Pandemin fortsätter och tyvärr så verkar det inte bli bättre på ett tag framöver. Smittan ökar och nya restriktioner tas.
Hur påverkas du och din omgivning av allt detta?
Har du några bra tips som underlättar vardagen?
Dela med dig och diskutera gärna i tråden! 
Du skriver ju för övrigt att "barnet klättrar på väggarna". Då måste det väl ändå vara bättre att tvinga sig ut till valfri lekpark ett par timmar? Det är ju en uråldrig bot mot rastlöshet, åtminstone för de små...
Ska börja med att säga att jag först och främst är tacksam över att jag och mina nära hållt oss friska och inte heller drabbats hårt på annat sätt.
Men! Det absolut jobbigaste är att min sambo jobbar hemifrån hela tiden nu. Jag jobbar alltid hemifrån så nu ska vi båda samsas hemma hela dagarna. Det här håller på att ta kål på mig.
Jag behöver lugn och ro för att kunna koncentrera mig på mitt jobb som innebär en hel del kreativt skrivande dr jag behöver sitta i min egen bubbla och hålla många tankar i huvudet samtidigt.
Min sambos arbete består av ändlöst många högljudda samtal och videomöten. Det finns inget rum där jag kan stänga in mig utan att störas. Min sambo skulle kunna det men gör det inte. Han fattar heller inte att jag behöver arbetsro utan stör mig hela tiden. Ja, jag har sagt åt honom men han verkar ha nån störning som gör att han inte har förmåga att fatta när det inte är läge.
Känner mig just nu helt dränerad på energi och vill inte ens tänka på att detta ska fortgå i flera månader till. Ibland får jag bara lust att packa en väska och gå ut genom dörren.
Men det är väl bara att bita ihop och hålla ut. Detta ska väl passera det också en dag. Får vara glad så länge alla jag bryr mig om lever och har hälsan.
Påverkar mig inte ett dugg annat än att jag kliver på i bakre dörren på bussen.....OCH det tycker jag är jättesmidigt! Har inget behov av att heja på chauffören. Står förstås i kö på ICA med avstånd och det vänjer man sig snabbt vid. BÅDA dessa företeelser hoppas jag kvarstår även om pandemin skulle dra sig tillbaka. Sjukskrivningarna kommer garanterat minska om vi fortsätter hålla avstånd! Är ju inte bara Coronan som smittar! Att tvätta händerna noga (kanske t om sprita dem då och då) borde vara självklart ALLTID!.
Ganska mycket skulle jag säga. Inte alls i närheten av hur det påverkat för de som blivit av med jobbet men ändå en del.
Det påverkar mitt jobb och mina arbetsuppgifter mycket
Privat påverkar det så till vida att det blir tråkigare och ganska ensamt när jag inte kan göra saker som att gå på gym, förläsningar, föreningsaktiviteter osv. Jag bor ensam och har inga rnära vänner (såna som man kan bilda en bubbla med).
Ska börja med att säga att jag först och främst är tacksam över att jag och mina nära hållt oss friska och inte heller drabbats hårt på annat sätt.
Men! Det absolut jobbigaste är att min sambo jobbar hemifrån hela tiden nu. Jag jobbar alltid hemifrån så nu ska vi båda samsas hemma hela dagarna. Det här håller på att ta kål på mig.
Jag behöver lugn och ro för att kunna koncentrera mig på mitt jobb som innebär en hel del kreativt skrivande dr jag behöver sitta i min egen bubbla och hålla många tankar i huvudet samtidigt.
Min sambos arbete består av ändlöst många högljudda samtal och videomöten. Det finns inget rum där jag kan stänga in mig utan att störas. Min sambo skulle kunna det men gör det inte. Han fattar heller inte att jag behöver arbetsro utan stör mig hela tiden. Ja, jag har sagt åt honom men han verkar ha nån störning som gör att han inte har förmåga att fatta när det inte är läge.
Känner mig just nu helt dränerad på energi och vill inte ens tänka på att detta ska fortgå i flera månader till. Ibland får jag bara lust att packa en väska och gå ut genom dörren.
Men det är väl bara att bita ihop och hålla ut. Detta ska väl passera det också en dag. Får vara glad så länge alla jag bryr mig om lever och har hälsan.
Eftersom jag inte har några vänner kvar längre och aldrig haft något direkt regelbundet umgänge med min familj, så har var det otroligt jobbigt att vara permitterad 60%. Att bara få vara på mitt jobb 2 dagar i veckan och då med endast en annan kollega på plats istället för hela gänget tärde.
Alla försök och projekt för att lära känna nya människor grusades av corona när allt ställdes in.
Hade dock turen att träffa en fantastisk man i maj och hade jag inte träffat honom så vet jag inte om jag hade klarat detta utan att rasa ihop i en liten hög.
Har sedan september gått upp i tid först till att jobba 3 dagar i veckan, nu 4 dagar och i december är siktet att få jobba heltid igen.
Har inget behov av utlandet, krogliv, shopping osv. så de restriktionerna har inte påverkat mig nämnvärt. Är gärna ute i naturen och går eller cyklar gärna, men tyvärr är inte tonårssönerna ett dugg intresserade av det så jag har inte kunnat tjata med mig dem som sällskap...
Allt förändrades:
- Inget gym, tränade flera gånger i veckan.
- Var iväg och dansade, festade eller bara var ute och hängde flera gånger i veckan.
- Inga kvällskurser. Att träffa folk och sitta på föreläsningar var det roliga, på distans kan man lika väl skita i det.
- Träffa vänner och hitta på saker.
- Gå på dejt, träffa killar och bara leva.
- Mina studier på distans har dödat lusten att lära.
Är mycket social person men vill bo själv. Men livet börjar bli skittråkigt att bara sitta innanför dessa väggar. När vaccinet finns tillgängligt kommer jag vara först i kön, vill inte leva såhär länge.
Fast du kan träffa vänner på promenader.
Som du skriver låter det som mitt liv fast utan viruset. Alltid studerat på distans, aldrig träffar vänner eller gå på gym... Kanske ger dig perspektiv
Du skriver ju för övrigt att "barnet klättrar på väggarna". Då måste det väl ändå vara bättre att tvinga sig ut till valfri lekpark ett par timmar? Det är ju en uråldrig bot mot rastlöshet, åtminstone för de små...
Jobbat hemma hela tiden, vill inte. Men arbetsplatsen bestämmer. Hatar det!
Försökt hålla igång med motion o träffa folk, men nu med hösten och starkare restriktioner vill ingen göra något.
Inget skoj alls som singel. Ensamheten är total.
Jag hatar detta. Så trött o deprimerad. Sjunker sakta.
Inte ens något att se fram emot.