Forum Relationsproblem - Känsliga rummet
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Relationsråd mottages.

    Lör 17 okt 14:09 Läst 0 gånger Totalt 21 svar
    Anonym (osäke­r)
    Visa endast
    Lör 17 okt 14:09

    Finns säkert 1000 liknande trådar men jag känner att jag behöver skriva av mig.


    Vet inte hur jag ska försöka summera detta utan att det blir en bok.


    Jag är gift med en kvinna som jag verkligen älskar, men jag känner inte samma sak tillbaka längre vilket gör mig kluven över vart vi är på väg.


    Vi har vart ihop sedan vi båda var 18år och vi är idag runt 30 båda två.


    Vi har haft våra upp och ner som alla men på senaste åren har det dalat på det känslomässiga planet från hennes sida enligt mig.


    Hon har svårt att ge mig stöttning när jag behöver det, hon säger att hon inte förstår min upplevelse och därför inte känner att hon kan stötta även om hon skulle vilja. Detta har handlat om specifikt när jag förlorade jobbet pga dåliga förhållanden och när jag blev sjuk och utvecklade ångest.


    Så där fick jag klara mig själv. Tvärt om är jag alltid där och försöker förstå vad hon går genom, och har jag själv inte erfarenhet av det så lyssnar jag bara och försöker läsa mellan raderna på vad hon behöver... allmän stöttning i mina ögon.


    En annan sak som börjat förekomma mer och mer är att hon kritiserar alla mina val, Jobbar jag så jobbar jag för mycket (8-17 + pendling) och lämnar henne själv med sysslor och barn.


    Jobbar jag hemifrån och hjälper till så mycket jag kan på raster och dylikt så ser vi för mycket av varandra enligt henne. Detta skapar friktion och hon blir helt enkelt irriterad på mig. Exempel på detta är när jag gör något som att diska, dammsuga och handla mat, men hon istället tyckte att jag skulle tagit hand om barnen så hon kunde få en paus, dock utan att berätta detta för mig. Gör jag tvärt om så är det disken jag skulle tagit osv, ni fattar.


    Detta har fått mig att känna mig dålig, allt jag försöker duger ju inte och jag vill bara försöka hjälpa och hålla alla nöjda så gott jag kan.


    Och det sista som ni säkert kunde gissa. Sexlivet är helt kört. Jag har ett behov som jag tror är rätt normalt i en relation, vill känna mig uppskattat som partner och att vi "kan" ha sex ibland för att vi älskar varandra.


    Hon är helt apatisk på det här planet, hon vill inte helt enkelt, inget driv ingen lust. Detta säger hon rakt ut vilket är okej såklart, men jag vill gärna att vi jobbar på det och det säger hon att hon vill också men inget händer, jag har föreslagit massor med saker men hon sluter sig bara och det rinner ut i sanden.


    Detta är nog de stora sakerna som mer eller mindre kommer upp till ytan rätt återkommande.


    Vi diskuterar och jag förklarar min sida, att jag älskar henne och vill vara med henne och försöker bara göra vad jag kan men att det känns omöjligt många gånger. Hon svarar med att hon vill göra det hon kan för att förbättra situationen men vi hamnar alltid tillbaka här igen.


    Det har gått så långt att jag lagt mig helt på rygg och sagt att jag tänker att hon inte älskar mig mer och då förtjänar jag att hon säger det till mig. För jag kan inte laga relationen själv. Hon insisterar på att hon älskar mig och inte alls vill lämna mig och att allt kommer bli bättre. Men ja... så känns det ju fortfarande inte som sagt. Det är bara ett ekorrhjul.


    Jag älskar henne och vill inte lämna henne, jag vill leva och vara med henne, men om vi ska vara partners behöver vi stötta och bry oss om varandra och försöka möta varandra i dessa punkter framförallt. 


    Jag vet inte vad jag ska göra eller vart jag vill komma med detta inlägg.


    behövde kanske bara skriva av mig.


    Om någon har något råd så är det bara att skriva. 


    Tack på förhand.


     

  • Lör 17 okt 14:15 #1
    Anonym (osäker) skrev 2020-10-17 14:09:25 följande:

    Finns säkert 1000 liknande trådar men jag känner att jag behöver skriva av mig.

    Vet inte hur jag ska försöka summera detta utan att det blir en bok.

    Jag är gift med en kvinna som jag verkligen älskar, men jag känner inte samma sak tillbaka längre vilket gör mig kluven över vart vi är på väg.

