Vad tusan har hänt med svenska skrivkunskaper?

Liten annekdot, som kanske pekar på att det inte är nytt.

När jag gick i 2an blev jag jätteledsen och sur på min lärare för hon vägrade rätta mina skrivfel. Hon förklarade för mamma och mig att hon inet fick rätta skrivfel för skolverket hade bestämt att det var viktigare att men förstod vad som menades än att det var rätt. Jag var alltså 8 år och ville lära mig skriva rätt men jag fick inte... Mamma rättade mina skriverier istället. Hur mycket det nu hjälpte. Idag är jag 35, så det är över 25 år sedan och så vitt jag märkt på min bror, som är lärare, och syskonbarn så är det fortfarande så, i alla fall på ideologisk nivå. Brorsan får till exempel inte rätta felstavningar, syftningsfel osv som hans elever gör, för han är inte språklärare. Rättsrkivning är kanske inte lika viktigt i matematik och naturämnen, eller något.

Precis den attityden: "Äh,man förstår ju vad som menas".

Klart att språket chanserar då.

Väldigt lite krav på prestation i svensk skola. Skolan verkar mest vara till för social samvaro, inte för att inhämta kunskaper och färdigheter. När jag förstod att pedagogen i årskurs 2 tyckte att det var tillräckligt om eleverna i klassen kunde staka sig fram i en läsalättbok (vi klagade på  utvecklingssamtalen) och skriva ett par meningar (med versaler!)till en bild var det dags att anmäla tvillingarna till en friskola där lärarna  tog barnens studier på allvar. Det var en världav skillnad och betydligt mer intreserade barn och nöjda föräldrar. 
Den här slöheten  att inte ta till vara barns längtan att kunna saker är blott alltför vanlig inom den svenska skolan.
Det krävs en förändrad lärarutbildning! 

Nja, det var nog lite högre nivå förr, andelen som inte skrev korrekt och vackert av sig själva var nog ungefär lika stor, men då fick man stryk i skolan, sitta i skamvrån etc, så därför pluggades det nog extra på detta, om man hade svårt för sig. Dessutom fanns det speciella lektioner i välskrivning, dvs skriva tjusigt. Min son skriver förresten som en kratta för hand (verkar obildbar), men har sett att flera klasskompisar skriver väldigt fint för hand, även skrivstil. 

TS, ska man vara petig, kan man påpeka språkliga fel i din TS också, men strunt i det, skriver själv lite slappt i inlägg och liknande sammanhang (har säkert något fel i detta inlägg också), spelar ingen roll. 
Jag tror att engelska har påverkat svenska mycket på sista tiden, även med nya uttryck, t.ex. stänga ner, öppna upp etc. Själv skrattar eller ryser jag åt särskrivningar, men har även kommit på mig själv med det någon gång. Jag jobbar på engelska, och det påverkar säkert. 
Jag tycker det viktigast är att man förstår. Det som retar mig mest är tex när det står att han använde hans cykel (vems cykel?) eller de matade deras barn (vems barn?). Där kan budskapet missförstås. Eller som när läraren jag känner fick ett svar av en elev, som slutade med jävla käring! Hon påpekade då för killen att det lät väldigt trevligt, som om hon var en lärare som var honom kär ...

Tycker också att de lär ut för lite grunder.

Jag började skolan för 50 år sedan. Slutade grundskolan 1979.

Vi hade inte bara rättstavning utan också välskrivning, både i textad form och med skrivstil.

De som inte skrev tillräckligt fint fick extra uppgifter med sig hem och sen fick de göra nya försök.

Den gamla vackra skrivstilen lär sig barnen inte längre, det är synd. Mitt äldsta barn lärde sig det i skolan, men inte den yngre som bara textar.

Utöver detta så var det viktigt med avstavningsregler.

Jag arbetar som lärare och ser att många av mina kollegor gör misstag när de mailar. Framförallt är det särskrivningar, men många skiljer inte på subjekt och objekt. Särskilt svårt har många med de och dem, men även: jag och mig; han och honom; hon och henne.

En annan sak som många inte verkar kunna skilja på är var och vart.

Många nuförtiden skriver dem när det ska vara de, eftersom de tror att det är mer korrekt än att använda dom. Men använder man dem när det inte ska stå dem, så ser det ju mycket värre ut än att använda sig av dom i båda fallen istället.

Dem gick hem ser jag ofta istället för De gick hem. Jag förstår inte hur det kan vara så svårt att skilja på de och dem, när det går bra att skilja på jag och mig och du och dig.

Det är inte utbildningen det är fel på utan riktlinjerna när man väl kommer ut i arbete, samt en otrolig tidsbrist när det kommer till rättningsarbetet. Man måste förebygga genom sin undervisning, att redan där diskutera stavning, grammatik osv, och inte bara i grundskolan för gymnasiet är lika bedrövligt, för att inte tala om universitetsnivå när man hade hoppats på bättre språknivå....

Jag läste faktiskt inte mindre än två kortare universitetsarbeten idag om ett ämne som intresserar mig och det var fruktansvärt att se. Förutom att det var slafsigt skrivet innehållsmässigt så undrade jag för mig själv flera gånger hur de hade kunnat bli godkända rent språkligt. Jag skulle skämmas som examinator att släppa igenom sådana texter.

Men språk måste underhållas också. Bara för att man en gång lärt sig i skolan så betyder det inte att det nödvändigtvis sitter i 10 år senare. Jag lovar att det var ännu strängare läror i skolan för 100-150 år sedan, även i folkskolan, men läser man brev, dagböcker och protokoll, till och med av tjänstemän, som är 70-100-120 år gamla så ser man hur illa ställt det var, även då, gentemot dåtidens skrivregler. Men som jag skrev så såg sällan gemene man skrifterna på samma sätt som nuförtiden, när "alla" ser "alla" bedrövliga skifter.

Vi hade för övrigt också skrivstilsböcker när jag gick i lågstadiet, för även om det inte var så noga med stavningen och syntaxen så skulle alla ta mig tusan lära sig att skiva skrivstil. Jag fick rätt bra omdömen där. Skulle min lärare se hur jag skriver idag skulle hon få kalla kårar tror jag, och be mig skriva endast versaler så det syns vad tusan det står. Jag erkänner att jag ibland inte ser vad jag själv skrivit. Det ser mest ut som en blandning mellan latinska bokstäver och stenografi.