Hallå på er alla där ute som försöker bli gravida!
Den här tråden är för alla oss med Bim i november. Här kan vi följas åt mot ett plus. Här stöttar vi varandra och delar erfarenheter, ventilerar osv.
Skriv gärna er ålder och när ni har Bim så sammanställer jag en lista allt eftersom så blir det lättare att följas åt. :)
Jag först ut du; 32 år med Bim 7/11.
Lycka till allihopa!
Åh har vi!? =) håller tummarna också för oss båda!! Ja, jag tror vi tjejer generellt känner på ett annat sätt, även om killar såklart kan längta efter barn också. Jag kan känna en sådan stress inombords att tiden går, och jag inte har hela livet på mig att vänta, medan det inte rör min sambo så mycket ifall det inte blev något denna månaden heller. För honom är situationen lugn liksom.
Tack för dina stöttande ord <3 Ja, det är verkligen jättesvårt. Jag kan må ganska bra om jag stänger av allt sånt där, men så det är så lätt att bli påmind och plötsligt bli jätteledsen.
En vän till mig skrev idag att hon är gravid. Hon har två barn sen tidigare. Önskar jag kunde känna glädje för hennes skull, men det var som en kniv i bröstet. Känns helt ouppnåeligt att bli gravid för mig. Bara gråter över detta. Inte delar jag med mig av detta till någon annan än er är på familjeliv heller (förutom min sambo), så man känner sig ganska ensam i dessa känslor. Jag vet inte hur ni gör, men jag vill inte berätta för någon i min närhet att vi försöker få barn.
Ja men det tycker jag! Väldigt automatiserad och räknar bra själv än så länge. Analyserar mycket data och föreslår kurser/artiklar efter vart man är i cykeln, vilken data man lägger in osv. Bra forum och bra stödrobot. Tycker helt klart den är värd! Har använt nc förut men jobbar skift nu för tiden en så tempning fungerar inte för mig längre.
Ja men precis. Testerna kan ju hjälpa en att lära känna kroppen bättre och får bättre koll på cykeln liksom! Hoppas den hamnar i fas snart och att du får positivt test! <3
Tänker likadant där. Delmål, tiden går fortare och jag känner mig mindre stressad så. :)
Hoppar in här från oktober... min mens startade mest troligt idag, 5 dagar för tidigt vilket aldrig hänt. Men bara att ladda om för nya tag.
Glömde, är 34 & försöker få ett fjärde barn.
Bim den 16/11
:( åh, ja det är så svårt!! och ja man känner sig verkligen hemsk!.. förväntningen är ju att man ska vara glad för sin väns skull. Men det är ju inte alltid så enkelt! Min vän skrev detta på messenger igår, och jag är glad att hon gjorde det och inte sa det i verkligheten faktiskt, för i.o.m att jag fick det skriftligt, så kunde jag åtminstone agera ut mina känslor, och sen svara när jag lugnat ner mig. Jag visste först inte vad jag skulle svara. Men i.o.m att hon är en av mina närmsta så valde jag faktiskt att berätta hur jag kände. Jag gratulerade henne och så, men jag berättade om min situation och att det av de skälen är svårt för mig att känna glädje. Jag sa också att det förstås inte har med henne att göra, att det är mina känslor som helt enkelt hamnar i förgrunden. Hon förstod precis, och tog inte alls illa vid sig tack och lov, och hon sa också till mig att hon vet att jag inte missunnar henne det, för att jag känner så. Så nu har vi kunnat ha en dialog om det, och hon har berättat att det tog ganska lång tid med deras första barn, och att det var väldigt jobbigt för henne. Det kändes bra att ta upp det med henne. Jag klarade inte av att låtsas vara glad, inte för någon som står mig så nära iallafall.
Tack för ditt stöttande svar <3 uppskattas verkligen. Och hoppas det tar sig för oss båda snart! <3 Har också storgråtit senaste gångerna.. det är påtagligt!
Kram!
:( åh, ja det är så svårt!! och ja man känner sig verkligen hemsk!.. förväntningen är ju att man ska vara glad för sin väns skull. Men det är ju inte alltid så enkelt! Min vän skrev detta på messenger igår, och jag är glad att hon gjorde det och inte sa det i verkligheten faktiskt, för i.o.m att jag fick det skriftligt, så kunde jag åtminstone agera ut mina känslor, och sen svara när jag lugnat ner mig. Jag visste först inte vad jag skulle svara. Men i.o.m att hon är en av mina närmsta så valde jag faktiskt att berätta hur jag kände. Jag gratulerade henne och så, men jag berättade om min situation och att det av de skälen är svårt för mig att känna glädje. Jag sa också att det förstås inte har med henne att göra, att det är mina känslor som helt enkelt hamnar i förgrunden. Hon förstod precis, och tog inte alls illa vid sig tack och lov, och hon sa också till mig att hon vet att jag inte missunnar henne det, för att jag känner så. Så nu har vi kunnat ha en dialog om det, och hon har berättat att det tog ganska lång tid med deras första barn, och att det var väldigt jobbigt för henne. Det kändes bra att ta upp det med henne. Jag klarade inte av att låtsas vara glad, inte för någon som står mig så nära iallafall.
Tack för ditt stöttande svar <3 uppskattas verkligen. Och hoppas det tar sig för oss båda snart! <3 Har också storgråtit senaste gångerna.. det är påtagligt!
Kram!
Vad skönt att hon tog det så bra och lyssnade på dig. Det låter som en bra vän :) Jag hoppas du får ett plus nu i början av November så ni kan följas åt på resan istället och kunna vara föräldralediga tillsammans :) <3
Försök 20 gick inte heller bra. Mensen kom en dag tidigt idag. Är 34 år och försöker få ett syskon. Börjar tappa hoppet och är så trött på detta.
Försök 20 gick inte heller bra. Mensen kom en dag tidigt idag. Är 34 år och försöker få ett syskon. Börjar tappa hoppet och är så trött på detta.