Mitt barn blev utskällt av kompisens mamma

Man säger saker på rätt sätt. Vad är det du inte förstår?
Man säger inte till på skarpen åt en 5 år gammal gäst som man råkar ha hemma i huset.

Läs #40

Det har allt med saken att göra, du diskuterar ju bara den andra aspekten av situationen, alltså hur barnet blev behandlat, men ignorerar helt hur ungen betedde sig mot djuret, trots fem tillsägelser.

Är du säker på att hon verkligen har rytit/skrikit på ditt barn? Barn kan ju börja gråta och säga att han/hen har skrikit på en när de inte alls gjorde det utan bara gav en allvarlig tillsägelse.... Att ringa och skälla ut det första du gör ska du definitivt inte göra, men ringa och fråga vad som hände - absolut.

Fast du är ansvarig för ditt eget barn. 5 år? Jag hade inte låtit en 5-åring gå själv ens till grannen. Även om det bara är ett par meter ifrån så ÄR så små barn för små för att gå den biten själva.

Sedan katterna: Jag tycker inte heller att man kanske ska släppa halvvilda katter med så små barn, men jag får utgå från att den familjen är så vana vid katter att de har koll, även om det blev lite fel just den här gången. 
Är du själv med där någon gång och ser hur ditt barn är med djur? Har ni djur själva? Hur van är hon liksom? 

Sedan tycker jag det är märkligt att du skrev här innan du pratade med den mamman, som jag får anta att du känner rätt bra. 

För det första är det kärringen i fråga som påstår att det var flera tillsägelser, efter att ts ringt och frågat vad fan det är frågan om. Behöver inte ens stämma utan är ett sätt att bortförklara sig. Hade kärringen haft någon trovärdighet så hade hon själv ringt först, och inte blivit uppringd.

För det andra är det fortfarande en 5 åring. Alltså ett dagisbarn! Märker man att barnet glömmer bort sig och inte tar till sig råden så kan man inte börja skrika och vara otrevlig. Det är en 5 åring. Då får man lösa det på ett annat sätt. Inte skrika. I alla fall när vi pratar om en GÄST, som inte är ens egna barn och som inte är van att få tillsägelser från en. Det hade varit en annan ska om det var en vuxenperson som barnet kände sig tryggt med.   

Ja för femåringar är ju kända för att vara sakliga och korrekta, aldrig varken ljuga eller överdriva :) Det där med skrikandet har vi ju bara ett "vittne" om i saken. Alltså ett dagisbarn, som du påpekar. Självklart ska man inte skrika åt ett barn men det handlar knappast om en vuxen barnet knappt kände, det låter ju som om de har svängdörrar i det där kvarteret där ungarna går vind för våg mellan husen som de känner för, så ts dotter hade nog varit där några gånger innan också.

Men du har rätt i en sak, det hade nog varit bättre om "kärringen" istället hade ringt ts och skällt ut henne för att hennes stackars barn med noll djurvett trakasserar ett otryggt djur och bett henne hålla barnet i koppel tills hon kan släppas lös, eller åtminstone ha med sig mamman när hon ska leka hos vilt främmande människor, eller hur nära bekanta de nu var.

Kvinnan med katterna är sannolikt en smått neurotisk dumkärring, som tror att världen kretsar kring hennes jävla katter. Så som många andra kattägare tror. Jag hoppas ts aldrig någonsin skickar sitt barn hem till kärringen igen.

   

Jag håller med dig, ts borde verkligen hålla sitt barn borta därifrån, för både barnets och kattens skull.

Eftersom det inte finns några opartiska vittnen så kan man ju kolla vad som sannolikt hände:

- att barnet ville vara snällt och visa den rädda katten att hon inte var farlig genom att gå fram och klappa den. Barns välmenta men dumdristiga logik.

- den andra mamman sa till på skarpen. Det brukar räcka att en utomstående inte bemöter ett barn med gullegull-rösten och antyda att det har gjort fel för att barnet ska bli jätteupprört/ledset. Behöver verkligen inte röra sig om en regelrätt utskällning.

- de flesta anpassar sig efter hur väl de känner barnet, och går hårdare ut mot ett främmande barn än ett man har en relation till och som man sannolikt kommer träffa igen. Och man är alltså betydligt snällare och försiktigare med barn man känner.