Skulle du tolerera sånt här i ditt förhållande?

Han lyssnar ta mig fan aldrig. Det spelar ingen roll om det är något litet som att jag såg en tussilago eller att jag bröt benet idag. Han har inte hört att jag har sagt något så då har jag aldrig sagt det håller han fast vid. Men han lyssnar verkligen inte på mig i 80% av det jag säger känns det som och då är jag ingen pratkvarn ska ni veta.

Om vi bråkar om något litet så gör han en jättegrej av det och låser in sig alltså han låser dörren till rummet han går till då så att jag inte kan komma in. Han sover även i ett annat rum om vi har tjafsat lite.

Han har alltid någon ursäkt till varför han gör eller säger något fel. Endera är det mitt fel för jag var inte tydlig men han ber inte om en förklaring om vad jag menar om han inte förstår eller tycker att det jag säger låter knasigt utan då gör han det och skyller på mig. Han är trött, han hade det stressigt på jobbet, han har huvudvärk osv så låter det alltid när han har gjort något knas oavsett vad det gäller i hans liv.

Om han är arg på mig även för något mindre så händer det att han gör sig stor och går mot mig som att han ska knuffa mig eller något vilket det händer att han gör också. Det tar han heller inte ansvar för eller ber om ursäkt för senare utan det var ju mitt fel för att jag gör honom så arg eller för att jag provocerade honom om han var irriterad på något annat.

Jag är värdelös, dum i huvudet och fuck you jag vill skiljas får jag höra även vid mindre bråk.

På helgerna spenderar han oftast eftermiddagarna vid sporten på tv och tar en tupplur och vill inte göra något med mig för att han är trött och måste vila. Varje helg i många år?!

Vi börjar där. Ärligt nu vad skulle du göra? Säg inte bara gå för det är lätt att vara tuff på internet men hur skulle du göra i verkligheten? Varför går jag inte?