Förlorade partner till antidepressiva

Det här handlar inte om 6 .

Det handlar om att hon var en väldigt sprudlande person som jag älskade.

Kommer den personen tillbaka?

Nej nej, Vi känner varandra ganska väl minst sagt. Varit ihop i omgångar, träffat andra skaffat barn, träffades igen av en slump precis när båda skulle separera. Vi har verkligen historia tillsammans.

Alltså , jag är ingen sexturist bara för att jag är man och har ett distansförhållande. 
Vi har haft en djupt vänskaplig och kärleksfull relation . Men efter andra vågen av utbrändhet så gick det liksom inte längre att nå henne . Fanns ingen närhet i varken telefon eller vid möten. 
Vi har trevliga samtal när det berör praktiska ting, Men i övrigt så är hon ganska kall. 

Hon ville ändå att vi skulle fortsätta träffas, hon ville ligga, hon ville nog egentligen mysa , prata och kanske gråta, men det var som en mur som stoppade henne.

Hon har sagt att det är bättre om hon går igenom detta själv och rekommenderar mig nästan att träffa någon annan

Jag kommer göra det så småningom, tyvärr. Efter sörjandet så går jag vidare. Men det känns inte så enkelt när den andra parten liksom bara har försvunnit. 

Men hon har sagt att hon älskar mig och vi har lovat varandra att hålla kontakten genom livet.  

Förra gången hon hade PMS så gjorde hon slut typ, för att tre dagar senare bjuda in mig igen, precis som om det tidigare samtalet aldrig ägt rum. 

Grundfrågan kvarstår: Är det medicinerna som talar? 

Kommer hon att ens minnas det här när hon blir bra igen?

Jag vill inte kontakta henne när hon är så här, kommer ändå inte få några svar. 

Hon har inga tidigare allvarliga  psykiska diagnoser. Så det känns ju lite hoppfullt. 

Kritiserar inte läkemedel, frågar efter andras erfarenheter. 

Jag som icke medicinerad undrar bara om huruvida det kan vara att vara medicinerad kontra icke medicinerad. 

Helvete, jag känner mig så jävla dum att jag inte kunnat fatta det. Jag har försökt att prata med henne men hon verkar inte vilja eller orka prata . Hon har haft ganska jobbigt med släkt och vänner på sista tiden som har använt henne som en emotionell papperskorg. 

Nej inte alls. Varför i helsike skulle jag vara det. Jag är helt förtvivlad.

Ja tanken har slagit mig. Men då är det nog att hon inte kan bestämma sig hur hon vill ha det.

Jag är ingen dominant person som tränger sig på. Jag vill och har blivit vald.

Det lät ju hoppingivande.

Jag förstår ju att vår relation antagligen tar slut här. Men samtidigt så vill man ju inte var någon som bara drar när det är problem.

Jag tycker faktiskt själv att jag blev så ohemult nedstämd av det här så jag kontaktade psykolog.

Jag är ganska jordnära och vi har haft en mycket varm relation . Jag har aldrig avböjt viktigare samtal. Eller liknande. Däremot har hon mera använt mig som Jiggolo . Inte velat introducera mig för sina vänner och bekanta. Heller inte göra framtidsplaner seriöst. (Mycket på grund av att hennes ex man och dennes föräldrar.) Men jag har accepterat det.

Men visst kan hon ha haft prestationsångest rent socialt ibland kanske. Men jag har aldrig ställt några krav på henne.