Anonym (styvungen) skrev 2020-10-11 14:05:56 följande:
Det var ju de som bråkade. Jag hörde bara hon sa och lackade ur framför datorn och skrev en tråd på familjeliv. Jag visste innan att hon förväntade sig att jag skulle försvinna sekunden jag fyllde 18 men det har jag inte gjort. Farsan tror jag har inte bråttom med att jag flyttar ut och ingen av dem har pratat om det direkt med mig. Jag har 2,5 år kvar på studierna.
Jag hjälper kanske inte till. Jag sköter mitt. Jag håller mig på mitt rum, jag tvättar mina egna kläder, köper och lagar min egna mat. Det är lugnast så. Jag städar övervåningen för det är bara jag som bor där uppe. Hade jag haft ett kök också så hade jag aldrig vistats på undervåningen. Men jag har ju det jättefina hörnsovrummet på övervåningen, och vi bor uppe på en bergknalle så världens mest fantastiska utsikt, och det rummet ska ju hennes knatte ha så fort jag väl flyttar hemifrån.
Men da ingen av dem har namnt nagot infor dig och du anda inte gor vasen av dig hemma (du skoter ditt, ar pa ditt rum, koper och lagar egen mat, tvattar sjalv, stadar overvaningen osv.) sa forstar jag inte varfor det ar sa brattom att flytta. Ingen har ju bett dig att flytta - du rakade bara hora deras brak - och du gor ju allt for att inte stora i huset. Inget fel i att flytta, men om du istallet kan bo kvar lite till (fast nu medveten om att du snart maste flytta, kanske nar du ar klar med studierna, kanske innan) och sa sparar du allt vad du kan under tiden som ar kvar. Du kan ju aven planera och undersoka lika olika alternativ, sa att du inte tar nagra forhastade beslut pga deras brak, utan satter dig in i det hela innan du till slut tar steget och flyttar. Kanske losningen ar att hennes knatte far det fina stora rummet och du nojer dig med knattens (vad jag antar) lilla rum om de till slut drar upp detta infor dig? Det kanske ar dar skon klammer for styvmodern, just att du tar upp det stora rummet, men detta innebar ju att du kommer att flytta ner och "synas" mer pa nedervaningen, vilket hon kanske stor sig mer pa?
Har du en chans att prata ostort, oga mot oga, med din pappa om detta? Han kanske inte alls delar styvmoderns asikt? Sen ar man ju forsorjningsskyldig for sina barn tills de ar 21 ar om de fortfarande studerar, sa hans ansvar slutar ju inte for att du fyllt 18 ar. Kanske en rimlig kompromiss for husfridens skull vore att du bodde kvar tills du fyllt 21 (eller tills du avslutat dina studier), for att du ska kunna ha ett bra utgangslage ut i vuxenlivet, istallet for att stressas ut av en styvmor nar din pappa kanske inte ens haller med om det? Prata oppet om det med honom (utan styvmor) for att fa en uppfattning om vad han faktiskt tycker. Hade han tyckt samma hade de ju inte brakat... Kan ju aven vara bra att namna for styvmor att det ar battre att fa en bra start pa vuxenlivet an att slangas ut, kanske bli bankrutt och sedan tvingas komma hem igen nar det skiter sig. Battre da att kanske stanna liiiiite till, for att undvika detta?
