• Sat 17 Oct 2020 14:15
    172 visningar
    21 svar
    21
    172

    Relationsråd mottages.

    Anonym (osäker) skrev 2020-10-17 14:09:25 följande:

    Finns säkert 1000 liknande trådar men jag känner att jag behöver skriva av mig.

    Vet inte hur jag ska försöka summera detta utan att det blir en bok.

    Jag är gift med en kvinna som jag verkligen älskar, men jag känner inte samma sak tillbaka längre vilket gör mig kluven över vart vi är på väg.

    Vi har vart ihop sedan vi båda var 18år och vi är idag runt 30 båda två.

    Vi har haft våra upp och ner som alla men på senaste åren har det dalat på det känslomässiga planet från hennes sida enligt mig.

    Hon har svårt att ge mig stöttning när jag behöver det, hon säger att hon inte förstår min upplevelse och därför inte känner att hon kan stötta även om hon skulle vilja. Detta har handlat om specifikt när jag förlorade jobbet pga dåliga förhållanden och när jag blev sjuk och utvecklade ångest.

    Så där fick jag klara mig själv. Tvärt om är jag alltid där och försöker förstå vad hon går genom, och har jag själv inte erfarenhet av det så lyssnar jag bara och försöker läsa mellan raderna på vad hon behöver... allmän stöttning i mina ögon.

    En annan sak som börjat förekomma mer och mer är att hon kritiserar alla mina val, Jobbar jag så jobbar jag för mycket (8-17 + pendling) och lämnar henne själv med sysslor och barn.

    Jobbar jag hemifrån och hjälper till så mycket jag kan på raster och dylikt så ser vi för mycket av varandra enligt henne. Detta skapar friktion och hon blir helt enkelt irriterad på mig. Exempel på detta är när jag gör något som att diska, dammsuga och handla mat, men hon istället tyckte att jag skulle tagit hand om barnen så hon kunde få en paus, dock utan att berätta detta för mig. Gör jag tvärt om så är det disken jag skulle tagit osv, ni fattar.

    Detta har fått mig att känna mig dålig, allt jag försöker duger ju inte och jag vill bara försöka hjälpa och hålla alla nöjda så gott jag kan.

    Och det sista som ni säkert kunde gissa. Sexlivet är helt kört. Jag har ett behov som jag tror är rätt normalt i en relation, vill känna mig uppskattat som partner och att vi "kan" ha sex ibland för att vi älskar varandra.

    Hon är helt apatisk på det här planet, hon vill inte helt enkelt, inget driv ingen lust. Detta säger hon rakt ut vilket är okej såklart, men jag vill gärna att vi jobbar på det och det säger hon att hon vill också men inget händer, jag har föreslagit massor med saker men hon sluter sig bara och det rinner ut i sanden.

    Detta är nog de stora sakerna som mer eller mindre kommer upp till ytan rätt återkommande.

    Vi diskuterar och jag förklarar min sida, att jag älskar henne och vill vara med henne och försöker bara göra vad jag kan men att det känns omöjligt många gånger. Hon svarar med att hon vill göra det hon kan för att förbättra situationen men vi hamnar alltid tillbaka här igen.

    Det har gått så långt att jag lagt mig helt på rygg och sagt att jag tänker att hon inte älskar mig mer och då förtjänar jag att hon säger det till mig. För jag kan inte laga relationen själv. Hon insisterar på att hon älskar mig och inte alls vill lämna mig och att allt kommer bli bättre. Men ja... så känns det ju fortfarande inte som sagt. Det är bara ett ekorrhjul.

    Jag älskar henne och vill inte lämna henne, jag vill leva och vara med henne, men om vi ska vara partners behöver vi stötta och bry oss om varandra och försöka möta varandra i dessa punkter framförallt. 

    Jag vet inte vad jag ska göra eller vart jag vill komma med detta inlägg.

    behövde kanske bara skriva av mig.

    Om någon har något råd så är det bara att skriva. 

    Tack på förhand.

     


    Känner med dig och har varit där du är. Jag skulle råda er till parterapi. Antingen upptäcker ni där att ni inte längre är rätt för varandra eller så upptäcker ni att med kommunikationshjälp kommer ni vidare.

    I ditt läge skulle jag ställa detta som ett ultimatum nu, alltså att det är dags för henne att visa allvar med det hon säger och gå med på detta för ni tycks ju inte reda det på egen hand och det ligger ingen skam i det. Vägrar hon hade jag sagt separation.

    I mitt fall vägrade min partner terapi och jag valde därför att lämna. Han har ångrat sig efteråt men då var det för sent för mig. Du har helt rätt i att du inte kan bära detta ensam!
Svar på tråden Relationsråd mottages.