• Anonym (Bortt­appad)
    Sat 7 Nov 2020 20:25
    1740 visningar
    9 svar
    9
    1740

    Inget driv längre

    Hej. Jag har inget driv längre, känns som att jag går runt i ett limbo där livet bara svischar förbi och jag inte får ut något av det. Det man hör är att livet är här och nu, att ingen har ett liv där det händer massor med intressanta saker och att man inte ska ha sitt fokus på framtiden utan i nutiden. Till saken hör nog att jag är småbarnsförälder, yngsta är tre år, och nu kanske de flesta menar att det är vanligt att man känner att man tappat bort sig själv, men är det så här många känner? Eller är jag typ deprimerad? Är det fel på mig?

    Jag trivs inte på mitt jobb. Jag jobbar inom skolan. Jag trivs inte där vi bor, jag vill flytta men är rädd för att rycka upp barnen samt att stå utan jobb. Jag skulle vilja ha eget företag men alla säger att jag är dum som ens funderar på det, det är hårt jobb och allt ansvar skulle ligga på mig själv. Jag tänker att de har rätt men om det skulle fungera skulle jag inte vara så platsberoende. Jag skulle kunna flytta vart som helst så länge min man fick jobb (och jag vågade rycka barnen).

    Allt detta gör att jag liksom tappat drivet. Jag har inga riktiga mål i livet. Vi sparar till hus men det ger ångest då det blir ett sådant projekt, jag kommer nog inte bli nöjd. Jag har en inre bild av hur jag vill bo, och var. Men det känns som att det kommer förbli en dröm. Min man är mer praktisk med sina husdrömmar. Billigt och det enklaste i flyttlogistik. Han vill bo kvar av den anledningen. Enkelt och bra. Han har sina rötter här, mina är långt borta. Jag ser mig som en besökare här även om det gått flera år nu.

    Jag har inga vänner här mer än mina kollegor, men de träffar jag bara på jobbet då jag pendlar långt. Vi bor på landsbygden och det är jag nöjd med, men det blir ensamt. Samtidigt vet jag inte om jag har tid och ork med vänner ens. Min man är min vän och jag är rätt tillfreds med det. Han känner samma, vi har aldrig folk hos oss på besök mer än någon släkting typ ibland. Jag känner ändå att kvällar och helger behöver jag för mig och min familj. Däremot känner jag att jag inte har lust eller inspiration till att göra något. När barnen lagt sig har jag tid att göra saker men det slutar bara med att jag kollar någon film med maken och så är kvällen slut. Förr innan barnen målade jag mycket men inspirationen är puts väck! Känns bara jobbigt att ens prova och det sörjer jag oerhört mycket! Under dagarna är det jobb, jag slösar min tid på att arbeta på ett jobb jag inte tycker om och längtar till kväll och helg. Men, på kvällarna och helgerna är jag mamma med allt som hör till och alltid i stand by-läge för barnen. Det är som att jag inte har något eget liv och ibland undrar jag om det är så alla andra föräldrar känner sig eller om det är fel på mig. Och när jag väl vill sitta en stund på dagen för mig själv så går det inte för barnen är på mig om allt eller så bråkar de. Jag känner mig tom, orkeslös, fantasilös och jag får så dåligt samvete för barnen av att jag känner så här. Världens tråkigaste mamma. Jag borde älska att hitta på saker med mina barn.

    Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med allt detta. Det känns lite osammanhängande men jag skrev rakt från hjärtat för att få ner det mesta. Jag känner ändå att jag inte är misslyckad, många känner så när de beskriver saker de är missnöjda med sig själv. Jag har familj, utbildning, vi har någorlunda ok ekonomi etc. Men jag mår uppenbarligen inte bra med min situation, livet tuffar på utan att jag orkar göra något. Allt är i en sorts standby-läge. Någon som känner igen sig eller bara har något att rycka upp mig med?

  • Svar på tråden Inget driv längre
  • Anonym (M)
    Sat 7 Nov 2020 20:41
    #1

    Det låter som du är lite deprimerad? Men det är svårt att tolka i och med att du samtidigt beskriver dig nöjd med tillvaron.

    Jag är både social och introvert. Jag behöver egentligen ett par riktigt goda vänner, inget överflöd. Det har jag inte nu. Jag försöker bjuda in människor i vår närhet. Inte varje helg. Vänskap byggs upp över tid och med små barn är det svårt att få tid till det (barnen är alltid med om vi socialiserar).

    Jag kan känna igen mig i att det blir barnen som är i centrum och att det inte finns tid till annat. Det är härligt (jag älskar att ha barnen runt mig) men till tider slitsamt att aldrig få en egen stund eller vila eller löpa en tur.

  • Anonym (Bortt­appad) Trådstartaren
    Sat 7 Nov 2020 20:51
    #2
    Anonym (M) skrev 2020-11-07 20:41:24 följande:

    Det låter som du är lite deprimerad? Men det är svårt att tolka i och med att du samtidigt beskriver dig nöjd med tillvaron.

