• Anonym (Zzz)
    Sat 31 Oct 2020 19:50
    283 visningar
    3 svar
    3
    283

    Befinner mig i ett avgrundsdjupt hål

    Det tar verkligen emot att skriva detta och det sitter långt inne.

    Jag har tre små barn och en man. Hemma hos oss är det bråk nästan jämt och mina stressnivåer är skyhöga. Jag skriker åt barnen och skäller på dem, och har extremt dåligt samvete över detta. Känner mig inte värdig dem som mor. :( Jag gör allt för dem och kämpar verkligen för att få det att gå ihop. Lever för övrigt med en man som jag inte älskar längre och som inte gör ett skvatt i hemmet eller med barnen, vilket gör mig helt dränerad på energi. Har ingen som helst avlastning nånstans ifrån.

    Jag är kroniskt irriterad och har som sagt jättehöga stressnivåer. När det är som värst kan jag få tvångstankar om att jag ska skära av mig fingrarna i ren stress när alla barnen skriker i kör. Det snurrar i hela huvudet och jag känner mig svimfärdig. De två äldsta är i trotsåldern och lyssnar inte på nånting jag säger till dem heller, vilket gör mig väldigt frustrerad. Ofta gör de tvärtemot vad jag säger och jävlas medvetet. Samt slåss med varandra. Jag klarar inte av att vara pedagogisk i dessa sammanhang.

    Skulle aldrig våga söka vård för mitt mående då jag vet att det brukar göras orosanmälningar på sånt. Jag älskar mina barn och gör verkligen allt för dem.

    Mannen och jag har helt glidit ifrån varann då vi aldrig har tid ihop och han väljer att göra saker på egen hand. På kvällarna när barnen sover så somnar även jag då jag är så slutkörd. Men ärligt talat så vet jag inte ens om jag vill umgås med honom om jag skulle orka... Tycker inte ens om att han tar i mig, vilket han märker och försöker ge mig dåligt samvete för. Känner ofta att jag bara skulle vilja dra ifrån allting, men skulle det göra nån nytta? Mår ju dåligt båda av mannen OCH barnen. Vill ha lugn och ro omkring mig för en gångs skull. Är så slut... zzz...

  • Svar på tråden Befinner mig i ett avgrundsdjupt hål
  • Anonym (S)
    Sat 31 Oct 2020 20:11
    #1

    Hej!

    Ville bara säga att jag känner med dig och upplever precis som du gör nu i perioder att det är övermäktigt att vara förälder. När barnen skriker, bråkar, är trötta efter förskolan osv. Som tur är brukar det gå i perioder.

    Det är tufft att vara förälder, de som motsäger sig detta lever i förnekelse alternativt har fått väldigt lugna barn. Alla våra barn har varit vilda som små.

    Angående din relation har jag själv valt att nu skilja mig, inte för samma anledning som jag tycker du borde göra det men jag tror du skulle ha det lättare utan honom av det du beskriver. Upplever mig själv lugnare och trevligare mot barnen nu, antar det är för jag är lyckligare inombords nu när jag landat i att lämna relationen.

    Kram på dig

  • Anonym (Same)
    Sat 31 Oct 2020 20:45
    #2

    Jag känner väl igen mig. Jag har med skyhöga stressnivåer och ångest som river i mig, jag känner mig så fast, jag har barn i snart tonåren och ett mindre förskolebarn, barnen är det som håller mig uppe men har ständig ångest att jag inte ger dem tillräckligt.

    Ibland känner jag att det bästa vore att skiljas men jag har inget här förutom barnen, min familj bor inte här och flytta får man ju inte bara med barnen så jag är liksom fast här. Och jobbet är just nu helt galet.

    Jag tycker att du ska fundera på vad du vill med relationen, antingen lämna eller prata och fixa det. Nåt måste du göra innan du helt tar slut.

    Jag ska säga till min man att vi måste gå och prata med någon annars får det vara stop här.

  • Anonym (b)
    Sat 31 Oct 2020 22:06
    #3

    Jag tycker du är modig som skriver detta och erkänner det inför dig själv.
    Jag skulle vilja föreslå att du söker någon samtalshjälp. Om du är orolig för  anmälningar, ta upp det ur perspektivet hur ni två föräldrar ska dela på arbetet i familjen och sök familjerådgivning. Och hur ni två vuxna ska hitta egentid, som kanske just nu för dig handlar om att få vila.

Svar på tråden Befinner mig i ett avgrundsdjupt hål