Vår letrozol resa- följas åt?

När ni tar letrozol, märker ni av äggvitesekret vid ägglossning?

När ni tar letrozol, märker ni av äggvitesekret vid ägglossning?

Jag var först på ett ultraljud i slutet av januari, skulle då ha varit i vecka 8+0 men blev flyttad till 6+3. Men allt såg ändå bra ut och hjärtat slog. 10 dagar senare (i måndags) hade fostret krympt från 6,4 mm till 3,5 mm och inget hjärtslag.

Får hoppas att jag börjar blöda snart eller att det går snabbt sen med tabletterna. Det är vårt första barn så det var väldigt efterlängtat.

När ni tar letrozol, märker ni av äggvitesekret vid ägglossning?

Förstår det, samma för oss, vårt första :( skulle gått in i v13 på julafton så vi hade planerat att berätta för närmsta familjen på julafton. Nästa gång kommer vi nog inte alls att kika på när barnet är beräknat, eller ens tänka att det kommer att gå vägen förrän vi iaf gått förbi vecka tolv, kan fortf inte släppa tanken på att jag skulle fått en liten den 7/7 :( men självbevarelsedriften gör på något vis att man kämpar vidare ändå. Ledsamt att du ändå först fått se att allt gått bra, jag fick beskedet på mitt första ultraljud som skulle vara ?tidigt? i v.10, så jag fick i alla fall aldrig se fostret levande, det kan jag förstå är väldigt kämpigt :(

Hoppas att du kan komma igång med nya försök så snart som möjligt, jag håller tummar o tår för er!

Ja jag har haft lite svårt att acceptera det bara för jag vet att hjärtat slog bara några dagar tidigare. Vi skulle haft i mitten av september. Kommer vara så himla orolig nästa gång vi plussar...

Vill bara att det ska bli torsdag nu så jag kan få komma på återbesöket, är faktiskt tveksam om jag kommer börja blöda innan dess på egen hand.

Förstår verkligen det :( ja, det var nästan det som jag blev mest ledsen över, så besviken och känns så orättvist att jag aldrig kommer kunna njuta av en graviditet nu, konstant vara orolig för missfall till dagen man väl håller barnet i famnen. Fruktansvärt.

Likaså är jag SÅ mycket mer otålig i hela processen nu, när man faktiskt varit gravid en gång. Man har inte alls samma tålamod.

Förstår det, och jag tror nog samma. Man har ju fått MA, kroppen har ju inte förstått att man har missfall, det kan ju pågå flera veckor innan den inser det och det är ju fruktansvärt att gå o vänta på :( givetvis behöver man sörja men att komma vidare i processen hjälper en också att läka lite. Håller tummarna för dig!

Hej på er igen. Det var ett tag sedan jag skrev och har väl inte varit särskilt aktiv alls för jag har mått så dåligt av allt dethär med svårigheter att bli gravid. Men grattis till er som plussat och jag beklagar era missfall Sprallan och Barnlängtan. Jag är så ledsen för er skulle att ni ska behöva gå igenom det också.. 

Jag själv har ätit två kurer av letrozol och andra gången dubbel kur och på den lyckades vi äntligen plussa men tyvärr blev det ett tidigt missfall/kemisk gravidtet, vet inte vars gränsen går där. Jag hann bara tro i 1 vecka att vi äntligen skulle få bli föräldrar och jag blev helt förstörd när blödningen kom så förstår att ni måste haft/ha det fruktansvärt jobbigt nu med alla känslor kring det hela.. 

Min räddning var att precis efter blödningen fick vi på jobbet börja vaccineras mot covid-19 så jag fick ett break från detta med att tänka på barn och all stress kring det. Men nu är jag färdig vaccinerad och när mensen kommer igång nån gång har vi tänkt börja om med letrozol igen. 

Det skulle vara skönt ge varandra stöd i allt detta. Jag mådde så bra nu när vi haft denna paus från allt med barn men nu när det inte längre finns någon anledning att inte börjar försöka igen så kommer många jobbiga tankar och en fruktansvärd bitterhet tillbaka. Det känns bara så jävla orättvist att det ska behöva vara såhär rent ut sagt! Och jag är på ett sätt livrädd att börja om att försöka bli gravid igen för det blir sån besvikelse när mensen kommer och det är en sånn känsla av maktlöshet. Hur gör ni för att känna att det är värt det? Jag är så imponerad av erat kämparanda att ni orkar fortsätta efter alla nederlag, själv kan jag nästa känna ibland att jag inte orkar mer, att jag längre inte vill bli mamma trotts att jag innerst inne faktiskt vill det men jag orkar bara inte bli besviken hela tiden. 

Förlåt för detta långa meddelande och all bitterhet men kände bara att jag behöver skriva av mig. Känns inte som jag har någon i min närhet som förstår mig i allt dethär?