Varför väljer män en medioker kvinna framför oss färgsprakande??

Hej TS.

Jag har läst ditt inlägg och dina kommentarer nu, tycker du verkar genuint intresserad av att förstå och hitta en lösning.

Min känsla utifrån hur du beskriver dig själv och dina reaktioner är att du är ganska så rigid, du uppfattar dig själv på ett visst sätt och det är inget du kan eller vill ändra på. "man är som man är".

I realiteten så finns det inga relationer som funkar utan att man kompromissar, mer eller mindre, möjligen finns enstaka undantag i relationer där man är extremt självständiga, kanske särbo och träffas när man känner för det..

En stark person som dessutom utstrålar att man inte är mycket för kompromisser och anpassning till andras behov ÄR avskräckande för de allra flesta. Kan vara intressant och spännande men inget de flesta väljer att leva med.

Jag känner flera personer som är roliga, färgstarka, underhållande och sociala - som har träffat en partner att leva med. Det beror på att de även är omtänksamma, lyhörda och har förmågan att vara flexibla och anpassa sig till partnerns behov när det är viktigt.

Frågan är hur du upplevs och fungerar i detta?

Personer som har svårt att ändra sig, som "är som de är", är utifrån min erfarenhet ganska osäkra innerst inne. Man har självförtroende i vissa situationer men känner också att man har en "roll" som medelpunkten i en församling.

Har du pratat med någon terapeut/psykolog någon gång om detta?

Jag tror du skulle kunna lära dig mycket om dig själv, som skulle hjälpa dig att bromsa in lite, lyssna lite mer, anpassa dig till andras behov - utan att behöva helt bli en annan person.

Det kan vara värt ett försök. Lycka till!

Jag har inte skrivit att jag är fantastisk. Jag anser inte mig själv som det utan det är vad de sagt till mig. Och de vill alla ha kvar mig i ett vänfack så jag kan ju inte vara hemsk eftersom de inte vill släppa kontakten?? Så uppenbarligen är jag en bra vän men ingen bra flickvän och jag försöker bara förstå varför det inte hänger ihop?

Och det känns i det stora lite märkligt att jag ska göra om mig själv. Jag är ju jag. Jag kan ju inte låtsas vara någon annan.

Brukar du göra om dig själv för andras skull?

[...] Jag är nog dessvärre ingen bra lyssnare. [...] Men har svårt att se att jag skulle vara ett problem när så många vill vara i mitt sällskap? Hade jag sårat någon hade det varit en sak. Men jag gör ju aldrig det. [...]

Tack för ditt fina inlägg. Det väckte mycket funderingar..

Jag är nog dessvärre ingen bra lyssnare. Jag pratar ganska mycket.. det vet jag och försöker tänka till där. Men kan bli mycket bättra. Men när det gäller empati och lojalitet så är detta de viktigaste jag vet och något jag ger mina nära. Jag är inte så mycket för ytliga kontakter, behöver djup i mina relationer. De män jag träffat har många sagt att de aldrig varit så förtroliga eller kunnat öppna upp för någon som de kan med mig. Men detta kanske blir för intensivt? Jag vet inte.

Jag känner att jag har en roll att vara medelpunkten, som du säger, vet inte varför men kanske att jag är rädd att det ska bli stelt och tyst annars? Kanske skulle behöva prata med någon. Men har svårt att se att jag skulle vara ett problem när så många vill vara i mitt sällskap? Hade jag sårat någon hade det varit en sak. Men jag gör ju aldrig det. Istället blir jag sårad av andra. Jag försöker bara vara mig själv till 100%, ingen falskhet.

Hur tonar man ner sig själv utan att förringa sig själv? Jag vill göra det bästa så att det funkar, men jag tänker att det blir ganska falskt om en man väljer att spela någon man inte är? Och vill en man verkligen ha en kvinna om han inte ser hela henne?

Han pallar inte att du får mer uppmärksamhet än honom.