Forum Allmän debatt - Känsliga rummet
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Varför gör styvmammor till sitt livsinnehåll att kämpa mot styvbarnens mamma?

    Mån 19 okt 2020 13:32 Läst 0 gånger Totalt 103 svar
    Visar endast inlägg av Anonym (Mamman) - Visa alla inlägg
  • Anonym (Mamma­n)
    Återställ
    Mån 19 okt 2020 13:32 #18

    Jag har en sorglig historia om min dotters styvmor som avskydde/avskyr oss båda.

    Jag hade jättebra samarbete med mitt barns pappa efter vår separation. Den hade varit odramatisk och vi var överens om att separera. Vi hjälptes åt för att underlätta för varann i vardagspusslet och ville bara göra allt så bra vi kunde för vårt barn. Dottern bodde hos pappan i en annan stad men fick förstås komma till mig så ofta hon ville och det gick för skola mm. När mitt ex träffade en ny tjej och ganska snabbt flyttade ihop med henne var jag genuint glad för hans skull. Jag hoppades hon och jag skulle bli vänner eller i alla fall få bra kontakt så hon skulle känna att hon kan prata med mig om det var något som angick min dotter - hon bodde ju tillsammans med mitt barn och träffade henne faktiskt mer än jag själv. Jag hoppades såklart att även hon och dottern skulle få en kärleksfull relation i deras nya familjekonstellation. Hon hade två barn sen innan i samma ålder som vår dotter, som då var åtta år.

    När jag träffade henne första gången hade jag alltså en positiv inställning, men jag märkte att hon var extremt obekväm med att träffa mig.. Jag anade att hon kanske var svartsjuk - inte för att det fanns anledning men för att jag och exet, hennes nya kille, hade en historia - och jag tänkte att jag får ge henne tid att förstå att jag inte är ett hot på något sätt. Jag och exet hördes bara när det var något som gällde vår dotter så det var inte som att vi ringde i onödan eller särskilt ofta, men jag backade respektfullt undan och vi höll vår kontakt till ett minimum.

    Långsamt märkte jag hur mitt ex började förändras, både gentemot mig och vår dotter. Vårt tidigare flexibla samarbete byttes mot stenhugget schema med umgänge varannan helg, inte en dag mer eller mindre. Min dotter fick inte ens komma till mig en extra helg för att gå på sin bästis kalas utan bästisen fick ha sin födelsedagsfest helgen därpå så att vår dotter skulle kunna vara med, sen var de ändå bara hemma och gjorde ingenting den helgen utan det var principen som var viktig, hon ville bestämma. Jag kunde höra direkt när exet ringde om hon var i närheten (han var mer formell och kortfattad då) eller om han var ensam, då var han sitt gamla vanliga glada trevliga jag. Jag började ana att dottern och hon inte riktigt kom överens, hon behandlade henne verkligen styvmoderligt jämfört med sina egna barn. Vår dotter fick inte gå på de aktiviteter hon ville (vilket hennes söner fick) eller gå hem till kompisar, hon fick inte ens vara med på deras fredagsmys utan fick sitta själv på sitt rum med egen film och chipsskål..! Hon fick mat och kläder men ingen närhet och kärlek, och pappan tog efter den nya kvinnans beteende och blev alltmer kall och avståndstagande - mot sitt eget barn! Jag vet ju att han är en konflikträdd toffel, det var han redan när vi var tillsammans och i kombination med denna hjärtlösa kvinna stod alltså vår dotter nu ensam mot resten av styvfamiljen (hon hade inte ens fyllt 10 år) inkl hennes egen far.

    Styvmodern - ja jag kallar henne det nu för hon var en elak styvmor - var som jag tolkar det svartsjuk både på mig och vår dotter antagligen för att vi var en påminnelse om exets tidigare liv som störde hennes kärnfamiljslycka hon ville ha med sina egna barn. Men samtidigt fick dottern inte flytta hem till mig fast hon själv ville det. De ville inte ha henne där men inte heller släppa henne till mig. Dottern hade nu börjat med självskadebeteende och fick ångestattacker och svimmade i skolan så de gjorde orosanmälan. Efteråt har dottern berättat att det var pga att hon kände sig utstött och icke önskvärd i familjen. Det eskalerade till att pappan ansökte om enskild vårdnad för att fasa ut mig totalt, han vägrade samtala i familjerätten utan ville absolut ha en vårdnadstvist och rättegång. Det dömdes att vi skulle ha fortsatt gemensam vårdnad (på min begäran, hade jag också begärt enskild vårdnad hade jag fått det) pappan blev formligen utskälld av domaren för att han dragit igång detta och det dömdes att dottern skulle få flytta hem till mig, enligt hennes egen vilja.

    Hon flyttade hem till mig och fick börja terapi och behandling på BUP. Nu är hon 20 år, har fått större delen av sin uppväxt förstörd av svår social fobi, ångest, självmordsförsök och djupt rotat självskadebeteende som hon ännu inte är helt fri ifrån. Allt pga denna hemska styvmoder som inte ens klarade av att dölja sin avsmak för min dotter. Hon försökte aldrig under alla dessa år skapa en relation till henne men skulle ändå manipulera pappan till att kräva enskild vårdnad. Varför, why??

    När dottern tog examen från gymnasiet kom pappan och kvinnan hem till oss för att fira. Detta var första gången någonsin, på 11 års tid, som jag växlade mer än fyra meningar med styvmodern vid ett och samma tillfälle (innan hade vi som mest pratat 30 sek i telefon när jag ringde och sökte dottern eller jag hämtade henne vid dörren hemma hos dem medan styvmodern stod och blockerade dörren utan att bjuda in mig) och nu var hon plötsligt sååå trevlig - nu var ju dottern myndig och pappan hade ingen försörjningsplikt mot henne längre så då gick det an att vara trevlig mot både henne och mig!

  • Anonym (Mamma­n)
    Återställ
    Mån 19 okt 2020 14:33 #23
    Anonym (Suck....) skrev 2020-10-19 13:41:32 följande:

    Så ledsamt att läsa. Hon verkar vara elak. Samtidigt kan en sådan här människa vara fullt "fungerande" i övrigt och vara respekterad i olika sammanhang trots denna dysfunktionella sida.

    Pappan har lika stort ansvar som styvmodern.

    Hemskt. Hoppas din dotter finner en väg till ett normalt liv.


    Ja definitivt har han det om inte mer. Jag är mest besviken på honom som inte stod upp för vår dotter och försvarade henne fast han visste att hon var så tyst och innesluten, hon klagade inte utan höll allt inom sig.

    Hon mår bra idag, kommer nog alltid att ha problem med ångest och hon har massvis med fula ärr på armar, mage och ben som aldrig kommer att försvinna. Hon är vacker ändå men när jag ser henne utan kläder vill jag bara gråta varje gång.

    Jag anklagar mig själv också att jag inte såg signalerna i tid, att jag gav mig när hon var lojal och inte berättade hur hon hade det. Jag borde ha kämpat mer och inte tänkt att gemensam vårdnad ändå är bäst, jag borde ha krävt enskild vårdnad själv så jag hade kontrollen och slapp kompromissa med dem. Jag borde aldrig ha gått med på att hon flyttade till honom från första början, det var mitt första stora misstag... men vi hade ju så bra relation då och vem kunde ha anat att det skulle bli så här.
Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll