Dödsångest och så rädd att min man ska dö

Precis så känner jag att aldrig få uppleva det här mer, aldrig få känna det jag känner, aldrig få prata o krama mina nära o kära osv.

Jag är livrädd för att bli sjuk och dö själv har nästan börjat bli hypokondrisk. Jag är egentligen inte rädd för själva döden då finns man ju bara inte, jag är rädd för stunden innan döden, ev lidandet och och känslan av att nu dör jag.

Sen är ångesten total över tanken på att min man dör och lämnar mig i den fullständiga nattsvarta sorgen det skulle vara, eller att han blir så sjuk så han förtvinar framför mig och jag kan inget göra. Det känns så hemskt att jag verkligen hoppas att jag aldrig behöver vara med om det

Det har väl egentligen ingen betydelse men jag är 35 och han 50

15 år är inte så stor skillnad ändå, tänk om de blir 90 och 75 år, 75åringen kanske går bort först. Oväntat kanske men sånt händer ju.

Men alltså jag dör nä det har ingen betydelse för dig hur gamla vi är och alla kan nog räkna ut att han kommer, om naturen får ha sin gång bli gammal före mig ingen har påstått något annat eller vad ville du komma fram till?

Ja jag skratta gott åt alla dina kommentarer du får det att låta som om han vore 100 år äldre än mig o nä det är ju så klart inye säkert att det kommer att hända för ingen vet ju hur gamla vi blir ellee om någon av oss bli sjuk. Detsamma hade ju gällt om han varit lika gammal som mig är ju ingen som vet vem av oss som dör först då heller. För är det inte rent av en olycka av något slag så kommer ju en partner dö före den andra oavsett ålder.

Jag har varit död 4 gånger.

Det är bara helt svart, som när du sover djupt. Inget medvetande, ingen ljus tunnel, inget.

Jag minns bara när jag vaknade upp, det var som att medvetandet långsamt kom tillbaka innan jag ens var med i tankarna. Jag kunde höra avlägsna röster och jag vet att jag första gången trodde att jag pratade i telefon men att ingen hörde mig. Jag vet att de ropade mitt namn och ruskade mig och jag försökte skrika att jag var där... och så plötsligt hände allt på en gång. Jag drog efter andan och kroppen kom tillbaka till mig.

Jag har ingen ångest längre. Det är inte jobbigt att dö, det är mycket jobbigare att lida ett helt liv av något som man ändå inte kan påverka.