Orolig att bli deprimerad igen p.g.a. pandemin

Det är förstås en petitess när människor dör och vården går på knäna igen. Jag är väl medveten om det och är otroligt tacksam för att mina närmaste fortfarande har hälsan.Jag behöver bara ventilera de här tankarna någonstans.

De senaste åren har varit ett helvete på det privata planet för min del. Jag har förlorat nära anhöriga, vakat vid dödsbäddar och vid mitt barn när h*n fick en svår vårdskada. H*n mår mycket bättre nu och har fått ersättning men kommer aldrig att bli helt återställd. Samtidigt har vi blivit hotade och trakasserade av barnets far som jag lämnade för länge sedan. Det har varit tvister och polisärenden på löpande band. Jag har gått på autopilot för att orka finnas där för mina närmaste.

Precis före pandemin började allt se ljust och hoppfullt ut. Äntligen skulle vi kunna ha kul igen och jag hade så många planer. Vi skulle åka på en äventyrsresa och allt skulle bli så bra.

För mig är det inte svårt att hålla mig till restriktionerna för det påminner om hur min tillvaro har sett ut de senaste åren med isolering och att behöva avstå från mycket av det man gillar.

Det är självklart för mig att ta ansvar för allas skull så jag beklagar mig inte över det. Jag är bara så ledsen på ett privat plan över att vara så nära en ny rolig tillvaro och förlora den igen. Under de senaste åren har jag varit på väg upp många gånger bara för dras ner igen av fler svåra händelser.

Jag vet att det låter egoistiskt och jag tänker på alla vars anhöriga är svårt sjuka eller har gått bort. Jag beklagar mig inte heller öppet över det här av respekt för de personerna. Jag är bara rädd för att hamna i mörkret igen,

Är det någon som känner igen det jag beskriver? Just att det som är en paus i andras liv nu är det ?normala? i ditt. Hur gör ni för att hålla er uppe?