Måste man skämmas för att man vill ha ett sexliv?
Det känns iaf så. Jag tycker sex är en viktig del av förhållandet, kittet som håller ihop det. Sambon verkar inte se det så. Vi har sex sällan, flera månader isär. När det väl sker är det alltid på hennes initiativ. Om jag försöker samma sak visar hon väldigt tydligt att hon inte är intresserad, nästan som om en främling skulle ta i henne. Hon knuffar bort mig. Försökt prata om det men det leder aldrig till nåt. Hon undviker det och leder in samtalet på nåt annat. Hon har hintat om att hon inte ser sex som så viktigt och verkar inte förstå varför det är viktigt för mig.
Att känna sig avvisad hela tiden tär på självförtroendet och även MIN lust att vara nära henne. Vi är båda överens om att ett dåligt förhållande leder till ett dåligt sexliv. Men hon anser inte att ett dåligt sexliv ska leda till ett dåligt förhållande. Det känns faktiskt som att eftersom HON inte har ett problem med sexlivet så har inte VI det heller.
Försökte resonera genom att fråga henne hur hon skulle känna om JAG inte gav det som HON värdesätter - kramar och pussar. Men enligt henne är det inte samma sak. Och om jag inte är så sugen på kramar någon kväll och helst bara vill sova märker jag att hon kan bli väldigt stött och kort i tonen. Det är helt ok för henne att avvisa mina närmanden men det är inte ok när jag gör det.