    Vi har vart ihop sedan vi båda var 18år och vi är idag runt 30 båda två.

    Vi har haft våra upp och ner som alla men på senaste åren har det dalat på det känslomässiga planet från hennes sida enligt mig.

    Hon har svårt att ge mig stöttning när jag behöver det, hon säger att hon inte förstår min upplevelse och därför inte känner att hon kan stötta även om hon skulle vilja. Detta har handlat om specifikt när jag förlorade jobbet pga dåliga förhållanden och när jag blev sjuk och utvecklade ångest.

    Så där fick jag klara mig själv. Tvärt om är jag alltid där och försöker förstå vad hon går genom, och har jag själv inte erfarenhet av det så lyssnar jag bara och försöker läsa mellan raderna på vad hon behöver... allmän stöttning i mina ögon.

    En annan sak som börjat förekomma mer och mer är att hon kritiserar alla mina val, Jobbar jag så jobbar jag för mycket (8-17 + pendling) och lämnar henne själv med sysslor och barn.

    Jobbar jag hemifrån och hjälper till så mycket jag kan på raster och dylikt så ser vi för mycket av varandra enligt henne. Detta skapar friktion och hon blir helt enkelt irriterad på mig. Exempel på detta är när jag gör något som att diska, dammsuga och handla mat, men hon istället tyckte att jag skulle tagit hand om barnen så hon kunde få en paus, dock utan att berätta detta för mig. Gör jag tvärt om så är det disken jag skulle tagit osv, ni fattar.

    Detta har fått mig att känna mig dålig, allt jag försöker duger ju inte och jag vill bara försöka hjälpa och hålla alla nöjda så gott jag kan.

    Och det sista som ni säkert kunde gissa. Sexlivet är helt kört. Jag har ett behov som jag tror är rätt normalt i en relation, vill känna mig uppskattat som partner och att vi "kan" ha sex ibland för att vi älskar varandra.

    Hon är helt apatisk på det här planet, hon vill inte helt enkelt, inget driv ingen lust. Detta säger hon rakt ut vilket är okej såklart, men jag vill gärna att vi jobbar på det och det säger hon att hon vill också men inget händer, jag har föreslagit massor med saker men hon sluter sig bara och det rinner ut i sanden.

    Detta är nog de stora sakerna som mer eller mindre kommer upp till ytan rätt återkommande.

    Vi diskuterar och jag förklarar min sida, att jag älskar henne och vill vara med henne och försöker bara göra vad jag kan men att det känns omöjligt många gånger. Hon svarar med att hon vill göra det hon kan för att förbättra situationen men vi hamnar alltid tillbaka här igen.

    Det har gått så långt att jag lagt mig helt på rygg och sagt att jag tänker att hon inte älskar mig mer och då förtjänar jag att hon säger det till mig. För jag kan inte laga relationen själv. Hon insisterar på att hon älskar mig och inte alls vill lämna mig och att allt kommer bli bättre. Men ja... så känns det ju fortfarande inte som sagt. Det är bara ett ekorrhjul.

    Jag älskar henne och vill inte lämna henne, jag vill leva och vara med henne, men om vi ska vara partners behöver vi stötta och bry oss om varandra och försöka möta varandra i dessa punkter framförallt. 

    Jag vet inte vad jag ska göra eller vart jag vill komma med detta inlägg.

    behövde kanske bara skriva av mig.

    Om någon har något råd så är det bara att skriva. 

    Tack på förhand.

     


    Känner med dig och har varit där du är. Jag skulle råda er till parterapi. Antingen upptäcker ni där att ni inte längre är rätt för varandra eller så upptäcker ni att med kommunikationshjälp kommer ni vidare.

    I ditt läge skulle jag ställa detta som ett ultimatum nu, alltså att det är dags för henne att visa allvar med det hon säger och gå med på detta för ni tycks ju inte reda det på egen hand och det ligger ingen skam i det. Vägrar hon hade jag sagt separation.

    I mitt fall vägrade min partner terapi och jag valde därför att lämna. Han har ångrat sig efteråt men då var det för sent för mig. Du har helt rätt i att du inte kan bära detta ensam!
  • Lör 17 okt 14:22 #2

    När du skriver ner det så här tror jag nog att du förstår vad svaret är. Förhållandet är slut och hon älskar inte dig längre och det finns inget du kan göra för att ändra på det. Så avsluta relationen och gå vidare i livet, kanske hittar du någon som uppskattar och älskar dig på ett sätt som din nuvarande fru absolut inte gör.

