Sambo men jag trivs att vara ensam! Vad ska jag göra?!

Anonym (hej)

Tue 27 Oct 2020 07:35
50 svar

Citera Visa endast Anmäl

Sambo men jag trivs att vara ensam! Vad ska jag göra?!

Jag har pojkvän sedan 2 år, älskar honom men jag vet inte vad det är som gör att jag inte är helt lycklig.

Jag har varit ensam hemma nu 2 helger och mått såå bra!

Han kom hem igår och jag kände att luften gick ur mig... inte för att jag inte älskar honom utan för att jag trivts så bra ensam, och känt mig lycklig.

Jag är lite bitter på honom för att han jobbar mycket, så jag får ta hand om hemmet. Men vi har det bra tillsammans, och vill ju inte vara utan honom i mitt liv! Inte alls!!

Han uppskattar mig och säger varannan dag hur mycket han älskar mig. Han är egenföretagare och har jättemycket jobb. Men jag känner mig ofta ensam i mitt förhållande.

Kan fler känna såhär i perioder?
- «
- ‹
- Sida 1 av 4
- 1
- 2
- 3
- 4
- ›
- »
Svara i tråden
Svar på tråden Sambo men jag trivs att vara ensam! Vad ska jag göra?!
Anonym (Prärie)

Tue 27 Oct 2020 07:42

#1

Citera Visa endast Anmäl

Särbo
Anonym (hej) Trådstartaren

Tue 27 Oct 2020 07:52

#2

Citera Visa endast Anmäl

Anonym (Prärie) skrev 2020-10-27 07:42:47 följande:
Särbo

Det är inget alternativ, vi är 32 och 35 och ska ju satsa på familj..

Jag vill inte vara 32 och singel heller! Då blir jag ensam...

Men är det okej att känna som jag gör? Jag får panik och ångest över att jag känner såhär för att det inte är rätt och inte kär längre. Fast jag är det.

Är det okej att känna att man gillar att vara ensam?

Jag vet ju att jag skulle vara lycklig om det var mer balans i tillvaron.
Anonym (.)

Tue 27 Oct 2020 07:55

#3

Citera Visa endast Anmäl

Livet. Det där som du befinner dig i varje dag, det är livet.
Många, speciellt vanligt i den söndercurlade generationen, tror att livet ska vara ett ständigt lyckorus. De tror att allt ska gå i deras väg, att man ska få sin vilja fram oavsett vad det kostar andra men framförallt ska man vara lycklig jämt och utan undantag.

Så fungerar inte livet. Du kan inte vara glad utan att vara ledsen ibland. Du kan inte vara lycklig om du inte är olycklig ibland.

Du säger att du inte är lycklig. Sätt dig ner och fundera på varför du är "inte helt lycklig". Fundera på om du är olycklig eller om du har orealistiska krav på tillvaron. När du har svaren ser du till att ändra på dig eller situationen så att det blir så som du vill ha det. Observera att du bara kan ändra på dig själv, aldrig någon annan.
Anonym (??)

Tue 27 Oct 2020 08:12

#4

Citera Visa endast Anmäl

Anonym (hej) skrev 2020-10-27 07:52:25 följande:
Det är inget alternativ, vi är 32 och 35 och ska ju satsa på familj..

Jag vill inte vara 32 och singel heller! Då blir jag ensam...

Men är det okej att känna som jag gör? Jag får panik och ångest över att jag känner såhär för att det inte är rätt och inte kär längre. Fast jag är det.

Är det okej att känna att man gillar att vara ensam?

Jag vet ju att jag skulle vara lycklig om det var mer balans i tillvaron.
Det är alltid en balans. Man kan behöva egen tid även fast man har familj. Det jag reflekterar över i det du skriver är hur mycket du vill vara själv? Du verkar få panik för att man "ska" vilja vara med sin sambo hela tiden, men det behöver man så klart inte vilja.
Kanske behöver du hitta fler alternativ i din vardag så att det känns som bättre balans? Lite oroväckande dock att du skriver att du mådde så bra när han var borta och att luften gick ur när han kom hem. Om du så tydligt kan koppla det till just honom så kanske ni inte har det så bra som du tror?

Du verkar jagad av att ni ska satsa på familj, och visst, då behöver du en man för att det ska kunna bli några barn, men det är nog väldigt viktigt att du gör upp med de här tankarna/känslorna innan ni skaffar barn. Annars är nog risken att ni delar på er efter att ett barn kommit istället, eftersom det är så pass påfrestande att ha småbarn.
Anonym (hej) Trådstartaren

Tue 27 Oct 2020 08:21

#5

Citera Visa endast Anmäl

Anonym (.) skrev 2020-10-27 07:55:39 följande:
Livet. Det där som du befinner dig i varje dag, det är livet.
Många, speciellt vanligt i den söndercurlade generationen, tror att livet ska vara ett ständigt lyckorus. De tror att allt ska gå i deras väg, att man ska få sin vilja fram oavsett vad det kostar andra men framförallt ska man vara lycklig jämt och utan undantag.

