Googla och läs på faktabaserade sidor istället.
  • Anonym (Deppi­g)
    Sön 11 okt 2020 11:34
    #13

    Min erfarenhet, tog antidepp i 7 år och slutade tidigare i år och visst för mig är det skillnad och min man säger att han i känner igen mig då jag nu både blir mycket gladare men även mer ledsen. Men det som gör mest skillnad för mig är mitt samtalsstöd som jag hela tiden är beroende av vid dåliga perioder. Absolut kunnat vara glad och sprudlande med antidepp men aldrig månaderna efter jag ändrat dos eller perioder utan något slags stöd men det är ju jag.

  • Sön 11 okt 2020 11:46
    #14
    +1
    momjanet skrev 2020-10-11 11:27:02 följande:

    Jag tar föregivet att du försöker vara ironisk eller sarkastisk. Du lyckas sådär...

    Anledningen till varför jag ens skriver det är pga din rubrik "Förlorade partner till antidepressiva".

    Det är en oerhört vanlig och utbredd uppfattning att det är antidepressiva som förändrar personen. Det är faktiskt tvärtom, det är sjukdomen som förändrar och medicinen som stabiliserar något.


    Nej inte alls. Varför i helsike skulle jag vara det. Jag är helt förtvivlad.
  • Sön 11 okt 2020 11:49
    #15
    Vanessa89 skrev 2020-10-11 11:16:11 följande:

    Här ska du få något att bita i: Kan det vara p g a dig som hon började må sådär dåligt?

    En tanke bara..


    Ja tanken har slagit mig. Men då är det nog att hon inte kan bestämma sig hur hon vill ha det.

    Jag är ingen dominant person som tränger sig på. Jag vill och har blivit vald.
  • Sön 11 okt 2020 12:28
    #16
    Anonym (Deppig) skrev 2020-10-11 11:34:31 följande:

    Min erfarenhet, tog antidepp i 7 år och slutade tidigare i år och visst för mig är det skillnad och min man säger att han i känner igen mig då jag nu både blir mycket gladare men även mer ledsen. Men det som gör mest skillnad för mig är mitt samtalsstöd som jag hela tiden är beroende av vid dåliga perioder. Absolut kunnat vara glad och sprudlande med antidepp men aldrig månaderna efter jag ändrat dos eller perioder utan något slags stöd men det är ju jag.


    Det lät ju hoppingivande.

    Jag förstår ju att vår relation antagligen tar slut här. Men samtidigt så vill man ju inte var någon som bara drar när det är problem.

    Jag tycker faktiskt själv att jag blev så ohemult nedstämd av det här så jag kontaktade psykolog.
  • Sön 11 okt 2020 12:35
    #17
    Fab Five Freddy skrev 2020-10-11 11:49:40 följande:

    Ja tanken har slagit mig. Men då är det nog att hon inte kan bestämma sig hur hon vill ha det.

    Jag är ingen dominant person som tränger sig på. Jag vill och har blivit vald.


    Jag är ganska jordnära och vi har haft en mycket varm relation . Jag har aldrig avböjt viktigare samtal. Eller liknande. Däremot har hon mera använt mig som Jiggolo . Inte velat introducera mig för sina vänner och bekanta. Heller inte göra framtidsplaner seriöst. (Mycket på grund av att hennes ex man och dennes föräldrar.) Men jag har accepterat det.

    Men visst kan hon ha haft prestationsångest rent socialt ibland kanske. Men jag har aldrig ställt några krav på henne.
Svar på tråden Förlorade partner till antidepressiva
Logga in
Bli medlem