  • Lör 17 okt 19:32 #3 +1

    Hon älskar dig inte längre och känner ingen attraktion men stannar på grund av bekvämlighet.

  • Lör 17 okt 19:49 #4 +2

    Tyvärr tror jag att ni har vuxit ifrån varandra. Verkar som om ni mest kritiserar och pratar förbi varandra. Viljan till förbättring måste finnas om man ska kunna rädda ett förhållande på glid, i din text finner jag inget som tyder på att hon vill ha det på annat sätt. Kanske är hon/du/ni kvar pga att det är bekvämt, rädd för förändringar, ekonomi, ohälsosam syn på hur ett förhållande är. Iallafall är ni inte längre tillsammans pga kärlek. Att fortsätta leva i ett sådant förhållande tar på ens självkänsla och bryter långsamt ner en.

    Känner väl igen mig då jag för ett par år sedan lämnade ett liknande förhållande, som var dött på alla plan. Det är inget jag ångrar, tvärtom. Jag har hittat mig själv igen och vet mitt eget värde, kan njuta av livet igen!

    Har bara ett råd till dig: Bryt förhållandet, för bådas skull.

    Lycka till


    Ingen jävel kallar mig lilla gumman
  • Anonym (osäke­r) Trådstartaren
    Visa endast
    Lör 17 okt 21:55 #5

    Först vill jag tacka er som tar er tiden och svarar och beskriver lite.


    Jag ska väl erkänna att jag förstått vilket håll det här pekar men jag vill samtidigt inte erkänna det eftersom jag inte vill att något ska ta slut.


    Jag älskar henne, men jag behöver mer än vad som finns nu... det här är inte en par relation som det är nu och då är det lika bra att avsluta det om ingen förändring kan ske.


    Men det är väl just det, jag hoppas hela tiden att den här gången kanske det blir annorlunda, men efter så många återkommande diskussioner om dessa saker så känner jag väl någonstans att jag tappar det lilla hopp som finns kvar.


    Usch vad jobbigt :(


    Jag vill inte heller leva utan mina barn på heltid... 

  • Anonym (Känne­r igen.)
    Visa endast
    Sön 18 okt 00:44 #6
    Anonym (osäker) skrev 2020-10-17 21:55:23 följande:

    Först vill jag tacka er som tar er tiden och svarar och beskriver lite.


    Jag ska väl erkänna att jag förstått vilket håll det här pekar men jag vill samtidigt inte erkänna det eftersom jag inte vill att något ska ta slut.


    Jag älskar henne, men jag behöver mer än vad som finns nu... det här är inte en par relation som det är nu och då är det lika bra att avsluta det om ingen förändring kan ske.


    Men det är väl just det, jag hoppas hela tiden att den här gången kanske det blir annorlunda, men efter så många återkommande diskussioner om dessa saker så känner jag väl någonstans att jag tappar det lilla hopp som finns kvar.


    Usch vad jobbigt :(


    Jag vill inte heller leva utan mina barn på heltid... 


    Jag känner igen det du skriver men är som din kvinna i förhållandet. I mitt fall blev det en depression i samband med Corona och ett ständigt slitande på varandra när båda gick hemma. Det tog död på våra känslor och förhållande. Hon kan inte ha någon depression som gör att hon svårt att sätta sig in i dina känslor? En depression som dödar hennes sexlust? Jag tror på att man ska lämna varandra när man känner sig mer olycklig än glad i förhållandet men många fler separerar pga Coronan som kanske inte gjort det annars.
  • Anonym (Nicke­)
    Visa endast
    Sön 18 okt 08:19 #7

    Ser du den röda tråden i det du skriver? 
    Hon gillar inte när du jobbar för länge för att hon får vara ensam med barnen.
    När du diskar så lämnar du henne med barnen.
    Ge kvinnan en paus. Ta barnen och låt henne vara lite ensam. 

    Tycker även det är märkligt det där med att du vill att hon ska stötta dig? Hur? 
    Jag har vart deprimerad, kan inte ens minnas att jag lade ansvar på min man att han skulle bete sig på ett visst sätt under den tiden. Var mest glad att han inte lämnade mig. 
    Och hur vill du bli stöttad i att du förlorade jobbet? Du är en vuxen man, inte ett barn. Det ända du kan förvänta dig är att hon fortsätter som vanligt. 
    Det är även svinjobbigt för den andra partnern när den ena förlorar jobbet. Hela familjens ekonomi står på spel.

