Hej!
Jag hade bf igår och lillis har ännu inte synts till. Tänkte därför passa på att samla lite goda råd och tips inför förlossningen. Jag skulle vilja försöka föda utan Epidural och vill gärna höra om hur ni som fött barn gjort för att hantera smärtan. Alla andra råd inför förlossningen mottages gladeligen!
Kram!
Jag använde mig av psykoprofylax. Extremt effektivt, men det kräver att man klarar av att slappna av. När värken kommer slappnar du av i stället för att spänna dig, och så andas du lättare och snabbare ju starkare värken blir.
Några råd:
*Ligg inte ned. Om du sitter halverar du smärtan. Om du står upp halverar du den en gång till.
*Kissa ofta. Vid varje värk trycker det mot blåsan, och om du har något i blåsan kan det kännas som att någon sticker en kniv där.
*När du får den första krystvärken - krysta inte! Öppna munnen och flämta som en hund, så kan du låta bli att krysta. Sedan väntar du tills barnmorskan ger dig tummen upp. Hon kollar så att du är helt öppen för krystning.
*När babyn nästan är ute, så kommer barnmorskan att säga stopp. Då öppnar du munnen och flämtar igen. Försök slappna av. Det är bara sekunder det rör sig om innan du får börja krysta igen, men det är viktiga sekunder. Kan göra hela skillnaden för om du spricker eller inte.
Jag är nog av uppfattningen att det många gånger inte alls går till som du beskriver, utifrån de erfarenheter jag har från mig själv, folk omkring mig och diverse mammagrupper.
Men. Jag kan absolut ha en skev bild! Ville bara tydliggöra att det faktiskt inte alltid blir som man föreställt sig.
Jag själv hade garanterat en bild som förstföderska om hur det skulle bli, tyvärr blev det inte alls så. Hade jag haft en annan inställning innan så tror jag att jag hade klarat detta bättre mentalt
Jag beskriver en normal genomsnittlig förlossning med en mentalt frisk barnmorska. Självklart kan det inträffa oväntade händelser, men det tror jag nog TS förstår ändå. Trots allt finns det ju en minimal sannolikhet för att jorden ska gå under precis under förlossningen.
eda med 1-5 med nr 6 hanns den inte med och det gick bra ändå. Så han är född helt utan smärtlindring. Och nej jag tog inte lustgas då jag avskyr det. Visst det gör int men helt klart hanterbart ändå. Och när han var ute var all smärta borta.
Hade lustgas varje värk, tycker den var toppen! Och fokuserade på rösten, alltså att hålla den mörk/djup och inte gäll och ljus. Brumma sig igenom värken säger de ju. På utandning brummar och vibrerar man, det hjälper till att hålla födelsekanal och bäcken öppet men skär av smärtsignaler. Låter hippie men jag tyckte verkligen det hjälpte. Skrek av smärta rakt in i lustgasmasken, men höll skriken mörka och fick massa kraft av dem!
Jag stod ofta framåtböjd med armbågarna på sängen, som vi höjt upp. Höll i lustgasmasken hela tiden. När jag fick en värk stod min kille bakom mig och pressade ihop mina höfter med sina händer; otroligt effektivt mot smärtan!
Sista biten av öppningsskedet bad jag ändå om epidural, när allting intensifierades. Hade tur och fick den snabbt och då fick jag lite vila, och sen värkstimulerande dropp för att få igång det igen. Men då var det skillnad, allt kändes bättre och lättare att hantera värkarna. Är väldigt glad att epiduralen fanns!
Jag födde utan. Jag badade varmt och andades bara tills jag fick lustgas när jag var typ 8-9 cm öppen. Efter det så blev jag ett med lustgasen, världens bästa uppfinning. Men det som hjälpte allra bäst var nog ändå det varma badet och en otroligt stöttande sambo!
Min bebis är över halvåret nu, kan säga att hur du än har tänkt att det kommer att bli eller hur du villl ha det- det kommer antagligen inte bli så. En förlossning är en upplevelse man aldrig i livet ens hade kunnat föreställa sig hur det är innan.
Jag tog lustgas, epidural och bäckenbottenbedövning tror jag det hette..
