Ska "anpassningar på arbetsplatsen" för en "svag" anställd göra att andra drabbas negativt och få dra extra lass?

Det rimliga vore väl i så fall att ta in en till personal på, vad? 40 %?

Ja så kan det faktiskt vara. Så länge ni andra inte får en överbelastning kan chefen säga åt er att göra vad som helst. Chefen säger hoppa, ni frågar hur högt.

Och sluta skuldbelägg kollegan, det är inte hens fel hur hen mår eller hur chefen väljer att anpassa arbetsbördan.

Förstår chefens perspektiv, såklart kollegans perspektiv.. Men det känns lite som att det sabbar för alla andra? Kollegan kanske borde vara sjukskriven? Eller få stöd i annat rimligt arbete då problemen verkar varaktiga och arbetet vi har är mycket krävande. 

Ett annat sätt att lösa det vore ju att ge dessa "starkare" anställda bevis på uppskattning genom höjd lön, eller andra förmåner, som kompensation?

Eller löneavdrag för de som inte behöver en "individanpassad" arbetsbörda för att mäkta med?

Men inget utav det är väl varken jämställt eller rättvist enligt dagens lättkränkta....

Ja precis så ska det vara. Det handlar om solidaritet. Nästa gång kan det vara du som behöver denna extra omsorg och en rehabplan. Var glad att du mår bra.

Du fokuserar på fel sak. Vad som händer med kollegans arbetssituation är inte något ni andra ska gå omkring och fundera på, utan på er egen. Om ni får en arbetsbörda som är orimligt hög kan ni prata med chefen och facket.

Om man tänker sig att det tydligt går att se att en del sätter detta i system under lång lång tid då?
Alltså konsekvent vägrar lära sig alla arbetsmoment t.ex (av nån märklig anledning så är det alltid de tunga, skitiga, tråkiga arbetsuppgifterna som ingen vill göra som de har ursäkter att slippa).
Eller visar precis noll intresse att göra minsta lilla utöver arbetsuppgifterna, så att allt "extra" alltid faller på någon annan...

Det slutar med att de som verkligen kan o vill visa framfötterna samt är extremt duktigta på sitt jobb blir tvingade att göra alla tunga, tråkiga o skitiga arbetsuppgifterna, plus ta på sig allt som kommer till "extra". Utan att få minsta lilla bevis på uppskattning.

Nu pratar jag konsekvent beteende under lång tid, säg 20år.... Tillfälligt när någon enstaka går igenom en jobbig tid, där håller jag med dig.

Jag jobbar själv på en större industri med kollektivavtalad lön, detta har under lång lång tid varit hetaste samtalsämnet på fackmöten och i lunchrum. De som föredrar rådande system tillhör samtliga de som ständigt smiter undan, alla som utför sitt jobb på ett bra sätt o dessutom mer därtill börjar allt mer högljutt argumentera för individuella löner.
Det är bara en tidsfråga innan iaf mitt fackförbund blir tvingade att lyssna på mina medlemmar och släppa detta "socialist"- tänk. 

Inte mer än under en tidsbegränsad period. Ska männskan slappa runt sådär i alla tider? Hen behöver ju hjälp av rehabiliteras, och bör just nu vara deltidssjukskriven.

Ni ska ju inte ha mer arbetsuppgifter än att ni hinner med dem i era tjänster, oavsett om ni har en kollega med anpassningsbehov eller ej.

Sitiationen kring kollegan är egentligen ointressant, det ni ska fokusera på är hur er arbetsbelastning ser ut. Är den för hög får ni lyfta det, men det finns ingen anledning att dra in kollegan i den processen.

Nej, det handlar inte alls om solidaritet, inte om de andra får väldigt mycket att göra. Utan precis raka motsatsen. MEN detta är inte de sjukas eller svagpresterandes fel. Behöver man anpassning ska man ha det. Däremot är det ledningens ansvar att inte överbelasta den övriga personalen. Hur de löser det är deras sak, men lösas ska det. Så TS kan absolut gå till chefen och ställa krav. Särskilt om det inte bara handlar om tillfällig arbetsbelastning, utan långvarigt.