    Känns som om du drar på dig offerkoftan och vill bli daltad med av en kvinna som redan har upp över öronen med sig själv. 

    Du lägger liksom bara fokus på dig själv här medans din fru inte alls verkar må speciellt bra av det du beskriver.  Varför inte lägga fokus på henne istället? Försök se hennes behov. 

    Det är så vanligt att män bara fokuserar på sig själva. Rätt som det är så drar kvinnan och han sitter där som ett frågetecken, fast han haft svaret framför näsan i flera år. 

    Ge henne space, utan barn -  Lägg upp det som att du tar iväg barnen på aktiviteter för deras skull, att du verkligen känner att du vill spendera lite mer tid med barnen på tu man hand, och inte för att hon ska få egentid, så slipper hon känna tacksamhetsskuld som blir ännu en belastning. Visa att du är din egen och självgående utan stöttning av henne.

    Det du gör för henne ska aldrig någonsin få nämnas efteråt i nån slags bekräftelsefiske från din sida, eller en tävling om vem som är bäst. Bara gör.
    Ibland måste man släppa lite på greppet för att någon ska kunna närma sig igen.

    Lycka till

  • Anonym (osäke­r) Trådstartaren
    Visa endast
    Sön 18 okt 10:26 #8
    Anonym (Nicke) skrev 2020-10-18 08:19:32 följande:

    Ser du den röda tråden i det du skriver? 
    Hon gillar inte när du jobbar för länge för att hon får vara ensam med barnen.
    När du diskar så lämnar du henne med barnen.
    Ge kvinnan en paus. Ta barnen och låt henne vara lite ensam. 

    Tycker även det är märkligt det där med att du vill att hon ska stötta dig? Hur? 
    Jag har vart deprimerad, kan inte ens minnas att jag lade ansvar på min man att han skulle bete sig på ett visst sätt under den tiden. Var mest glad att han inte lämnade mig. 
    Och hur vill du bli stöttad i att du förlorade jobbet? Du är en vuxen man, inte ett barn. Det ända du kan förvänta dig är att hon fortsätter som vanligt. 
    Det är även svinjobbigt för den andra partnern när den ena förlorar jobbet. Hela familjens ekonomi står på spel.

    Känns som om du drar på dig offerkoftan och vill bli daltad med av en kvinna som redan har upp över öronen med sig själv. 

    Du lägger liksom bara fokus på dig själv här medans din fru inte alls verkar må speciellt bra av det du beskriver.  Varför inte lägga fokus på henne istället? Försök se hennes behov. 

    Det är så vanligt att män bara fokuserar på sig själva. Rätt som det är så drar kvinnan och han sitter där som ett frågetecken, fast han haft svaret framför näsan i flera år. 

    Ge henne space, utan barn -  Lägg upp det som att du tar iväg barnen på aktiviteter för deras skull, att du verkligen känner att du vill spendera lite mer tid med barnen på tu man hand, och inte för att hon ska få egentid, så slipper hon känna tacksamhetsskuld som blir ännu en belastning. Visa att du är din egen och självgående utan stöttning av henne.

    Det du gör för henne ska aldrig någonsin få nämnas efteråt i nån slags bekräftelsefiske från din sida, eller en tävling om vem som är bäst. Bara gör.
    Ibland måste man släppa lite på greppet för att någon ska kunna närma sig igen.

    Lycka till


    Förstår att det är svårt att få hela bilden, men min första reaktion på ditt inlägg var: Om det ändå vore så lätt,
    Tro mig jag har gjort i princip allt du beskriver, jag tar gladeligen barnen, jag älskar att vara med dom och hitta på aktiviteter.


    Vi åker iväg på saker och min fru vill då oftast själv följa med istället för att vara hemma och ha egen tid, det är helt hennes väl.
    Hon åker på tjejweekends och jag tar barnen, jag säger inte ett ord om detta... snarare så uppmuntrar jag att hon umgås med sina vänner.

    Tycker du enbart läser mitt inlägg som att "jag inte tar hand om barnen"
    När jag gör hushållssysslor så tycker hon att jag borde tagit barnen, när jag tar barnen borde jag ha städat istället. det finns liksom inget rätt här, är just det som är saken.