Men en annan sak du bör veta om (om du inte redan vet iof) är att tiden efter förlossningen kan bli tuff också. Jag behövde bedövning för att kissa, kunde inte sitta utan sittring, hade svårt att gå. Fick även ta värktabletter dygnet runt. Säger inte att just du behöver gå igenom samma som jag men det KAN bli så.
Önskar att nån sagt det till mig
Åh, tusen tack för alla bra och fina svar!
Jag har fött ett barn med ryggbedövning och andra utan något.
Föredrar att föda utan faktiskt. Det gör ondare men mer effektivt arbete.
Men med första så var jag glad att jag tog bedövningen då förlossningen var mer långdragen och den gav mig kraft att orka.
Skriver spretigt men det jag vill komma fram till är att ta det som det kommer. Funkar det bra utan så kör på det men blir det tungt så ta bedövning! Det sista du ska göra är att lägga någon värdering i hur man föder. Ta det som det kommer och var öppen för alla alternativ så kommer det gå super!
Jag var tacksam över min epidural av en annan anledning än smärtlindring. Vi satte den flera timmar innan krystfasen så den hade slutat verka när det var dags. Ja, det gjorde ont. Men mest ont gjorde det i underlivet, och den smärtan kommer du inte undan ändå.
Men efter förlossningen uppstod komplikationer. Moderkakan fastnade och behövde opereras ut. Tack vare att ryggbedövningen redan satt där slapp jag sövas. Epiduralen sitter liksom i en pump som narkosläkaren enkelt fyller på när det är dags. Så inför operationen tryckte de i en jäkla dos och jag slapp alltså sövas. Det är jag tacksam för, för det gav mig möjlighet att umgås med min nyfödda dotter direkt efter operationen, och jag fick timmar med henne som jag annars hade sovit bort.
Min bebis är över halvåret nu, kan säga att hur du än har tänkt att det kommer att bli eller hur du villl ha det- det kommer antagligen inte bli så. En förlossning är en upplevelse man aldrig i livet ens hade kunnat föreställa sig hur det är innan.
Jag tog lustgas, epidural och bäckenbottenbedövning tror jag det hette..
Men en annan sak du bör veta om (om du inte redan vet iof) är att tiden efter förlossningen kan bli tuff också. Jag behövde bedövning för att kissa, kunde inte sitta utan sittring, hade svårt att gå. Fick även ta värktabletter dygnet runt. Säger inte att just du behöver gå igenom samma som jag men det KAN bli så.
Önskar att nån sagt det till mig
Fast om man sövs väcks man direkt efteråt. Själv hade jag inte EDA, men fick också åka till operation för att ta bort moderkakan. Jag fick en spinal bedövning och sövdes alltså inte heller.
Inte lätt att veta. Jag hamnade på uppvak medans mina ben skulle vakna till liv, men dit fick min man och barn komma. Jag var bara skild från dottern under själva operationen, men det tror jag att du också var?
Ja, precis. 40 minuter tror jag det var. Men tappade mycket blod. 2,5 liter tror jag. Så jag sov rätt gott efter det ändå. Men ihop med min bebis som tur var.
Men en annan sak du bör veta om (om du inte redan vet iof) är att tiden efter förlossningen kan bli tuff också. Jag behövde bedövning för att kissa, kunde inte sitta utan sittring, hade svårt att gå. Fick även ta värktabletter dygnet runt. Säger inte att just du behöver gå igenom samma som jag men det KAN bli så.
Önskar att nån sagt det till mig
Håller med! Fy satan vad ont jag hade efteråt, i flera dagar. Förlossningen var ingenting mot det. Under förlossningen kom smärtan i en sån våg att man liksom gick in i ett annat läge. Ett kämparläge på väg mot ett mål. Efteråt var det bara smärta Utan slut. Har aldrig känt mig så ynklig. Kunde inte sitta, inte stå, inte gå. Behövde kateter för eftersom jag inte kunde ta mig till toan. Blödde som en gris men kunde inte byta binda på mig själv så undersköterskor kom in varje timme och tog hand om mig som något sorts kolli. Minsta muskel jag rörde resulterade i smärta. Bara att ligga helt still gick bra.
