Relationsråd mottages.

Först vill jag tacka er som tar er tiden och svarar och beskriver lite.

Jag ska väl erkänna att jag förstått vilket håll det här pekar men jag vill samtidigt inte erkänna det eftersom jag inte vill att något ska ta slut.

Jag älskar henne, men jag behöver mer än vad som finns nu... det här är inte en par relation som det är nu och då är det lika bra att avsluta det om ingen förändring kan ske.

Men det är väl just det, jag hoppas hela tiden att den här gången kanske det blir annorlunda, men efter så många återkommande diskussioner om dessa saker så känner jag väl någonstans att jag tappar det lilla hopp som finns kvar.

Usch vad jobbigt :(

Jag vill inte heller leva utan mina barn på heltid... 

Förstår att det är svårt att få hela bilden, men min första reaktion på ditt inlägg var: Om det ändå vore så lätt,
Tro mig jag har gjort i princip allt du beskriver, jag tar gladeligen barnen, jag älskar att vara med dom och hitta på aktiviteter.

Vi åker iväg på saker och min fru vill då oftast själv följa med istället för att vara hemma och ha egen tid, det är helt hennes väl.
Hon åker på tjejweekends och jag tar barnen, jag säger inte ett ord om detta... snarare så uppmuntrar jag att hon umgås med sina vänner.

Tycker du enbart läser mitt inlägg som att "jag inte tar hand om barnen"
När jag gör hushållssysslor så tycker hon att jag borde tagit barnen, när jag tar barnen borde jag ha städat istället. det finns liksom inget rätt här, är just det som är saken.

Jobba måste jag, så är det bara för att vi ska få ekonomin att fungera.
Nu har jag ett arbete med fasta tider 08-17 vilket är fullt rimligt och något jag anser att vi måste klara av att sköta tillsammans med livspusslet.
Det går inte att gå ner i tid för att avlasta ännu mera hemma exempelvis.

jag tog dock väldigt lång semester i sommar av den anledningen och då tog jag alla nätter och mornar så att hon fick sova och vila ut varje morgon.
Det var det jag kunde ge.

Stöttning tror jag vi alla behöver någon gång i livet.
För min del är det inte ofta men det var en period då jag verkligen behövde allt stöd jag kunde få.
Jag blev svårt sjuk och hamnade på sjukhus under en period, jag blev till slut frisk men hade då utvecklat en dödsångest som satt djupt i mig.
Detta gjorde att jag behövde få prata om mina upplevelser då och då.
Svaret jag fick under denna period var ordagrant: - Kan du inte bara vara tyst, det är så jobbigt med det där.
Detta uttalades i olika former under denna period, vilket gjorde att jag slöt mig i mig själv och läkeperioden blev bra mycket längre eftersom jag kände mig helt ensam.
Där är min syn på ett förhållande att man borde vart där för sin partner och lyssnat åtminstone, men det är min åsikt.

Ska erkänna att jag säkerligen har offerkoftan på mig just nu, så har det dock inte vart när det här utspelat sig, det är nu när jag känner att det absolut inte kan fortsätta såhär och jag känner mig lite uppgiven av alla icke försök till förändring.

Det här är något som pågått mer eller mindre i över två års tid.

Dock har det eskalerat under corona kanske, eller så upplevs det bara så.
Men just nu pratar vi knappt med varandra längre... jag orkar inte längre "försöka själv" och om inte jag ger 99% hela tiden så ger hon inte 1% så då blir det dött lopp direkt.

Börjar väl sakta landa i tanken på vad som kommer härnäst. Men jag vet inte hur det kommer utspela sig. Det är svårt att ta initiativet till något man inte vill men samtidigt känner sig tvungen att göra.

Parterapi är något vi inte provat förvisso, känner väl att mina förhoppningar på att det skulle vara något som hon kan tänkas engagera sig i är väldigt små... men det kanske bara är jag som gräver ner mig lite när jag säger så.

Blir att fundera noga på det och sedan ställa ett ultimatum som någon nämnde.
Antingen prövar vi parterapi eller så lägger vi ner våra försök att hitta tillbaka.
Jag kan bara tala för mig själv och jag är iaf inte lycklig såhär... känns inte möjligt att tänka sig in i att acceptera situationen för vad den är just nu. Då tror jag vi båda klarar oss bättre själva.