Hantera barnlöshet pga partner?

Jag är 30ish och jag har önskat mig barn de senaste 10-åren men jag kan inte få egna barn. Mitt ex var inte lika sugen och när det väl skulle bli av så var mina känslor inte där så vi avbröt allt ovh gick skilda vägar. Jag la hela idéen om barn på hyllan och idag lever jag med en fantastisk kvinna som jag verkligen älskar. Problemet att barnlängtan kom tillbaka med stor kraft men än en gång är jag ensam om det. Hon har många rädslor för hur hon ska orka osv eftersom hon både är äldre och redan har barn. Vi har väl kommit till en återvändsgränd i våra samtal. Hon vill inte och verkar inte alls sugen på att diskutera rädslor osv så jag har väl fått inse att det inte kommer hända.

Det är hennes kropp och hennes beslut vilket jag respekterar.

Känslorna hindrar mig från att lämna plus att jag har hunnit få en stor roll i barnens liv och inget jag vill svika.

Hur har ni som varit i liknande situation hanterat det? Obeskrivlig sorg just nu, besvikelse och även frustration i en enda mix(vilket inte är rättvist mot henne). Ibland vill jag bara skrika rätt ut, försvinna långt bort från alla plikter men i slutändan vill jag leva mitt liv med henne.

Jag försöker hitta något annat att hänge mitt liv åt. Djur har alltid varit ett stort intresse men allergier i familjen hindrar mig från det. Hur hanterar man barnlöshet som man väljer själv även om det är ofrivilligt på ett sätt? ????