Min man fick vara ständig passop. La barnet vid mitt bröst. Gav mig sagt att dricka med sugrör. Satte telefonen på laddning. Bäddade om mig när jag frös. Hämtade mat och snacks. Finns inte på kartan att jag hade klarat mina 5 dagar där utan honom. De hade behövs en undersköterska dedikerad enbart till mig och mitt barn. Jag kunde inte byta blöja eller lägga henne i sängen eller något. Är så tacksam att detta var innan pandemin så partnern fick vara med på bb. Har ärligt talat ingen aning hur det hade gått annars.
Hallonpaj83 skrev 2020-11-03 14:44:52 följande:
Men en annan sak du bör veta om (om du inte redan vet iof) är att tiden efter förlossningen kan bli tuff också. Jag behövde bedövning för att kissa, kunde inte sitta utan sittring, hade svårt att gå. Fick även ta värktabletter dygnet runt. Säger inte att just du behöver gå igenom samma som jag men det KAN bli så.
Önskar att nån sagt det till mig
Håller också verkligen med! Det är en månad sedan min förlossning och nu börjar jag fungera hyfsat iaf. Allt som kom efteråt var den största chocken, (Hur sköter man en hemkateter, hur reser man sig utan magmuskler, och avslaget, stygnen, tuttarna..! Och yrseln, blåmärkena efter sugklockan, sömnsvårigheterna, hormonchocken, mjölkstockningen, förstoppningen, tårarna, allt som läcker, att byta blöja när man knappt kan stå, och alls försöka ta hand om sig själv medan man har fullt upp med en nyfödd) men det finns liksom inte utrymme att ta in allt det när man förbereder sig för förlossning. Man får ta det sen. Och man kommer igenom det (väl?)
Jag vill bara säga angående detta att även det är väldigt olika. När jag väntade mitt första barn mådde jag själv väldigt dåligt av att höra krigshistorier om andras förlossningar. Jag förstår att det är skönt att prata av sig själv med andra som varit i samma sits, men man kan också tänka på att det kan vara jobbigt att höra och öka på oron inför en förlossning. Det som sker sker, och det är inte säkert att det hjälper en att ha vetat om det innan, när man väl sitter med smärtor och problem efter förlossningen. Om TS skriver att hon vill höra sånt så är det klart att man ska dela med sig, men nu handlade tråden inte om det utan om erfarenheter av att föda utan epidural.
Och TS, det är inte alls säkert att det blir på detta sätt efteråt. Jag har fött fyra barn vaginalt, och jag har bara haft smärtor och större besvär efter en förlossning. Efter de andra tre förlossningarna var jag öm i underlivet i någon dag eller två, och sen var det i princip som vanligt igen. Inga stora blödningar, jag mådde hur bra som helst i kroppen och kunde äntligen röra mig obehindrat efter att den stora magen var borta. Visst sover man inte så mycket i början kanske, men det gör man ju inte som höggravid heller.
Jag har haft störtfödslar så jag fick aldrig någon smärtlindring. Jag hanterade nog smärtan väldigt dåligt. Kroppen skakade och jag kräktes mycket... Jag hade aldrig några pauser. Skrek för att jag inte kunde kontrollera mig. Men det gick fint för jag var knappt medveten om vad som hände. Kroppen agerade på egenhand. Med tanke på smärtans intensitet så var det bra att medvetandet kopplades bort.
Jag menar inte att skrämma upp dig. Jag hade läst på om alla andra tänka senarior än just störtfödsel så första gången var det ganska traumatiskt i efterhand. Jag hade önskar jag förberett mig på att er kunde ske.
Lycka till kära du! Du kan inte kontrollerad allt, kroppen gör det den ska och sjukvården hjälper till (de hjälpe mig fint iallafall).
Jaa, nu var det ju inga krigshistorier utan alldeles vanliga saker som pågår i kroppen efter en förlossning och som flera av oss önskar att vi varit förberedda på... Och i största välmening! Alltså att smärtan vid förlossningen var lättare att klara av.
Men. Du har rätt i sak. Menade inte att skrämmas utan mer såhär: gör matlådor innan, vila, förbered hemma och ta hjälp efteråt. Fast det var inte sånt ts ville ha tips om, utan ?Alla tips inför förlossningen mottages tacksamt?, och sådana har vi gett högre upp i tråden...
Jag tror det jag ville säga var att det går inte att förbereda sig för det som kommer efter, utan man förbereder sig inför sin förlossning och sen dyker man in i allt det andra. Men återigen, det var klumpigt och inte det hon frågade om.
Ber om ursäkt.