Hur har pandemin påverkat din vardag?

Pandemin har påverkat mitt liv ganska mycket men jag måste säga att jag ändå varit vid gott mod och haft en relativt positivt inställning. Jag är ung (29) i riskgrupp och där i slutet av februari/början av mars när det började balla ur så insåg jag att jag nog kommer få leva på ett visst sätt ända fram tills ett vaccin finns tillgängligt. 

Jag fick jobba hemifrån hela våren fram till sommarsemestern men i augusti var det tillbaks på jobbet som gällde. Vid den tiden hade min egen lilla oro lagt sig så jag accepterade det. I våras var jag beredd på att stanna hemma med smittskyddspeng men den drog ut på tiden så mycket och hade nog inneburit en massa ekonomisk stress eftersom den är tidsbegränsad och förlängs lite i taget. Så jag fortsatte jobba. Det går okej, nu sitter jag på en egen enhet och är helt ensam på kontoret, samt har gångavstånd till jobbet så jag slipper åka buss så det funkar ganska bra. 

Utöver det träffar jag inte folk öht. Jag rör mig ute när jag går till och från jobbet. Har en egen "social bubbla" med tre vänner eftersom jag bor ensam, dom har hjälpt mig panikhandla något ibland och lämnat utanför dörren (annars kör jag hemkörning från Ica) och vi har pratat med varandra från köksfönstret några gånger. Har mycket kontakt med övriga vänner och familj på sociala medier, sms och telefon. 

Har behövt åka buss någon gång och då har jag varit försiktig och åkt på tider då få åker. 

Jag har försökt se den här pandemin som ett slags andningshål. Jag hade en period där i mars/april då jag var väldigt rädd för att bli smittad men sen började jag hålla mig sysselsatt hemma istället. Lagade trasiga kläder, bakade bröd, gjorde komplicerade maträtter som jag njöt av, satte frön till kryddor och grönsaker som jag njöt av under sensommaren, tog upp några hobbys jag inte haft tid till, jag har tillåtit mig själv att slappna av och ta det lugnt. 

Det enda jag egentligen saknat är att kunna bjuda hem folk på fika/middag och sällskapsspel, gå på musikquiz, att träffa och krama vänner eller närmsta familjen, och att kunna gå på café och dricka en riktigt god cappuchino eller flat white och glo på folk.

Kan tilläggas att jag, som annars drar på mig mycket förkylningar under året som brukar fastna och bli bakteriella så jag behöver antibiotika, har aldrig varit så frisk. 

Allt som allt känns det helt okej. Jag lever. Och dom uppoffringar jag gjort känns inte längre så stora, för jag har liksom vant mig och accepterat att det är såhär det är just nu, kanske för en lång tid framöver. Jag tror det är därför många i samhället tycker det är jobbigt nu, för folk slappnade av för mycket under sommaren, glömde att pandemin existerade, och började leva som vanligt och var inte beredda på bakslaget. Dom fick en försmak av hur det var tidigare och sedan togs det ifrån dom. Men det är bara vad jag tror. 

Jag är verksamhetsledare för en kommunal verksamhet som jobbar med kultur för barn och unga.