Hur länge till ska jag behöva känna mig hatad?

Man kan aldrig veta hur sjuk en person är. Som t.ex. kan du inte veta om din bästa vänn kanske egentligen är en helt annan person än du tror att den är.

I ditt fall vet vi ju att du har ägnat dig åt ett sjukligt beteende och att du är sjukligt besatt av en person du inte haft kontakt med på tre år. Att det kan finnas personer i vår närhet som är psykiskt sjuka utan att vi vet om det, är irrelevant. Om min bästa vän börjar uppvisa ett sjukligt beteende, så kommer jag att försöka få hen att förstå att hen behöver söka hjälp. Men nu är det ju dig och ditt beteende, och ingen annans, vi diskuterar i den här tråden.

Man kan aldrig veta hur sjuk en person är. Som t.ex. kan du inte veta om din bästa vänn kanske egentligen är en helt annan person än du tror att den är.

Min bästa vän stalkar inte andra. Det var mot bakgrund av ditt sjuka beteende som jag skrev det. Hur långt tror du själv att du är beredd att gå?

Min bästa vän stalkar inte andra. Det var mot bakgrund av ditt sjuka beteende som jag skrev det. Hur långt tror du själv att du är beredd att gå?

Kommer du att söka hjälp för det här nu då Ts?

Du skrev redan för ett par år sedan att du funderade hade självmordstankar. Hur kommer det sig att du inte har sökt hjälp? Eller ens kollat upp var man söker hjälp?

Det beror lite på var man bor, hos mig kan man vända sig direkt till psykiatrin o be att få göra en sk egenanmälan (eller egenremiss). Alltså berätta lite för dom vad man tycker är jobbigt eller tycker sig ha problem med. I andra län eller kommuner måste man gå via vårdcentralen först o förklara för nån där. Husläkare t ex. Så remitterar dom en vidare till psyk sen.

Mitt råd är att försöka formulera sig på papper hemma först, innan man kontaktar dom. Så slipper man kanske sitta o stamma i telefon o inte veta vad man ska säga.

Ok, jag märker att denna tråd har eskalerat fullständigt. Sure den här snubben har gjort knepiga saker, men nu lugnar vi ned situationen; Han skriver fortfarande här och är vid liv. Personen ifråga som han ej är sams med är det likaså. Så långt allt väl. Nu ordet från mig till honom...

Jag befann mig i en hopplös kärlek för ett tag sedan som varade 4 månader. Fann en tjej via en dejtingsajt som blev min promenadkompis. Kontakten oss emellan tedde sig begränsad av o till, så pass att vi sågs knappt var 3-4:e vecka, kommer till detta senare varför. Med tiden började jag utforska mig socialt hur jag egentligen var och hur jag uppfattade min omgivning. Började idrotta, gå på grupp fyspass, dansa och sjunga (dock avbrott pga coronan, ytterst sorgligt). Trodde jag gjorde framsteg.

Jag brukade kunna chatta långa meddelanden med tjejen jag såg då ial. Bröt dock ihop när längre tid passerat och vissa helger gått åt i väntan på hennes svar. Jag bet ihop, intalade mig att det var dålig självkänsla och tom började försöka dejta andra men mina ögon var fäst vid henne. Som att något ständigt spännande skedde runt hörnet med personen ifråga. Men egentligen var vi bara ut och gick när vi sågs.

Till slut brast det inombords, jag talade ut problemen jag kände vi två hade och hon svarade otroligt nog upp om att vi kunde skärpa till kontakten mer. Nu började vi tom ringa varandra dagtid, kände att hoppet stod på sig för en gångs skull!

Men hoppet blev kort. Vanorna som hon hade kom vagandes tillbaks och jag uppsökte för en gångs skull psykolog. Ganska snabbt kunde de konstatera autism spektrumet där jag ansågs ha en tendens till att fästa mig vid människor och grubbla/tro på scenarior som aldrig skett (vissa kallar det för psykos/schizofreni, sker en form av hallucination uppe i kontoret). Jag berättade för henne på vår näst sista promenad och det ryktes mest på axlarna från hennes sida. Det var ok att så var enligt henne.

Tiden härikring hade vi ganska bra samtal med varandra men sista veckan vi pratade och till slut sågs fallerade väldigt mycket. Det var alla hjärtans dag och jag kände för henne så pass att jag köpte en choklad och erkände min kärlek på denna kväll. Hon såg helt förstörd ut när hon dök upp som vanligt och nu erkände hon att hon hade haft dåliga erfarenheter från tidigare förhållanden, därav hennes syn på mig under all vår tid vi haft tillsammans. Jag ansågs gentlemannamässig men hennes bagage inombords var för tungt att bära.

Det slutade med att hon bröt upp kontakten och jag lämnades ensam i min värld utan henne. Jag lovar, det känns än idag och av o till tänker jag när jag passerar våra gamla gångsstråk "vi kanske möts här och reder ut det?". Det jag gör inombords i det läget är att jag överromantiserar och bildar scenarior som inte ens i min livstid kommer åter ske någonsin mer! Mitt sätt att bekämpa detta är att träffa andra och sätta tydliga mål i livet som inte handlar om kärlek till någon. En dyr läxa jag lärt mig...

Jag förstår att du TS har haft ett förflutet med tjejen du nämnt om och att nu 3 års tid förflutit i rejäl ondo. För mig har det gått bara strax över ett halvår... Men jag ber dig, sök hjälp, kontakta anhöriga men framför allt sätt dig ned och utforska vad du vill göra i ditt liv framöver! Att grubbla över henne är detsamma som att öppna ett sår ifall du skulle göra illa dig för om du sårar dig innan den riktiga smällen kommer så gör det inte lika ont just då? Jag lovar, du gör dig bara mer sårbar, tills det blir så infekterat att något måste amputeras!

Ta hand om dig och gör för guds skull inget dumt! Det låter som att du är relativt ung som skriver detta så jag utgår ifrån att du har goda förutsättningar för ett bra liv, så tänk positivt nu.

Du diagnosticerades med autism, men vissa kallar det psykos eller schizofreni? Alltså, va? Det finns inga professionella personer som kallar autism för psykos eller schizofreni. Autism och schizofreni är två vitt skilda diagnoser.

Upplevs inte så för mig av vad jag läst på om mig själv. Kan åtminstone göra en rättelse i texten att just psykolog har konstaterat autism, under utredning. PM:a om du upplever det som oklart.

Så, å nu över till TS bekymmer...