Så fungerar inte livet. Du kan inte vara glad utan att vara ledsen ibland. Du kan inte vara lycklig om du inte är olycklig ibland.

Du säger att du inte är lycklig. Sätt dig ner och fundera på varför du är "inte helt lycklig". Fundera på om du är olycklig eller om du har orealistiska krav på tillvaron. När du har svaren ser du till att ändra på dig eller situationen så att det blir så som du vill ha det. Observera att du bara kan ändra på dig själv, aldrig någon annan.

Tack för ditt svar! Uppskattar det verkligen!! Fina och tänkvärda ord.
Jag har nog orealistiska krav på tillvaron, skulle jag tro.
Jag är 32 och har aldrig haft ett såhär seriöst förhållande innan, jag har inget att jämföra med. Min sambo kanske är TOPPEN egentligen. Men jag får ju för mig att alla andra har en man som hjälper till hemma, tar egna initiativ till att göra saker, SER att tvättkorgen är full och tvättar själv. SER att golvet är smutsigt och städar utan att man behöver be om det.. Osv. Min man gör inte så.
Anonym (hej) Trådstartaren

Tue 27 Oct 2020 08:23

#6

Citera Visa endast Anmäl

Anonym (??) skrev 2020-10-27 08:12:07 följande:
Det är alltid en balans. Man kan behöva egen tid även fast man har familj. Det jag reflekterar över i det du skriver är hur mycket du vill vara själv? Du verkar få panik för att man "ska" vilja vara med sin sambo hela tiden, men det behöver man så klart inte vilja.
Kanske behöver du hitta fler alternativ i din vardag så att det känns som bättre balans? Lite oroväckande dock att du skriver att du mådde så bra när han var borta och att luften gick ur när han kom hem. Om du så tydligt kan koppla det till just honom så kanske ni inte har det så bra som du tror?

Du verkar jagad av att ni ska satsa på familj, och visst, då behöver du en man för att det ska kunna bli några barn, men det är nog väldigt viktigt att du gör upp med de här tankarna/känslorna innan ni skaffar barn. Annars är nog risken att ni delar på er efter att ett barn kommit istället, eftersom det är så pass påfrestande att ha småbarn.
Jag antar kanske att min egen livsstil påverkar hur jag mår. Han har fullt upp med jobb och hobbys, och jag är mest hemma.

Jag tror inte att det beror på honom egentligen, då hade jag ju inte varit kvar. Men jag kan bli bitter på honom, som när han kom hem igår, massor med tvätt, jag hade stått och lagat mat trots att jag inte ville, dammsugit, och tvättat för fullt.
Jag blev BITTER för att han varit iväg och ägnat sig åt sitt intresse hela helgen, och han kom hem till ett städat hem och maten på bordet, vilket jag ALDRIG gjort.
Dexter dot com

Tue 27 Oct 2020 08:29

#7

Citera Visa endast Anmäl

Anonym (hej) skrev 2020-10-27 07:35:41 följande:
Jag har pojkvän sedan 2 år, älskar honom men jag vet inte vad det är som gör att jag inte är helt lycklig.

Jag har varit ensam hemma nu 2 helger och mått såå bra!

Han kom hem igår och jag kände att luften gick ur mig... inte för att jag inte älskar honom utan för att jag trivts så bra ensam, och känt mig lycklig.

Jag är lite bitter på honom för att han jobbar mycket, så jag får ta hand om hemmet. Men vi har det bra tillsammans, och vill ju inte vara utan honom i mitt liv! Inte alls!!

Han uppskattar mig och säger varannan dag hur mycket han älskar mig. Han är egenföretagare och har jättemycket jobb. Men jag känner mig ofta ensam i mitt förhållande.

Kan fler känna såhär i perioder?

