• Anonym (TS)
    Sun 1 Nov 2020 22:44
    894 visningar
    38 svar
    38
    894

    HELT ensam - ingen mening med livet

    Jag önskar att jag kunde vända mig till någon annan än Familjeliv men det är svårt när ingen finns.
    Kort bakgrundsinfo: Jag är 18, snart 19 år, och helt ensam. Mina föräldrar skiljdes när jag var 10 år och kort därefter gifte min mamma om sig med ett monster. Denna man förgrep sig på mig i flera år, allt ifrån olämpliga kommentarer till fullbordade våldtäkter. Han var även hemsk mot mamma och bråkade så högt att grannarna vid ett antal tillfällen ringde polisen på grund av oljud. Jag berättade någon gång för mamma om övergreppen men hon lyssnade inte på mig. Kort efter det senaste sexuella övergreppet polisanmälde jag styvfadern. Jag var 17 år då. Han greps, åtalades och dömdes för bl.a. våldtäkt mot barn, våldtäkt, sexuellt övergrepp mot barn, sexuellt ofredande. 7 år av sexuella övergrepp var äntligen över.
    Det blev inte så mycket bättre. Mamma misstrodde mig och smutskastade mig framför hela familjen och släkten. Hon försökte kontinuerligt få mig att dra tillbaka anmälan under rättsprocessen. Min biologiska pappa är död och jag har vad jag vet inga släktingar kvar på hans sida. Inga jag haft kontakt med i alla fall. Min familj och släkt tog avstånd från mig. Jag fick bo i familjehem, gick ut gymnasiet, började på juristprogrammet på universitet i en annan stad långt bort och flyttade dit. Mamma är fortfarande gift med mannen och han är skriven på hennes adress. Han kommer ut 2022 och kommer sannolikt flytta till henne igen. 
    Det enda jag kan tänka på om dagarna är hur misslyckad jag är. Allt har gått så fel och jag ser ingen framtid. Jag har blivit sexuellt utnyttjad i flera år och min "familj" låter mannen stanna kvar och kastar istället ut mig. Jag har några vänner kvar i min hemstad men det är så långt bort nu och jag vågar inte åka dit på grund av rädsla att träffa mamma och släkt. Snart bor även våldtäktsmannen där och jag är fortfarande livrädd för honom. Bortsett från de få vännerna så har jag absolut ingen. Inte pratat med familj eller släkt på mer än ett år och de vet inte vart jag tagit vägen och bryr sig inte om det heller.
    Undervisningen har nästan bara varit på distans och jag känner inte en enda människa i denna stad. Jag tror verkligen att om jag skulle dö så skulle ingen märka det, inte förrän någon granne kanske märker att det luktar dött. Jag vågar knappt släppa in någon i mitt liv heller, för det är så uppenbart att något är fel på mig när det kommer fram hur ensam jag är och att jag har skyddad identitet. Jag skäms över det.
    Kan inte sova på nätterna, när jag väl lyckas somna så är det så sent att jag sover bort hela nästkommande dag. Känns inte optimalt att hålla på så som student. Orkar knappt heller handla eller laga mat själv. Inte på grund av lathet såklart.
    Vet inte riktigt vad jag vill ha sagt med detta. Vill nog bara lätta på hjärtat lite. Är helt förstörd och kommer inte ens ihåg hur det känns att vara lycklig eller nöjd med livet. 

  • Svar på tråden HELT ensam - ingen mening med livet
  • Anonym (f)
    Sun 1 Nov 2020 23:00
    #1

    Du har verkligen varit med om mycket jobbigt.
    Mitt i allt detta har du tagit dig in på en utbildning som kräver höga betyg och varit handlingskraftig nog att flytta till en annan stad, skaffat bostad mm. Du har mycket att vara stolt över!
    Rekommenderar dig att söka samtalskontakt via vårdcentral eller studenthälsan. Du måste bearbeta det du varit med om.
    Du bor i en ny stad så många där är nya och söker nya sammanhang,. Gå på aktiviteter som anordnas för studenter. Du kan även gå med i någon förening, sport, politiskt parti, sök upp din nya hemförsamling. Så du får träffa nya människor
    Om du behöver prata med någon akut så finns jourhavande medmänniska / kurator / präst på 112 under natten.

  • Anonym (Lite tid)
    Sun 1 Nov 2020 23:05
    #2

    Men vännen! Vilken jävla skitmamma du har!

    Jag är hemskt ledsen att detta har hänt dig. Min historia skiljer sig ifrån din men vi är många som blivit svikna av våra föräldrar. Det är ett sår du alltid kommer bära med dig, likaså övergreppen, men du kan skaffa dig en egen familj av vänner och senare (om du vill) av partner och barn som ger dig all den kärlek och det sammanhang du förtjänar. Jag har man och barn idag och den trygghet och glädje de ger mig kompenserar för allt, faktiskt.

    Jag tycker inte att du ska vara rädd att din bakgrund skrämmer bort folk, de flesta är mer förstående än man kanske tror och många studenter är ensamma i början, nu måste det vara värre än någonsin. Du kommer att få vänner.

    Prata regelbundet med psykolog i någon av apparna om du inte redan har samtalskontakt (så vitt jag vet täcks det av högkostnadsskydd), och se till att komma ut och röra på dig varje dag, helst så att du får upp pulsen. Det låter som ett jävla hurtbulletips men tro mig, det gör skillnad for måendet på riktigt.

