Varför väljer män en medioker kvinna framför oss färgsprakande??

Du låter som en lite äldre person jag kände förut, i 50 års åldern, lilafärgat kortklippt hår, mycket ögonskugga antingen blått/grönt/lila. Glasögon. Ganska rund och otränad. Pratade mycket och högt, var gärna medelpunkten på fester och så som du beskriver dig själv, pratade med alla och uppfattades som trevlig men slängd i käften. Är du feminist tro?

Jag är nog den där halvtrista lite blyga kvinnan du beskriver, men som män av någon konstig anledning tycker bra om även längre stunder. Tar inte stor plats men har skinn på näsan och säger ifrån om jag tycker det behövs. Vet vad ut vill men uppskattar en ledande man.

Iallafall, jag och fler med mig uppfattade iallafall kvinnan som skränig och IBK f lite dryg, högljudd och jobbig. Men hon var rolig att umgås med ett tag.

Om du vill ha ett helt ärligt svar så här i alla fall jag väldigt svårt för sådana personer. Ofta verkar de se ner på personer som mig också, som är lite tystare och inåtvänd, just det att du kallar andra för "mellanmjölk", man måste inte vara gapig och ta plats för att vara "färgstark".

Jag är själv kvinna men skulle inte orka med en man som var så.

Den som ser sig som "färgsprakande" ser kanske alla normala kvinnor som ... mediokra. Föredrar i 11 fall av 10 en trygg medioker kvinna framför någon som behöver hävda sig och ursäktar det med ... att vilja vara "panik-unik"

Det är ju som det är, de tycker att det är kul att dejta dig ett tag, men sen känner de att du är "för mycket".

Jag personligen hade aldrig orkat med så pass intensiva människor en längre tid. Visst de kan vara kul att umgås med, och festa med, fast inte leva tillsammans med...

Jag känner flera par där kvinnan är extrovert och mannen introvert, och de trivs bra tillsammans.

Men de kvinnorna är inte extremt intensiva, utan mest framåt och utåtriktade.

Du får fortsätta dejta helt enkelt, det kommer säkert dyka upp en man som du passar ihop med!

Jag har precis brutit upp ett förhållande med en kvinna som var beskriven av andra som en duracellkanin. Jag älskade henne. Hon var energisk och levande. Hade 1000 järn i elden, positiv och livsbejakande.

Hon ansåg sig också som djup och tyckte inte om ytligt prat.

Mina insikter så här efteråt är att det där beteendet egentligen berodde på att hon försökte fylla en sorts tomhet hon har inom sig.

Att betyda mycket för många olika människor är hennes drivkraft.

Hennes prat om djup var alltid på rätt sida hennes bekvämlighetsgräns, sådant hon lärt sig prata om med en viss distans. Det var aldrig eller sällan hennes egna djup hon pratade om. Vid en första anblick så verkade det som att hon var djup men det var som ett skyddande skal hon hade för att slippa prata om det som verkligen berörde hennes inre.

Jag kunde också uppleva att hon hörde vad jag sa men att hon inte lyssnade in det riktigt för hon var så upptagen med alla sina idéer och sprudlande tankar.

En annan känsla som dykt upp i efterhand är att jag inte räckte till för att fylla hennes tomhet. Hon var alltid tvungen att ha en massa projekt och uppmärksamheten flög åt mängder av håll samtidigt. Och hon hade behov av att få uppmärksamhet från en massa andra håll ständigt. Jag kände mig inte tillräcklig.

Flera av mina bekanta har, oberoende av varandra beskrivit henne som lite gränslös. Det är nog många som inte tycker att det är en jättepositiv egenskap på en livspartner.

Nu har jag ju bara radat upp en massa negativa saker och så ensidigt var det såklart inte. Jag älskade när uppmärksamheten var riktad mot mig och hon gav mig mycket energi. Alla relationer är såklart komplexa.

Jag känner ju inte dig och vet inte om du kan relatera till något från min historia men kanske.

Jag skulle, om jag var du, fundera på om ditt förhållningssätt till andra människor fyller något djupare syfte än att du bara råkar vara så?

Varför ser du det som ditt ansvar för att det inte ska bli stelt och tyst? Eller rättare sagt, varför är du så rädd för att det ska bli det?

Jag tror också att du skulle kunna komma på saker om dig själv om du pratade med någon, det är alltid berikande om man träffar en terapeut som man klickar med.

Lycka till!

Lite fler reflektioner.

Du skriver att du och männen du träffat haft så oerhört förtroliga samtal, men samtidigt säger du att du inte är en bra lyssnare och har svårt att lyssna på när andra pratar?

Att gamla dejter etc dyker upp och tar kontakt rätt som det är, det råkar väl de flesta ut för då och då?

Och antingen är de singlar och desperata, eller gifta/sambo och har en dipp i relationen och söker bekräftelse på annat håll. Nära till hands att kontakta en dejt som han själv dumpat en gång i tiden.

Inget att ta på något som helst allvar. Att mannen pratar skit om sin fru (hon förstår mig inte! Vi har aldrig sex!) och samtidigt smickrar ditt ego är ju en klassiker!

Jag har som du- Elena undrat varför min snygga, smarta, roliga man valde mig när han skulle kunnat få vemsomhelst. 

De flesta av mina vänner är som du, de syns och de hörs och de sprakar! Jag tycker att de är fantastiska, men min man, han hatar dem. Han tycker att de är egocentriska. De ser bara sig själva, han tycker att de ljuger och kryddar - allt för att vara så speciella. Han får panik av deras gapande och gestikulerande och att de tycker att de är lite bättre än alla andra.