Vilsen i min smärta

Varje dag går jag runt med dessa tankarna, ångesten. Ibland lyckas jag stänga tankarna ute andra dagar är det omöjligt.. känns som att ja lever i en bubbla som jag inte vill lämna för att de är alldeles för smärtsamt utanför den. Det är så att jag och min sambo har varit tillsammans i 4 år. I dessa 4 åren har jag gjort allt för att underlätta för honom, när vi träffades så träffades vi som vänner och jag tyckte synd om honom för han hade det väldigt tufft. Både ekonomiskt och med sin sons mamma o massa annat. Jag stöttade och gav råd till honom som han tog till sig och allt eftersom tiden gick så blev jag stört förälskad i honom. Jag svävade på moln verkligen. Det kändes som att jag äntligen hade hittat den rätta. Allt var underbart mellan oss och han behandla mig som en prinsessa. Jag har två barn sen innan och han har en son.. det var lite tufft att få ihop barnen och det var givetvis en omständighet för dom. Efter några månader bestämmer vi oss för att flytta ihop. Min sambo låg konstant i krig med sitt x och de trillade in orosanmälningar hela tiden från sonens mamma. Jag stötta och hjälpte sambon så mkt jag kunde för han tyckte de var jobbigt.. han visa en väldigt sårbar och rädd sida för mig.

Varje sms som sonens mamma skicka till min sambo brast han i panik och ville jag skulle hjälpa honom. Och de på direkten, varje problem som han stötte på skulle jag lösa till honom. Och jag gjorde de oxå. Jag stod givakt för honom. Med tiden så blev han väldigt kontrollerade och elak. Mådde han dåligt eller han hade stött på något jobbigt i vardagen var jag tvungen att lösa det till honom. Och de på direkten.. allt handla om honom. Var han glad så var allt lugnt runt om oxå. Var han arg,stressad eller något hade gått emot honom fick vi andra oxå lida för det. Allt från att han tog sönder möblerna i hemmet till att han kastade saker till att han spenderade upp våra pengar för månaden från att kränka,hota och slå mig. Han börja anklaga mig för att gå bakom hans rygg och att jag prata med andra killar. Han tog tiden på hur lång tid det tog för mig att byta om efter mitt jobb pass till att gå ut till bilen. Han ringde ner mig på jobbet, besökte mig flera gånger på mitt jobb, kunde vara utanför mitt jobb för att hålla koll på mig. Det var ständigt bråk och anklagelser. Det var ständigt hot och förtryck och de var ständigt bestraffningar.. men jag kämpade med att hålla ihop vår familj göra så barnen fick de dom behövde och jag kämpade med att hålla leendet uppe. Jag stod givakt för honom så fort han behövde mig och fanns alltid där för honom. Jag tog på mig allt för att underlätta och hjälpa honom.

Jag beslutade mig för att börja studera. Det passa bra ihop med sambons jobb tider och jag hade även möjlighet till att jobba 50%. Det kändes verkligen bra och jag var redo för att ta mig igenom pluggandet. Min sambo hade stora skulder hos kronofogden och det var nästan helt omöjligt för honom att någonsin bli skuldfri. Ända sättet var om han hade ett jobb där han tjänade väldigt mycket. Så i samma veva som jag började plugga byta han jobb. Vilket betydde att han knappt skulle vara hemma om vardagarna,och större ansvar för mig när det kom till våra barn och hemmet.Hans lön blev inte bättre, utan kronofogden tog större belopp utav hans lön. Så på de sättet var det bra. Vi ville att skulden skulle minska. Var bara det att min sambos levnadsvanor täckte inte upp för de han bidrog med ekonomiskt utan han spenderade mer än de dubbla. Att få ihop ekonomin var en kamp varje månad för mig.

Så jag fick börja jobba 100% istället plus plugga 100% och ta hand om alla tre barnen själv med läxa och fritidsintressen o allt annat som tillhör. Utöver allt detta så skulle jag hjälpa sambon med allt han behövde hjälp med och ständigt redovisa och vara tillgänglig för honom när han behövde mig. Bråka vi så straffa han mig. Jag försökte hela tiden få han att förstå att han behöver hjälp. Han behöver ta sin adhd medicin och få hjälp med hans kontrollbehov samt svartsjuka. Vi satt flera gånger i möten hemma med min familj som försökte stötta och hjälpa oss men han tänkte bara på sin skuld och inget annat..