    Jobba måste jag, så är det bara för att vi ska få ekonomin att fungera.
    Nu har jag ett arbete med fasta tider 08-17 vilket är fullt rimligt och något jag anser att vi måste klara av att sköta tillsammans med livspusslet.
    Det går inte att gå ner i tid för att avlasta ännu mera hemma exempelvis.

    jag tog dock väldigt lång semester i sommar av den anledningen och då tog jag alla nätter och mornar så att hon fick sova och vila ut varje morgon.
    Det var det jag kunde ge.


    Stöttning tror jag vi alla behöver någon gång i livet.
    För min del är det inte ofta men det var en period då jag verkligen behövde allt stöd jag kunde få.
    Jag blev svårt sjuk och hamnade på sjukhus under en period, jag blev till slut frisk men hade då utvecklat en dödsångest som satt djupt i mig.
    Detta gjorde att jag behövde få prata om mina upplevelser då och då.
    Svaret jag fick under denna period var ordagrant: - Kan du inte bara vara tyst, det är så jobbigt med det där.
    Detta uttalades i olika former under denna period, vilket gjorde att jag slöt mig i mig själv och läkeperioden blev bra mycket längre eftersom jag kände mig helt ensam.
    Där är min syn på ett förhållande att man borde vart där för sin partner och lyssnat åtminstone, men det är min åsikt.

    Ska erkänna att jag säkerligen har offerkoftan på mig just nu, så har det dock inte vart när det här utspelat sig, det är nu när jag känner att det absolut inte kan fortsätta såhär och jag känner mig lite uppgiven av alla icke försök till förändring.

  • Anonym (Stöd)
    Visa endast
    Sön 18 okt 11:25 #9 +1
    Anonym (osäker) skrev 2020-10-18 10:26:19 följande:

    Förstår att det är svårt att få hela bilden, men min första reaktion på ditt inlägg var: Om det ändå vore så lätt,

    Tro mig jag har gjort i princip allt du beskriver, jag tar gladeligen barnen, jag älskar att vara med dom och hitta på aktiviteter.

    Vi åker iväg på saker och min fru vill då oftast själv följa med istället för att vara hemma och ha egen tid, det är helt hennes väl.

    Hon åker på tjejweekends och jag tar barnen, jag säger inte ett ord om detta... snarare så uppmuntrar jag att hon umgås med sina vänner.

    Tycker du enbart läser mitt inlägg som att "jag inte tar hand om barnen"

    När jag gör hushållssysslor så tycker hon att jag borde tagit barnen, när jag tar barnen borde jag ha städat istället. det finns liksom inget rätt här, är just det som är saken.

    Jobba måste jag, så är det bara för att vi ska få ekonomin att fungera.

    Nu har jag ett arbete med fasta tider 08-17 vilket är fullt rimligt och något jag anser att vi måste klara av att sköta tillsammans med livspusslet.

    Det går inte att gå ner i tid för att avlasta ännu mera hemma exempelvis.

    jag tog dock väldigt lång semester i sommar av den anledningen och då tog jag alla nätter och mornar så att hon fick sova och vila ut varje morgon.

    Det var det jag kunde ge.

    Stöttning tror jag vi alla behöver någon gång i livet.

    För min del är det inte ofta men det var en period då jag verkligen behövde allt stöd jag kunde få.

    Jag blev svårt sjuk och hamnade på sjukhus under en period, jag blev till slut frisk men hade då utvecklat en dödsångest som satt djupt i mig.

    Detta gjorde att jag behövde få prata om mina upplevelser då och då.

    Svaret jag fick under denna period var ordagrant: - Kan du inte bara vara tyst, det är så jobbigt med det där.

    Detta uttalades i olika former under denna period, vilket gjorde att jag slöt mig i mig själv och läkeperioden blev bra mycket längre eftersom jag kände mig helt ensam.

    Där är min syn på ett förhållande att man borde vart där för sin partner och lyssnat åtminstone, men det är min åsikt.

    Ska erkänna att jag säkerligen har offerkoftan på mig just nu, så har det dock inte vart när det här utspelat sig, det är nu när jag känner att det absolut inte kan fortsätta såhär och jag känner mig lite uppgiven av alla icke försök till förändring.