Att behöva ensamtid är inget konstigt. Att däremot inte hjälpa till hemma, ta in en städhjälp eller kompensera dig för att du gör allt ( om du är ok med att bli kompenserad) är däremot konstigt.
Mandel

Tue 27 Oct 2020 08:32

#8

Citera Visa endast Anmäl

Anonym (hej) skrev 2020-10-27 08:21:28 följande:
Tack för ditt svar! Uppskattar det verkligen!! Fina och tänkvärda ord.
Jag har nog orealistiska krav på tillvaron, skulle jag tro.
Jag är 32 och har aldrig haft ett såhär seriöst förhållande innan, jag har inget att jämföra med. Min sambo kanske är TOPPEN egentligen. Men jag får ju för mig att alla andra har en man som hjälper till hemma, tar egna initiativ till att göra saker, SER att tvättkorgen är full och tvättar själv. SER att golvet är smutsigt och städar utan att man behöver be om det.. Osv. Min man gör inte så.
Jag har varit gift och tänker nog leva särbo resten av livet för jag vill inte hamna i städfällan igen. Mitt hem min nivå mitt ansvar.
Jag gillar också att vara ensam bara jag har vetskapen om att det ändå finns någon där ibland. Det är nog för att jag varit ensam mycket genom hela livet och är van att klara mig själv och fixa allt på egen hand . Även som gift - levde med en arbetsnarkoman.

Har idag en särbo och jag saknar honom enormt när vi inte är nära varandra, men vi behöver inte göra allt tillsammans de stunder vi är hos varandra. Är vi hos honom kan han vara ute i verkstaden och fixa med saker och jag kan slöa i sängen, ha med mig min mtb och köra en runda, fixa i hans trädgård osv. Det räcker med vetskapen att han finns där om jag vill se honom eller säga något.

Och man behöver verkligen inte bo ihop för att skaffa barn ihop. Det kan så klart underlätta, men jag tror bråkrisken minimeras. I ditt fall måste du fundera på vad som är sämst/bäst för dig. Bo med någon bara för att man ska det när man skaffar barn och då känna dig instängd eller bo själv och må bra psykiskt, men kanske få ett lite tyngre lass den första tiden med bebis.
Och så klart vad sambon vill och känner!
Den vise talar om vad han ser, dåren om vad han hört.
Anonym (hej) Trådstartaren

Tue 27 Oct 2020 08:34

#9

Citera Visa endast Anmäl

Dexter dot com skrev 2020-10-27 08:29:00 följande:
Att behöva ensamtid är inget konstigt. Att däremot inte hjälpa till hemma, ta in en städhjälp eller kompensera dig för att du gör allt ( om du är ok med att bli kompenserad) är däremot konstigt.
Ofta känns det som att jag lever med en tonåring.
Men han levde i ett långt förhållande innan mig, 6-7 år. Och när jag flyttade in såg det ut som SKIT! Både han och hans ex var likadana, och tydligen var min sambo den bättre av dem..

Skräp i alla skåp, skitigt och lortigt, som en soptipp inomhus nästan.
Och jag är tvärtom, snudd på pedantisk. Men för mig är det så självklart att man plocka undan, slänger skräp, var sak på sin plats och det är självklart tycker jag.
Men hos de flesta är det ju stökigt, så jag kanske har orimliga krav även där.

Men som det såg ut tidigare så förstår jag att han aldrig behövt. När vi träffades så tvättade han inte utan han köpte nya kläder... Han är lat av naturen när det kommer till hemmasysslor. Men han har blivit SÅ mycket bättre! Han vet hur jag vill ha det så han anstränger sig, det kommer ju inte naturligt... Han är slarvig och glömsk, typ ska han ut med soporna kan han lika gärna ställa dem på bron och sen har alla fåglar i hela byn kalasat på den och jag får städa.

Ungefär så ser det ut. Dock gick han ut med soporna i tunnan igår, så under kan ske.Är det fler som har såna karlar?
Anonym (K)

Tue 27 Oct 2020 08:34

#10

Citera Visa endast Anmäl

Anonym (hej) skrev 2020-10-27 08:21:28 följande:
Tack för ditt svar! Uppskattar det verkligen!! Fina och tänkvärda ord.

Jag har nog orealistiska krav på tillvaron, skulle jag tro.

Jag är 32 och har aldrig haft ett såhär seriöst förhållande innan, jag har inget att jämföra med. Min sambo kanske är TOPPEN egentligen. Men jag får ju för mig att alla andra har en man som hjälper till hemma, tar egna initiativ till att göra saker, SER att tvättkorgen är full och tvättar själv. SER att golvet är smutsigt och städar utan att man behöver be om det.. Osv. Min man gör inte så.

Han kan betala städhjälp om problemet är bara att han inte städar?

«
‹
Sida 1 av 4
1
2
3
4
›
»

Svara i tråden

Svar på tråden Sambo men jag trivs att vara ensam! Vad ska jag göra?!

Sambo men jag trivs att vara ensam! Vad ska jag göra?!

INNEHÅLL