Varför gör styvmammor till sitt livsinnehåll att kämpa mot styvbarnens mamma?

Anonym (ds) skrev 2020-10-18 20:31:15 följande:

Blir uppriktigt ledsen när jag ser hur vissa styvmödrar gör en kamp mot styvbarnens mamma till sitt livsinnehåll.

Allt som styvbarnens mamma gör är fel och man gör till sin uppgift att kriga mot henne. Allt är hennes fel, pappan har inget ansvar i det som gick fel. Mannen är ett offer för denna ondsinta kvinna. Som i ett trollslag skulle alla problem med barnen lösas bara man lyckades knäcka deras mamma. Är det riktigt illa så skriker nya partnern , styvmamman, på enskild vårdnad.

Om man är ihop med en kille med barn sedan tidigare ; Varför inte låta honom ta ansvar för sina barn , sina problem med exet och eventuella samarbetssvårigheter? Det är barnens pappa som ska samarbeta, ta ansvar för barnens rättigheter osv.

Nej tydligen klarar inte en vuxen man det. Pappan blir helt omyndigförklarad och den nya partnern , styvmamman, tar upp kampen och strider så hon blir röd och svettig.

Nej, säg åt mannen att det är deras ansvar att samarbeta med barnens förälder. Det är han som ska driva frågan.

,

Jag gissar att det är mina inlägg som trampat dig på tårna. Vill klargöra att jag inte alls finner något nöje i att ifrågasätta mammas uppfostran eller misskreditera henne på något sätt. En sån situation är skitjobbig för alla involverade men nu försöker jag enbart fokusera på barnens behov.

Och nej det är inte så enkelt att säga att det är barnens pappa som ska ta hela den fajten även om det såklart juridiskt sett är hans ansvar, men i en familj har man ett gemensamt ansvar, oavsett juridik eller biologi. I en familj är man såklart känslomässigt inblandad vare sig man vill eller inte, det ingår liksom när man ger sig in i en sån konstellation. Det handlar inte om att på något sätt omyndigförklara pappan, knäcka mamman, eller att styvföräldern ensam ska ta nån strid för barn som inte tillhör denna biologiskt. Det handlar om att gemensamt, helst såklart även alla parter, hitta en lösning som blir så bra som möjligt för barnen. Det är deras mående som är huvudfrågan. Och om det inte framgick så har vi stöttat umgänget med mamman och har undvikit att över huvud taget nämna enskild vårdnad för det vill vi undvika.

Anonym (Em) skrev 2020-10-20 09:19:08 följande:

(Det här handlar inte om mig personligen, det är jättekonstigt att du formulerar dig så där. Lite obehagligt att du envisas också).

I ett kärleksfullt och respektfullt förhållande har man gemensamma gränser för saker, så är det bara. Den som säger att man inte har det, har bara inte förstått att hen och hens partner hade lika gränser från början och alltså inte behövt prata om dem.

Alltså, det här tror jag det flesta förstår, det är väl bara det att det är tufft att erkänna att man är en biomamma som gör så där. Lättare då att försöka utmåla mannens nuvarande kvinna som kontrollfreak. :)

Det löns tyvärr inte att försöka förklara något för nån som inte vill förstå. Jag förstår precis vad du vill förmedla. Men tyvärr envisas vissa på det här forumet att svartmåla styvföräldern som nån sorts svartsjuk kontrollfreak, istället för att inse att det finns tyvärr faktiskt är många bioföräldrar som fortsätter ha i det närmaste manisk kontakt med exet och använder barnen som en ursäkt för att få insyn och kontroll i exets liv. Men som sagt, antingen vill man kanske inte erkänna det för att man själv är den jobbiga bioföräldern eller så lever man i en skön ovisshet om att det här fenomenet i många familjer tyvärr är en verklighet.

Varför gör styvmammor till sitt livsinnehåll att kämpa mot styvbarnens mamma?

INNEHÅLL