Har ni kontakt med BUP? Hon behöver antagligen professionell hjälp, att ni föräldrarna försöker resonera med henne är bra men räcker nog inte om hon har så stora problem.
Har hon haft ångest tidigare eller kom det först med den nya skolan? Har nu kollat upp möjligheten att byta skola?
Hon var väldigt taggad på nya skolan. Spännande med ny skola (nystartad skolan också), där nästan alla hennes kompisar började, men som jag skrev så blev det en ganska dålig miljö för henne med den press hon upplevde.
BUP har vi pratade med, men de "kan inte göra något" om hon inte vill komma dit. Hon vägrar allt stöd, utom ungdomsstödjaren, som vi tycker är mycket bra, men denne går ganska försiktigt fram för att skapa förtroende och för att dottern inte ska uppleva press där. Vi sätter just nu hoppet till ungdomsstödjaren, men samtidigt rullar tiden på och dottern tappar allt mer tid i skolan och missar mycket annat när hon isolerar sig hemma. ...
Vi har jättebra kontakt med ungdomsstödjaren, men ska det fortsätta i det här tempot så tar det för lång tid och dottern förlorar massor av skoltid.
Vad gör om bara stänger in sig i sitt rum och tar kudden över huvudet så fort man pratar om något som är jobbigt för henne? Ja, vi går givetvis in i hennes rum ändå, men hon stänger bara av när vi pratar om skolan eller hennes mående. En givetvis ohållbar skyddsmekanism hon försöker med.
Hur har det gått?
Den senaste veckan har känts bra och hon var inställd på att komma tillbaka till skolan. Äntligen fick vi iväg henne till skolan igår för första gången efter höstlovet! Hon var på gott humör och det kändes bra!
... men så hände något. Hon somnade på soffan vid 19:30 och när vi försökte hålla henne blev hon sur och gick in i sitt rum. Humöret var som förändrat och vi anade oråd. Mycket riktigt så vägrade hon gå upp i morse och vägrar säga någonting. Känns så tungt! Man blir så ledsen och förbannad att hon vägrar säga något, samtidigt som vet att det inte hjälper att bli arg.
Utsatt för mobbing? - Nej. Hon har alltid varit en bra vän och haft många fina vänner och hon förnekar bestämt att hon någonsin utsatts för mobbing. Däremot så är ju självförtroendet/självkänslan inget vidare. Hon upplever nog att hon är lite sämre på mycket än andra, fast hon inte är det. Bra betyg i sexan. Har alltid idrottat, men kom kanske lite efter i fotboll och det fäste hon nog en del vikt vid och slutade tyvärr nyligen med fotboll. Synd, för det var fantastisk stämning och sammanhållning i fotbollslaget.
Byta skola? - Det vill hon inte. Hon har alla vänner på sin nuvarande skola. Det skulle bli tufft att byta skola.
Gå om ett år? - Ja, tyvärr är ju risken stor eftersom hon missat så mycket nu. Det skulle inte vara bra då hennes vänner är viktiga och nästan alla vänner går i samma årskurs på samma skola.
Usch vad jobbigt med bakslag!
Det kändes riktigt bra när dottern kom iväg till skolan onsdag-fredag, men så igår söndag så låg bara kvar i sängen hela dagen. Först sov alldeles för länge och sedan låg kvar och tittade på telefonen och åt nästan ingenting. Vi var givetvis på henne och tjatade att hon skulle gå upp och att skulle äta. Hon var inte så pratsam, men sa att det var "inget speciellt" när vi frågade hur det var med henne.
Som väntat så kom hon inte iväg till skolan idag. Hon "ska gå imorgon", men tyvärr så vet man ju att det mycket väl kanske inte blir så.
Det är så jobbigt att hon gör precis det så är dåligt för hennes mående, som rubbar dygnsrytmen, inte äter och inte gör något annat än ligger i sängen och tittar på mobiltelefonen.
Idag, måndag 8 februari, så var då dags för första skoldagen på plats efter nästan fyra veckors distansundervisning. Det har varit bra med distansundervisning, då tröskeln att ta sig iväg till skolan inte har funnits och det känns som att hon hängt med hyfsat i skolarbetet. Det har dock ändå blivit tre frånvarodagar, trots att man kan sitta hemma med datorn och i de flesta lektioner faktiskt kan ta det rätt lugnt. Dottern mår ju fortfarande inte bra, men det får ju ändå ses som är en framgång med så hög närvaro efter den jobbig höstterminen.
Hur gick det idag då? Nej, tyvärr så kom hon inte iväg till skolan. Tungt!
Nästa vecka väntar äntligen det första besöket hos BUP.
Jag tror det är viktigt att övertyga henne lugnt och tryggt ungefär så här:
"Vi kommer att hjälpa dig och vi ska klara det här tillsammans. Det kommer bli bra även om vi förstår att det är jobbigt just nu." (Orden "just nu" är centrala)
"Men nu fungerar det inte längre att inte gå till skolan för det måste alla barn göra. Vi kommer finnas här och säkra upp med all hjälp vi kan få, så att det kommer gå bra." "För oss behöver du inte alls känna någon press att ha bra betyg. Vi struntar i vad du får för betyg, det viktiga är att du lär dig allt du har rätt till att lära dig och blir godkänd så att du kan ha alla valmöjligheter när du söker gymnasiet och därefter."
"När man är 14 år är hjärnan ännu inte färdigutvecklad och man kan t ex inte förstå på samma sätt som vi vuxna, vad de val man gör idag, leder till längre fram. Därför är det vårt ansvar som dina föräldrar att hjälpa dig med det. Det har inget med dig som person att göra, utan så är det för alla i din ålder. 14-åringar har inte färdigutvecklat perspektivtänkande vilket gör att det som känns jobbigt just nu, kan man lätt tro att det ska fortsätta för alltid. Men i efterhand förstår man att saker och ting ändrar sig fortare än man trodde. Det hänger också ihop med hormonrusningarna i en tonåring att jobbiga saker kan upplevas extra jobbiga, (och ibland roliga saker extra fnissiga:) "
Om din fru är i klimakteriet kan hon alltid skoja lite med dottern om att de båda går igenom hormonrusningar och förändringar i kroppen som kan vara jobbiga och man kan vara lättirriterad. "Men till skillnad från mig, (säger mamman) är du under utveckling, medan jag är under avveckling hahaha :) "
(Med glimten i ögat förstås så dottern inte får för sig att tro att mamman tycker synd om sig själv. Dottern ska förstås absolut tyngas med något slags medlidande med mamman! Eller med dig.)
Visa för henne att ni har förtroende för skolan och för alla stödpersoner. Och fråga er dotter vad hon behöver. Vad vill hon att ni gör för att stötta henne genom det här? Har ni råd med typ en Studybuddy eller annan läxhjälp? Eller har dom läxhjälp i skolan? Kan vara skönt med en utomstående och inte alltid ha dom man ska bryta sig loss från (er) runt en hela tiden. Men gå inte med på vad som helst. Ni är dom som har ansvar och bestämmer över henne. (Det kan vara skönt att påminnas om att ni är dom som bestämmer, en trygg fast hamn i sina föräldrar, även om hon obstruerar). Och i det som NI måste bestämma är att hon (och ni) ska ta hjälp från t ex Familjerådgivningen, BUP, skolläkare, skolkurator och allt vad ni kan få. Och att hon ska tillbaka till skolan men att skolan och omgivningen ska anpassa sig efter dotterns behov. Lycka till!
Hur har det gått under vårterminen?