    Och vad bra du är som tagit dig ifrån din hemstad!! Nu kan du börja bygga något nytt och ljust, bara för dig! Om jag var du skulle jag börja fundera kring vad jag skulle vilja sätta som mitt allra första lilla lilla delmål i det livet. Du fixar det här!! <3

  • Anonym (Lite tid)
    Sun 1 Nov 2020 23:13
    #3
    +2

    Ett tillägg: Bara på detta inlägg ser jag att du är stark, handlingskraftig, insiktsfull och intelligent. SÅ uppenbart inget fel på dig - sluta genast att blanda ihop de olyckliga omständigheter du lämnat bakom dig med din person! Är övertygad om att du är ett riktigt kompiskap. Helt ärligt.

  • Sun 1 Nov 2020 23:14
    #4

    Tragiskt, men inget av detta är ju ditt fel.

    Har du testat att prata med någon? Du kanske kan gå till någon inom kyrkan?

    Du är verkligen inte ensam. Bara i min lilla stad har jag hört flera liknande berättelser genom kyrkarbetet. Vet inte om det är någon vidare tröst egentligen, men det kan ändå vara bra att veta.

  • Sun 1 Nov 2020 23:21
    #5

    Jag önskar jag kunde vara där och ge dig en jättekram. Det låter obegripligt hemskt. Du har varit så stark som tagit dig hit. Men varför skäms du? Du har så klart inget att skämmas över,tvärtom! Att du har skyddat identitet är ju inget du ska skämmas över. Din mammas pojkvän ska skämmas, inte du!

    Du låter absolut inte misslyckad, utan stark och klok. Bara ensam. Men vilket bra val att bli jurist! Tänk vad du kan göra med juristutbildning för att hjälpa andra utsatta! Heja dig!

    Har du talat med studenthälsan förresten? De kan kanske hjälpa?

  • Sun 1 Nov 2020 23:23
    #6

    Jag önskar jag kunde vara där och ge dig en jättekram. Det låter obegripligt hemskt. Du har varit så stark som tagit dig hit. Men varför skäms du? Du har så klart inget att skämmas över,tvärtom! Att du har skyddat identitet är ju inget du ska skämmas över. Din mammas pojkvän ska skämmas, inte du!

    Du låter absolut inte misslyckad, utan stark och klok. Bara ensam. Men vilket bra val att bli jurist! Tänk vad du kan göra med juristutbildning för att hjälpa andra utsatta! Heja dig!

    Har du talat med studenthälsan förresten? De kan kanske hjälpa?

  • Anonym (hjälp­)
    Sun 1 Nov 2020 23:34
    #8
    +1

    Inget av det du skriver visar på något sätt hur DU är misslyckad. Det visar enbart hur din familj, framförallt mamma, är vidriga personer som svikit dig. Du har ju varit otroligt stark som tagit dig igenom detta, vågat berätta för din mamma, vågat anmäla ditt monster till styvfar och ovanpå detta lyckats klara dig jättebra genom skolan och nu tagit dig bort från din giftiga familj samt står på egna fötter. Allt innan du ens fyllt 20. Du verkar vara enastående stark och duktig, inte tvärtom. 

    Men ingen människa kan bära hela världen på sina axlar, man måste få hjälp. Fick du någon samtalskontakt under rättsprocessen? Har du funderat på att söka stöd hos en psykolog? Du kan börja med att gå till din husläkare för att prata om eventuella sömntabletter, ångestdämpande och/eller antidepressiva för att starta processen och de kommer sedan om du vill ställa dig i kön för samtalskontakt. 

    Jag förstår att det blir extra svårt nu med corona om du just flyttat till en ny stad. Men detta är tillfälligt, du kommer få fler naturliga sätt att träffa andra studenter med tiden. Kårerna håller fortfarande en hel del events som du kanske kan gå med på? Kan någon av vännerna åka till dig över en helg istället för att du ska åka dit? 

  • Anonym (Elsa)
    Sun 1 Nov 2020 23:39
    #9

    Allt är förändring. Det kommer gå över. Saker kommer ändras. Du kommer ändras. Du har ett långt liv framför dig. Sök hjälp. Ta emot hjälp. Gå med i grupper med likasinnade. Kanske stödgrupper med andra som blivit utsatta men också grupper med människor som gillar att göra saker du gillar.

    Ta långa promenader i skogen. Håll fasta rutiner. Sova, äta osv. Det kommer komma en annan tid i livet!

  • Anonym (hjälp­)
    Sun 1 Nov 2020 23:39
    #10

    Om du gillar djur och har tid för det skulle jag rekommendera att kolla upp att skaffa hund. Hundar ger ovillkorlig kärlek och finns alltid där för en. Du blir även "tvingad" att få lite struktur i livet, du kan inte sova dig igenom dagen för hunden måste gå ut cirka 5 ggr/dag och få mat. Det är självklart ingen ersättning för en vän och inte menad att vara det men hundar kan verkligen ge så mycket.

  • Anonym (Elsa)
    Sun 1 Nov 2020 23:39
    #11

    Föränderligt skulle det första ordet vara

Svar på tråden HELT ensam - ingen mening med livet