Medelålders singelkvinnor - trivs ni med ensamheten?

Jag är 56 (ser dock betydligt yngre ut och är inte överviktig), och har i stort sett gett upp. Såklart har man sina drömmar, och sina små hemliga förälskelser... Men jag har insett att dom som har möjlighet att träffa i verkligheten nu, och som vill ha mig (ja, jag har försökt mycket både på dansställen och på Mötesplatsen, Happy Panncake och någon mer sajt) - är inte värda besväret s.a.s..                                                                                                                                                    De som är i lämplig ålder, är för det första inte tillräckligt attraktiva fysiskt för att få igång mig, och sedan brukar det alltid vara något annat problem också. För hög alkoholkonsumtion, snusande eller rökande, en jobbig tonårsdotter, ett efterhängset ex, politiska åsikter som jag inte kan med, intressen som jag inte kan dela, och ett ointresse från deras sida, att försöka lära sig något om mina intressen. Eller så är det en misstänksamhet, de måste säga på en gång att de inte tänker börja betala mina räkningar - fast jag inte haft en tanke på något sådant. Överhuvudtaget gringubb-beteenden.

Utan då lever jag hellre ensam, får vara ifred, slipper anpassa mig till någon. Jag har två vuxna barn, och dom kommer jag ju alltid att ha - även om de skulle få för sig att bo utomlands en tid (vilket jag stödjer - bara de kommer tillbaka sedan!). Jag HAR dem i alla fall, och det finns telefon, mail, Skype. 

I övrigt behöver jag inte mänsklig samvaro så mycket. Jag är rätt nöjd med att chatta på forum, titta på film, läsa romaner...