    Jag är både social och introvert. Jag behöver egentligen ett par riktigt goda vänner, inget överflöd. Det har jag inte nu. Jag försöker bjuda in människor i vår närhet. Inte varje helg. Vänskap byggs upp över tid och med små barn är det svårt att få tid till det (barnen är alltid med om vi socialiserar).

    Jag kan känna igen mig i att det blir barnen som är i centrum och att det inte finns tid till annat. Det är härligt (jag älskar att ha barnen runt mig) men till tider slitsamt att aldrig få en egen stund eller vila eller löpa en tur.


    Tack för svar. Nöjd är jag nog inte egentligen. Fast ändå nöjd över vissa saker. Lite deprimerad är jag nog. Har varit det i min ungdom också men då utlöstes det av en stor familjekris och osäkerhet i mitt eget privatliv också.

    Jag känner mig dum nu men jag orkar inte med barnen jämt, att ha dem runt mig hela tiden tar musten ur mig.
  • bastar­dized
    Sat 7 Nov 2020 21:00
    #3

    Det låter som om du helt sonika drabbats av tristess där längtan efter förnyelse och/eller förändring. Det låter lite som om du lever i ett väntrum där din "belöning" finns längre fram och din dagliga grå strävan är en färdsträck dit. tragiskt.


    Vet egentligen inte vad som skulle gör dig eller er lyckligare men ganska klart är ju att du suktar efter en utveckling av det liv ni lever och det enkla svar jag har att ge är att ta tag i dina drömmar, börja kika på hus där du vill bo och försök slippa så många kompromisser som möjligt. Sätt er ner och gör en faktisk plan för hur färden dit ska gå och lägg ner att bara vänta på att förändringen ska av en slump landa och förgylla era liv. Gör jobbet.


    Ni umgås inte med vänner skriver du vilket i mina öron låter lite tragiskt, jag förstår att man kan vara nöjd med sällskapet man har inom familjen men ur mitt perspektiv finns ett oerhört värde i att umgås med andra människor i lagom mängd, det ger värdefull input och vyer över det som är det vardagliga på ett djupare plan och dessutom kan det också vara så att utomstående är en "motor" vilket gör att ni tar tag och gör saker som utvecklar er själva på så många sätt.


     


    Flummigt formulerat av mig men jag hoppas du ändå förstår hur jag ser på det hela, önskar er all lycka.

  • bastar­dized
    Sat 7 Nov 2020 21:02
    #4

    Det låter som om du helt sonika drabbats av tristess där längtan efter förnyelse och/eller förändring. Det låter lite som om du lever i ett väntrum där din "belöning" finns längre fram och din dagliga grå strävan är en färdsträck dit. tragiskt.


    Vet egentligen inte vad som skulle gör dig eller er lyckligare men ganska klart är ju att du suktar efter en utveckling av det liv ni lever och det enkla svar jag har att ge är att ta tag i dina drömmar, börja kika på hus där du vill bo och försök slippa så många kompromisser som möjligt. Sätt er ner och gör en faktisk plan för hur färden dit ska gå och lägg ner att bara vänta på att förändringen ska av en slump landa och förgylla era liv. Gör jobbet.


    Ni umgås inte med vänner skriver du vilket i mina öron låter lite tragiskt, jag förstår att man kan vara nöjd med sällskapet man har inom familjen men ur mitt perspektiv finns ett oerhört värde i att umgås med andra människor i lagom mängd, det ger värdefull input och vyer över det som är det vardagliga på ett djupare plan och dessutom kan det också vara så att utomstående är en "motor" vilket gör att ni tar tag och gör saker som utvecklar er själva på så många sätt.


     


    Flummigt formulerat av mig men jag hoppas du ändå förstår hur jag ser på det hela, önskar er all lycka.


     


    Att inte korrekturläsa och skriva snabbt direkt ut tankarna ger en spretig text belamrad med stavfel och dylikt. Hoppas det ändå går att gripa vad jag menar. 

  • Anonym (M)
    Sat 7 Nov 2020 21:05
    #5

    Min man veckopendlar till sitt jobb. Vi har inga släktingar här eller vänner (än, jag försöker jobba på det). Periodvis har detta varit jättejobbigt för mig. Det har bara varit mig och barnen och allt vad det innebär med normal körning till förskolan och jobb, mat och tvätt samt sjukdomar och nedspydda sängar mitt i natten... Allt känns inte alltid superkul men de perioderna har nog berott på depression eller att jag varit utarbetad (mina barn väcker mig flera gånger per natt och har gjort så i 4 år nu). I tillägg är inte min man riktigt lika engagerad för han har svårare för det rent emotionellt och han har ett handikapp i och med att han inte alltid är här (det är inte så lätt att komma och hoppa in på det viset heller). Tidigare studerade han på annan ort så jag har att det mesta av daglig omvårdnad utan annan hjälp än förskolan. Tror vem som helst skulle tycka livet under de omständigheterna till tider är för tuff.