Efter allt med allmänningar och vårdnadstvist till vardagen så gick jag in i väggen. Jag kollapsa!

Jag orkade inte mer. Jag var alltid arg sur och gick ständigt i tankar om att jag kan inte fortsätta ha det så här mera... jag levde på hoppet om att jag och mina barn kommer få det bra en dag.

Efter hjälp och stöttning flyttade han ut. Jag hade bestämt mig. Jag orkade inte mer jag ville inte mer. Jag ville vara lycklig jag ville må bra och jag ville att mina barn ska ha det bra..han delade inte mina åsikter alls och ville absolut inte att det skulle vara slut. Han försökte verkligen på alla sätt att få mig att ändra mig. Han lovade mig att han skulle ta tag i dom sakerna som jag hade krävt utav honom ( medicinering, behandlings samtal ) och han börjande med allt. Vi höll kontakt och han lovade att kämpa för oss, för familjen vilket jag hade svårt att tro. Efter drygt två månader ville han att jag skulle ge han en ny chans. Han lovade mig en förändring och jag kunde själv se att medicineringen hjälpte honom mycket. Tillslut gav jag med mig och gav honom en sista chans. Jag var tydlig med vad jag inte kommer acceptera osv. Jag älska honom och han mig, han är villig att kämpa och även jag.

Efter drygt en vecka så berättar han att han har gjort något fruktansvärt och ångrar sig otroligt mycket men vill vara ärlig mot mig eftersom vi har lovat varandra att vi skulle börja på nytt.

Under den tiden som vi var ifrån varandra hade han umgås med en annan kvinna. Och nu var hon gravid! Mitt hjärta stanna... kändes som jag fick en käftsmäll och föll rakt ner i ett håll.

Jag kunde inte tänka bara känna. Känna förtvivlad ilska och sorg. Trotts att jag gjorde slut så sa han alla dessa orden om att han inte tänker ge upp om oss. Att han älskar mig och tänker kämpa för att det skulle bli vi igen. Varför sa han de... jag bad han dra åt helvete och han försökte stanna kvar men jag var i mitt vrede så han våga inget annat än att låta mig vara.. dagar gick och han försökte få kontakt med mig men jag orkade inte. När vi pratades vid så frågade han mig om jag älskade honom ? För det är de ända som spelar någon roll. Att vi älska varandra. Han sa att vi kommer klara av detta tillsamman som vi älskar varandra.

Kändes som att jag inte riktigt förstod vad som hände.. jag kände bara hur jag sjönk djupare o djupare ner. Ångesten tog över och jag verken åt eller sov någonting. Jag var helt förstörd.

Jag förstod inte riktigt vad som hände runt mig. Jag förstod inte att min sambo fortsatte att träffa denna kvinnan bakom min rygg jag förstod inte att han fortfarande hade kontakt med henne bakom min rygg. Att han ljög om var han var och var han skulle. Att han ljög om så mycket. Han börja behandla mig som skit. Som att jag inte var värld något. Han sa så elaka saker om mig och lyfte upp denna kvinnan som att hon var så mycket bättre än jag. Jag var ingenting för honom.

Jag hade ingen ork, ingen ork att stå emot eller att tänka klart.. var bara mina känslor som styrde. Och på något vis så levde jag kvar i de vi en gång hade haft tillsammans.

När jag äntligen fick lite mer kraft att be han dra åt helvete så hade han bestämt sig för att inte släppa mig. Att han hade gjort allt de han hade gjort de var mitt fel för att jag kastade ut honom från början. Och han mådde inte bra och var så vilsen. Men han vill inte förlora mig och han vill att vi glömmer de som har varit. Och tittar framåt. Han vill inte ha med barnet att göra och kvinnan vill inte heller veta av honom något mera. Hon vill ta hand om barnet själv och vill inte ha hans närvaro.

Och det är där jag är idag. Med alla mina tankar.. jag har ingen kraft eller ork till att bryta mig lås från allt. Men jag kan inte heller förstå hur han kan ha gjort så här mot mig. Inte om han säger att han älskar mig.. jag känner mig så vilsen och ensam.. och jag vet vad jag borde göra. Jag vet om det. Men jag har ingen styrka till det. Känns som att jag inte lever här och nu utan att jag lever kvar i de vi en gång hade tillsammans.

Hur ska jag få klarhet i allt? Hur ska jag kunna få tillbaka min ork min styrka min tro på mig själv?