Anorexi
Jag hoppas ni orkar ta del av denna långa text och kanske har något råd eller egen erfarenhet att dela med er av?
Det är så att min syster, nyss fyllda 15 år, har högre prestationsångest än någon annan jag mött. Då har jag själv, när jag var 25 år pressat mig själv till utmattningssyndrom och strax över ett års sjukskrivning. Idag är jag 30 och mår bättre, min utmattningsresa är en helt annan historia dock. Så till min syster. Likt många andra av dagens tonåringar så har hon låg självkänsla och självförtroende, hon jämför sig ofta med andra och trots att hon har vänner så känner hon sig ensam och utanför.
Det som dock skiljer mot majoriteten är att hon har blivit sjuk. Hon har dels gått från ett något överviktigt barn till underviktig och undernärd tonåring på några få år. Hon kan dock inte se detta själv och säger ofta att hon tycker att hon har för stor mage och att hon är rädd att bli jättetjock. Hon är ganska lång så måste ha storlek xs i kläder och byxorna får hon då knyta åt hårt eller använda en tofs runt överflödigt tyg eller skärp runt midjan är att de ska sitta uppe. Ändå så äter hon knappt och om hon äter en normal portion (som hennes föräldrar lagt upp och sagt att hon ska äta) får hon så stor ångest att hon tränar i smyg på rummet och gråter.
Hon har under ett halvårs tid gått och pratar hos BUP, både med och utan föräldrar men det blir inte bättre, snarare går det åt andra hållet. BUP säger att hon har anorexia men själv tycker hon att alla överdriver. Samtidigt har hon har förlorat sin mens och det syns och hörs att hon har en mycket låg energinivå. Trots detta så pressar hon sig själv mycket hårt i skolan. Hennes vänner/klasskompisar är inte alls lika brydda när det kommer till betyg så under skoltid så blir det inte heller mycket gjort för min syster. Därför sitter hon hela kvällar och ibland halva nätter och pluggar hemma, gärna med mig på telefon ett par timmar per vecka. Vi pluggar alla möjliga ämnen tillsammans. De senaste veckorna har hon dock låtit så svag per telefon att hon nästan viskar eller blir tyst längre stunder.. Jag bor 60 mil bort men vill så gärna vara där för henne!
Nu är jag gravid och sjukskriven på grund av trötthet, illamående och huvudvärk. Jag orkar knappt själv hjälpa henne med studierna längre, men vill så gärna göra något för henne!
Hon bor med båda sina föräldrar. Vår gemensamma mamma jobbar 75% dagtid men jag hör och misstänker att hon hanterar denna utmaning med ilska, aldrig våld men ilska och hårda ord. Det är en mycket svår situation förstås och vi alla reagerar olika men min syster tar det extremt hårt. Vår mamma skulle säkerligen behöva samtalsstöd för sin egen del också, men att övertyga henne att det skulle hjälpa känns för långt bort.. Tyvärr bråkar även min systers föräldrar mycket också.
Pappan är ur min synvinkel ett bra samtalsstöd för min syster, men han förstår inte sjukdomen eller hur det är att vara tonårstjej i dag. Han lyssnar alltid när hon vill prata, de har haft många kvällar tillsammans på hennes rum där hon gråter och han sitter med och lyssnar om hon säger något. Han åker hem från jobbet om det behövs. Han pratar om näring, energi, träning osv. men kanske ur ett annat perspektiv än hon behöver, jag vet inte själv.. Han har tagit henne till dietist, personlig tränare ? på gott eller ont? Jag vet inte. Ibland ser han att hon är sjuk ibland inte ? och då ser han henne som duktig med studierna, en som äter hälsosam kost (men för lite) och som håller igång och tränar bra.
Min och min systers relation är stark och det är tydligt att hon ser upp till mig. Vi pratar om mycket och även om vi inte ses så ofta så har vi det bra när vi ses och vi har rest en del tillsammans. Däremot har jag inte lagt mig i detta om hennes vikt, kost och ångest än även om vi har pratar lite om prestationer, återhämtning och att även försöka ha roligt.
Så till min fråga.. hur pratar jag med min syster om detta? Om jag ens ska lägga mig i? Vad kan jag göra för henne? Har du egen erfarenhet att dela med dig av? Hur och var kan jag lära mig mer om vad som händer min syster?
Nästa vecka åker jag hem till dem och stannar 2 veckor. Kommer nog att kunna göra liknande även i december. Undrar också om det finns någonstans vi kan åka eller göra för att prata bara vi? Hon bor utanför Stockholm (vill inte in till Stockholm eller Uppsala i dessa tider förstås, men kanske finns något annat. Ett spa, restaurang eller hotell på landsbygden som har öppet? Något annat som kanske passar bättre för henne med de utmaningar hon har?)
Tack snälla för ditt svar och bidrag.