    Håller med dig till fullo, det är klart man ska stötta varandra när det är tufft! Att ge sin parter emotionellt stöd tycker jag är viktigt i en relation. Varför lever man annars med någon? Då blir det ju bara en ren praktisk uppgörelse. Det är en sån sak som skulle kunna få en närmare varandra och göra förhållande starkare. Och tvärt om om man bara ser på när den andre mår dåligt. Det är inte kärlek för mig.
  • Sön 18 okt 12:26 #10
    Anonym (Stöd) skrev 2020-10-18 11:25:58 följande:
    Håller med dig till fullo, det är klart man ska stötta varandra när det är tufft! Att ge sin parter emotionellt stöd tycker jag är viktigt i en relation. Varför lever man annars med någon? Då blir det ju bara en ren praktisk uppgörelse. Det är en sån sak som skulle kunna få en närmare varandra och göra förhållande starkare. Och tvärt om om man bara ser på när den andre mår dåligt. Det är inte kärlek för mig.
    Håller också med, signaturen Nicke verkar inte ha fattat någonting av det som skrivits utan sysslar bara med att skylla på mannen, som vanligt på FL. Det är ganska självklart att man försöker med allt om man vill rädda relationen. Men it takes two to tango, intrycket är att hon helt enkelt inte vill längre.
  • Sön 18 okt 15:55 #11
    Anonym (Nicke) skrev 2020-10-18 08:19:32 följande:

    Ser du den röda tråden i det du skriver? 
    Hon gillar inte när du jobbar för länge för att hon får vara ensam med barnen.
    När du diskar så lämnar du henne med barnen.
    Ge kvinnan en paus. Ta barnen och låt henne vara lite ensam. 

    Tycker även det är märkligt det där med att du vill att hon ska stötta dig? Hur? 
    Jag har vart deprimerad, kan inte ens minnas att jag lade ansvar på min man att han skulle bete sig på ett visst sätt under den tiden. Var mest glad att han inte lämnade mig. 
    Och hur vill du bli stöttad i att du förlorade jobbet? Du är en vuxen man, inte ett barn. Det ända du kan förvänta dig är att hon fortsätter som vanligt. 
    Det är även svinjobbigt för den andra partnern när den ena förlorar jobbet. Hela familjens ekonomi står på spel.

    Känns som om du drar på dig offerkoftan och vill bli daltad med av en kvinna som redan har upp över öronen med sig själv. 

    Du lägger liksom bara fokus på dig själv här medans din fru inte alls verkar må speciellt bra av det du beskriver.  Varför inte lägga fokus på henne istället? Försök se hennes behov. 

    Det är så vanligt att män bara fokuserar på sig själva. Rätt som det är så drar kvinnan och han sitter där som ett frågetecken, fast han haft svaret framför näsan i flera år. 

    Ge henne space, utan barn -  Lägg upp det som att du tar iväg barnen på aktiviteter för deras skull, att du verkligen känner att du vill spendera lite mer tid med barnen på tu man hand, och inte för att hon ska få egentid, så slipper hon känna tacksamhetsskuld som blir ännu en belastning. Visa att du är din egen och självgående utan stöttning av henne.

    Det du gör för henne ska aldrig någonsin få nämnas efteråt i nån slags bekräftelsefiske från din sida, eller en tävling om vem som är bäst. Bara gör.
    Ibland måste man släppa lite på greppet för att någon ska kunna närma sig igen.

    Lycka till


    Och naturligtvis är det som vanligt här på FL mannens fel till 100%, skönt ändå att inget nytt och överraskande sker här ;)

  • Sön 18 okt 19:42 #12

    Jag tycker allt pekar mot att hon är trött på ert förhållande. Vad du än gör irriterar du henne. Hon säger nog att hon fortfarande älskar dig och att hon vill vara kvar för att hon är rädd för att separera.

    Jag tycker du ska ställa ultimatumet att ni går i psrterapi om ni ska fortsätta tillsammans som någon föreslog. Då tvingas hon börja prata och fundera på allvar, är hon villig att kämpa för det ni har som hon är bekväm med, kan ni få tillbaka det ni hade? Eller är det kanske dags att släppa taget och våga vara ensam och ge varandra en chans att hitta kärleken på annat håll? Det är inte rätt mot dig av henne att behålla dig för bekvämlighetens skull om hon inte tänker göra något för att du ska må bra.


    Korrekturläser som en kratta
  • Anonym (Känne­r igen.)
    Visa endast
    Ons 21 okt 18:51 #14

    Om det är ett nytt beteende som hänt under covid-perioden tycker jag inte att man helt ska utesluta att det kan röra sig om en depression. Däremot om det har bestått under en längre period kan det handla om annat. 