    Kan du försöka hitta något du gillar som du kan tvinga dig till? Jag tänker på att du ska göra det klassiska för deprimerade personer att man ska aktivera sig. Är du bara lite smådeppig kan det få glädjen och inspirationen tillbaka. Du kanske dock ska välja något annat ön att måla så du inte eventuellt förstör målningsglädjen för framtiden. Kanske läsa böcker, springa en tur, cykla, gå en kurs någon kväll i veckan? Utvärdera efter ett tag och se om det hjälpte och annars pröva något annat (söka hjälp kanske om deppigheten kvarstår).

    Ibland behöver man bara prata med någon för att må bättre.

  • Sat 7 Nov 2020 22:07
    #6

    Welcome to the club :D :) ...

    Samma här... Känner egentligen samma sak.

    Jag kom till Sverige för 7 år sen,har två barn,jobbar.

    Känner mig på sista tiden så konstigt,ingen vilja för nånting,ingen ork. Känns som att jag hela tiden tvingar mig själv att göra saker,ibland jag känner mig så besviken på mig själv för jag tycker också att jag gör inte tillräckligt för mina barn fast jag är med de hela tiden(förutom när jag jobbar).

    Har ingen familj här,vänner typ 2 kanske,gör egentligen ingenting för mig själv( att gå ut med vänninor,massage,frisör...aså såna saker).

    Ibland när jag tänker det känns verkligen som att hela mitt liv är på standby läge :(.

    Du är inte ensam ?

  • Anonym (Bortt­appad) Trådstartaren
    Sun 8 Nov 2020 00:04
    #7

    Att jag inte umgås med vänner handlar ganska mycket om att jag inga har här. Min man har några barndomsvänner som han vuxit ifrån. Inga vi umgås med. Väldigt sällan, kanske en gång per år kommer någon långväga och hälsar på. Jag har kontakt via nätet med mina gamla vänner, de bor på andra sidan landet så vi ses en gång per år. Thats it. Jag har inga i byn då alla är pensionärer och det är långt till andra ställen så jag hittar inga andra vänner. Jag känner inte att det finns tid att åka flera mil för att gå en kurs på kvällstid heller. Jag pendlar flera mil per dag för jobbet och jag känner att den socialiseringen räcker bra. Även om det hade varit trevligt med en vän nära så är det inget måste just nu och jag tycker det är tråkigt att det ses som tragiskt. Jag och min man pratar om det ibland och är eniga om att vi inte har något jättebehov av det, introverta som vi båda ändå är. Barnen får sin socialisering via skolan och ibland har den äldste någon kompis på besök.

    Det är nog sant att jag väntar på att något ska ta fart. Jag vill få förändring. Att titta på hus nu där jag vill bo är inget som sker i en handvändning. Vi sparar redan men det handlar om att hitta jobb först. Ett bra ställe att bo i lägenhet till en början. En bra skola för barnen. Och att ha nog med pengar att starta det med. Det blir isåfall en långflytt och planerna finns redan, det är bara tid och besparingar som behövs nu. Och att min man bestämmer sig för min idé. Och att jag vågar köra all in. Sedan allt det emotionella med att lämna allt här... Jag vet inte om jag är redo egentligen fast jag vill.

    Jag behöver något för att klara av min vardag så den inte känns grå tror jag. Nu i coronatider är det nog extra grått. Mycket som inte kan göras. Behöver någon sorts mening, något att se fram emot. Något projekt kanske. Ett mål. Något som man ser framsteg inom, tydligt liksom. Därför var det så bra att måla. Framstegen, målen, produkten fanns där så tydligt.

  • Sun 8 Nov 2020 01:36
    #8

    Vi bor på landet, och flyttade hit dit ingen av oss har några rötter. Vi har nu 14 år senare två barn som däremot har fått rötter och kompisar här, men vi umgås med en granne och en familj till lokalt. Resten är långväga vänner.

    Efter att ha känt väldigt mycket som ts till och från, så inser jag att man måste få energi och glädje för att må bra. För mig märker jag att just umgås med vänner, i alla fall en gång i månaden, är ett måste för att hålla glädjen uppe. Kollegor och egna familjen räcker inte. Så numer åker vi långt ganska ofta för att upprätthålla det, vilket även gjort att vi får besök oftare. Även ungarna verkar vara gladare av det.

    Så mitt tips för att få tillbaks lite energi och driv, socialisera dig, bjud in grannen på fika, eller barnets kompis förälder. Det tar energi att umgås, men ger så mycket mer tillbaks!

  • Anonym (M)
    Sun 8 Nov 2020 07:20
    #9

    Kan du starta ett projekt hemma? Måla om ett rum, byta lister, bygga förvaring som saknas? Eller bygga något kul till barnen (klätterställning, vindskydd)? Sticka tröjor till julklapp?

Svar på tråden Inget driv längre