33 år och abort

Jag har vart gravid 4 gånger (1mf).

Vid varje graviditet så är jag en oerhört hemsk människa de första 3-4 månaderna. Kort stubin, stör mig på allt, ja en riktig bitch så att säga. Det är dock pga hormonerna men ändå så vill jag inte bete mig på ett sätt för att sedan skylla på graviditeterna men ja, det är som det är.

Första graviditeten så kände jag bara ett hat mot min sambo. Han störde mig med sin bara existens. Fattade inte hur jag kunde vara med honom! (Då hade vi vart med varandra i 6 år..

Jag grät vissa dagar när vi var ifrån varandra för jag ville inte vara med honom. Vad hade jag ställt till med liksom? Sen, efter v.15 nångång så gick det över. Älskade honom som aldrig förr och grät av lycka.

Pratade inte med nån om hur jag kände först men sen när det gick över så tog jag upp det med min bm och hon skratta och sa att det var normalt. Tog sedan upp det med min sambo och han var mest ledsen över att jag hade mått så dåligt under stunden.

Har känts bättre under de andra graviditeterna för då visste man vad det berodde på, för jag har känt samma har mor honom alla gånger men då visste man vad det berodde på...

Vad jag vill komma fram till är att det kanske är så för dig med, om dessa känslor har kommit hux flux.

Men om det inte är det och du känner att du är klar med sambon så ska du göra vad som känns bäst för dig

Jag hoppas tiden går fort och jag hoppas att det är pga hormoner.

Det känns som att du borde ha tvekat innan graviditeten om det vore så att du hade tappat känslor, om det inte hade berott på hormoner menar jag.

Klart jag delar av mig om det kan hjälpa någon annan :)

Som sagt, första graviditeten när jag inte fattade vad som hände så grät jag varje dag. Ville verkligen inte leva med honom, tänkte på hur jag ens kunde ha vart kär i han från början. Allt med honom störde mig. Fy farao.

Men idag är vi så lyckliga med våra tre barn :)

Hopps allt löser sig <3