Ni som har stulit någon annans man - säger inte samvetet någonting?
Jag hade ett tag tankarna på en gift man med två söner, på jobbet. Jag skickade en vänförfrågan på Facebook, och vi blev vänner där. Då kunde jag se vad han hade skrivit på olika sidor, och hittade bland annat en betraktelse om hur han tänkte sig att resten av livet skulle bli.
När yngsta pojken var tio år, skulle familjen ta time out i ett år och segla jorden runt. När pojkarna blev vuxna, hoppades han att någon av dem skulle vilja stanna i det lilla samhälle där de bor. I så fall skulle de kunna stycka av tomten, och så skulle mannen och sonen bygga ett hus åt sonen och hans familj där. Frun skulle få nära till barnbarnen, och kunna passa dem när ungdomarna ville ha lite barnfri tid. Han drömde även om att han och frun skulle köpa en ferievåning på Solkusten.
...då skämdes jag! Vem var jag, liksom, att gå in och förstöra allt detta? Inte bara för mannen, utan för frun och sönerna - som var helt oskyldiga? Med vilken rätt? Sedan försökte jag inte lägga an på mannen mer, utan höll kontakten så kort som möjligt tills känslorna gick över. Vilket dom alltid gör, fast man inte tror det.
Ni som har agerat på era känslor, och faktiskt stulit en gift man, och förstört allt som han och hans fru och deras barn planerat livet ut. Mår ni bra..?
Och snälla - säg ju inte att "man kan inte stjäla någon annan, det är alltid den andre som gör ett val". Det är ytterst sällan mannen, i sådana här fall, som både tar det första initiativet med en annan kvinna, sedan driver hela förhållandet, och tar initiativet till skilsmässa utan påtryckningar från den nya kvinnan.