    MEN...det är stor ökning av separationer just nu!

  • Anonym (Känne­r igen.)
    Visa endast
    Ons 21 okt 18:54 #15
    Anonym (Känner igen.) skrev 2020-10-21 18:51:54 följande:

    Om det är ett nytt beteende som hänt under covid-perioden tycker jag inte att man helt ska utesluta att det kan röra sig om en depression. Däremot om det har bestått under en längre period kan det handla om annat. 


    MEN...det är stor ökning av separationer just nu!


    Glömde länk 
    www.svd.se/corona-drabbar-aven-karleken
    www.svd.se/skilsmassorna-okar--hemmajobb-spelar-in
  • Anonym (osäke­r) Trådstartaren
    Visa endast
    Fre 23 okt 22:25 #18

    Det här är något som pågått mer eller mindre i över två års tid.


    Dock har det eskalerat under corona kanske, eller så upplevs det bara så.
    Men just nu pratar vi knappt med varandra längre... jag orkar inte längre "försöka själv" och om inte jag ger 99% hela tiden så ger hon inte 1% så då blir det dött lopp direkt.


    Börjar väl sakta landa i tanken på vad som kommer härnäst. Men jag vet inte hur det kommer utspela sig. Det är svårt att ta initiativet till något man inte vill men samtidigt känner sig tvungen att göra.

  • Anonym (osäke­r) Trådstartaren
    Visa endast
    Fre 23 okt 22:32 #19
    Anonym (osäker) skrev 2020-10-23 22:25:15 följande:

    Det här är något som pågått mer eller mindre i över två års tid.


    Dock har det eskalerat under corona kanske, eller så upplevs det bara så.
    Men just nu pratar vi knappt med varandra längre... jag orkar inte längre "försöka själv" och om inte jag ger 99% hela tiden så ger hon inte 1% så då blir det dött lopp direkt.


    Börjar väl sakta landa i tanken på vad som kommer härnäst. Men jag vet inte hur det kommer utspela sig. Det är svårt att ta initiativet till något man inte vill men samtidigt känner sig tvungen att göra.


    Parterapi är något vi inte provat förvisso, känner väl att mina förhoppningar på att det skulle vara något som hon kan tänkas engagera sig i är väldigt små... men det kanske bara är jag som gräver ner mig lite när jag säger så.

    Blir att fundera noga på det och sedan ställa ett ultimatum som någon nämnde.
    Antingen prövar vi parterapi eller så lägger vi ner våra försök att hitta tillbaka.
    Jag kan bara tala för mig själv och jag är iaf inte lycklig såhär... känns inte möjligt att tänka sig in i att acceptera situationen för vad den är just nu. Då tror jag vi båda klarar oss bättre själva.
  • Anonym (Känne­r igen.)
    Visa endast
    Sön 25 okt 12:18 #20
    Anonym (osäker) skrev 2020-10-23 22:32:16 följande:
    Parterapi är något vi inte provat förvisso, känner väl att mina förhoppningar på att det skulle vara något som hon kan tänkas engagera sig i är väldigt små... men det kanske bara är jag som gräver ner mig lite när jag säger så.

    Blir att fundera noga på det och sedan ställa ett ultimatum som någon nämnde.
    Antingen prövar vi parterapi eller så lägger vi ner våra försök att hitta tillbaka.
    Jag kan bara tala för mig själv och jag är iaf inte lycklig såhär... känns inte möjligt att tänka sig in i att acceptera situationen för vad den är just nu. Då tror jag vi båda klarar oss bättre själva.
    Jag tycker det låter som en bra idé. Hon kanske behöver ett wakeupcall för att förstå att du är redo att gå om ingen ändring sker. Om hon inte är villig att försöka så är det bättre för dig att få möjligheten att gå vidare. Ett sånt förhållande leder bara till att känslorna dör ut, och då är det bättre att rycka av plåstret så snart som möjligt. Jag håller tummarna att det går bra oavsett vad det innebär. 
  • Sön 25 okt 16:05 #21

    Jag tycker att du ska lyssna mindre på vad hon säger och mer på vad hon annars uttrycker och det är vad Tecum redan skrivit - hon älskar inte dig längre men är tydligen för feg för att bryta upp utan föredrar att stanna kvar och göra dig illa. 

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll