Och om det är någon annan som avslöjar en otrohet,t ex ens vän som sett det eller vet om det,är det också en slags hämnd då,enligt dig? Eller är det för att hjälpa?

Fast hur många otrogna tror du erkänner det själva?
De är nog ganska lätträknade,skulle jag tro.Och hur vet du att man har för avsikt att såra och förstöra och inte hjälpa,om du inte är tankeläsare?

Samma här. Jag hade också berättat.

Jag råkade också ut för det där med mitt ex.
Fick reda på det av ett par kompisar som sett dem tillsammans.
Men fick också veta att andra vänner vetat om det utan att berätta.
Och det kändes,precis som du skriver,.som ett dubbelt svek.
Jag är tacksam gentemot de som berättade så jag fick chansen att själv få välja hur jag ville leva mitt liv.

Jo,jag vet var du står i den här frågan.
Jag bara undrade om du ser ner på vänner som berättar lika mycket som du ser ner på andra som gör det.
Och det gör du tydligen inte.

Jag har också gjort det när en väninnas partner gick bakom hennes rygg.
Jag valde att ta det med honom först och gav honom chansen att själv berätta.
När han inte gjorde det så berättade jag.
Jag ville hjälpa min väninna då jag tyckte att hon förtjänade så mycket bättre än någon som sviker,ljuger och bedrar.
Till en början så ville hon inte ta det till sig. Men när det gått en tid och hon fått fundera ett tag så var hon tacksam.
Jag tycker att man ska ta reda på vad ens vänner vill när det gäller sådana saker. Vill de veta så berättar man. Annars inte.
Mina vänner vet att jag vill veta så jag känner mig trygg i att de kommer att berätta om min man skulle vara otrogen.

Ja,jag vet som sagt var du står. men du kan väl ändå svara på mina frågor utan larviga spydigheter?
Jag stället inga frågor jag vet svaret på.

Jag vill också tillägga att otroheten inte är det värsta trauma jag råkat ut för i mitt liv.
Så det kan du omöjligt veta,Stina.

I nlägg # 103 så skriver TS att det var 2 år sedan.
Men han skriver också,i sitt senaste inlägg,att han hörde en diskussion om detta ämne varpå han ville höra andras åsikter.
Så jag har också lite svårt att förstå varför en del hakar upp sig på TS avsikter.

Ingen fara. 
Men jag håller med dig i det du skriver. 

Återigen så skriver du inget om det vidriga i att ljuga och bedra. Kanske under flera års tid.
Att ömsesidigt sex mellan två människor kan vara något fint,kan jag hålla med om.
Men när det sker på någon annans bekostnad så är det inte lika fint.
Jag förstår inte ens hur man kan försvara det.
Att ha en öppen relation är en helt annan sak. Då är det ett beslut som har skett gemensamt.
Otrohet är det bara den ena parten som har beslutat.
Den andra har inte haft något att säga till om.
Och det är,i mina ögon,bra mycket vidrigare än att avslöja någons otrohet.
Att otrohet inte är olagligt är ingen ursäkt. Bara en dålig förklaring.

Ja,och jag tycker att även du blandar in dina egna känslor i detta.
Du skriver ju också vad du tycker om det TS har gjort.
Och jag kan inte heller,för mitt liv,förstå hur man se det som så fult att ge en annan människa en chans att själv få välja hur hon ska leva sitt liv.
Och jag tycker också det är fel att dra slutsatsen att dte absolut måste vara av ren och skär hämnd,för att man själv ser det så.
Trots att TS hävdar motsatsen.
Jag tycker också att du verkar blanda ihop ditt öppna förhållande med otrohet.
Så dessa saker behöver vi inte diskutera.
Men jag är genuint nyfiken på hur du kan anse det vara helt ok att ljuga för och bedra sin partner under flera års tid,medans det är så fruktansvärt fult att avslöja det?
Vill man ha ett öppet förhållande så får man väl stå för det.

För övrigt så tackar jag för det du skrev om mig. Jag tar det som en komplimang.
Och jag vill inte heller ägna mig åt pajkastning.
Jag är bara nyfiken på hur du tänker och varför du inte kan svara på varför du försvarar otrohet?