Inlägg från: Anonym (M) |Visa alla inlägg
  • Anonym (M)

    33 år och abort

    Du kanske har fått the chills som man kan få inför stora livsomvälvande händelser. Även om man vill och planerat för något så kan man få second thoughts när det väl sker. Det är nog en blandning av rädsla och att ett kontrollbehov.

    Det är nog inte så ovanligt att helt plötsligt börja ifrågasätta en sådan stor sak som barn som förändrar hela livet tidigt i graviditeten, samtidigt som en massa hormoner är i omlopp. Hormonerna kan göra att man nästan känner sig deprimerad.

    Som någon annan undrade, när började du känna såhär? Frågar eftersom du skrev att det inte var oplanerat.

  • Anonym (M)
    Anonym (Ledsen) skrev 2020-11-20 08:07:56 följande:

    Tack <3

    Det som är fel egentligen är att jag tycker att jag har tappat känslor. Vill inte längre vara med honom eller bo med honom. Känner att jag inte älskar honom längre och undrar vad jag har sett i honom tidigare. Längtar efter min familj enormt mycket och nu under graviditeten börjat tänka tillbaka på min egen barndom och saknar som sagt min egen familj obeskrivligt mycket. Känner mig rent ut sagt olycklig.

    Jag har kontaktat barnmorska och inväntar tid hos psykologen, men vet inte om jag hinner få en tid innan min betänketid är slut.

    Jag har tillochmed tänkt att jag inte vill leva längre, fast å andra sidan kan jag aldrig tänka mig att aktivt avsluta livet, för i vanliga fall älskar jag livet, men nu är jag bara deprimerad och vill flytta hem och starta om.

    Sambon är snäll men väldigt ego, snål och jobbar mycket. Jag känner mig så himla ensam. Innan kunde jag iallafall åka iväg till jobbet men efter nästan ett års hemmajobbande står jag inte ut med varken förhållande eller någonting.


    Hade inte läst det här inlägget innan jag postade mitt inlägg. Hade du tappat känslor för honom redan innan ni blev gravida eller har de här tankarna dykt upp nu när du fick veta att du var gravid?
  • Anonym (M)
    Anonym (Ledsen) skrev 2020-11-20 11:00:24 följande:

    Det kanske är som du skriver att jag har fått kalla fötter. Sen underskattar jag inte heller hormonerna som är i omlopp. Men jag inser ju att min situation inte är den bästa när jag inte har en enda familjemedlem på 50 mil och är ensam med honom. Han vill ju att jag ska känna mig hemma med honom men jag saknar mitt eget liv alldeles för mycket.. varför inser jag det här nu?!


    Det låter lite så, men du känner dig bäst själv och det är bara du som vet vad som är det rätta valet för dig.

    Vilken vecka är du i?
  • Anonym (M)
    Anonym (Ledsen) skrev 2020-11-20 14:21:47 följande:

    Jag är i vecka 13 nu då den jobbiga tiden med illamående är över men så brottas jag med den här ångesten och skuldkänslorna istället. Jag är inte emot abort men det blir jobbigare ju fler dagar det går..


    Känner du ingen glädje över själva graviditeten? Flytta går ju alltid, men har man gjort en abort så är det oåterkalleligt och V 13 är ändå en bit in i graviditeten. Jag tänker som så, att om du inte hade de här tankarna innan ni planerade att bli gravida så låter det som om det är hormonerna som spökar, men visst skulle du prata med någon via MVC? Förhoppningsvis kan du få hjälp att bena ut alla känslor och tankar så att du kommer fram till rätt beslut. Har du talat om hur du känner för din sambo? Det kanske skulle vara befriande att bara få berätta hur du känner och han måste få vara delaktig i beslut om abort.
  • Anonym (M)
    Anonym (Ledsen) skrev 2020-11-20 16:43:01 följande:

    Det går upp och ner med glädjen just pga situationen men när jag enbart tänker på bebisen så blir jag varm i kroppen. Har aldrig haft barnlängtan tidigare men ju längre tiden går ju mer blir jag kär i det här fostret.

    Ja, jag väntar på att få komma till en psykolog. Min bm skrev en remiss häromdagen så jag hoppas att dom hör av sig snart.

    Min sambo vet hur mina tankar går. Jag får så dåligt samvete att jag har blivit såhär knasig nu. Kunde det inte ha kommit innan...men det är ju så mycket med hormoner som inte kan kontrolleras. Jag önskar bara att en läkare kunde se att det är hormoner och visa ett papper på att jag är sån här pga just det..


    Är han förstående? Du kan inte rå för dina tankar och känslor och behöver verkligen inte ha dåligt samvete.

    Kan det vara så att du inte riktigt känner dig redo att skaffa barn och släppa livet du har? Och att du kände dig lite stressad att bli gravid som man kan göra när man passerat 30 ? Jag menar inget illa med frågan, utan tänker på det du skrev om att du aldrig haft barnlängtan. Tänker om det egentligen är det som ligger till grund för dina tankar?
  • Anonym (M)
    Anonym (T) skrev 2020-11-20 17:32:37 följande:

    Du skulle ha satt citat tecken på, som man ska göra när man fyllt 30.. 


    Nej, det ska inte vara citattecken. Du borde däremot sluta särskriva.
  • Anonym (M)
    Anonym (T) skrev 2020-11-21 11:37:35 följande:

    Så du menar alltså att alla kvinnor ska ha barn efter 30. Ok....


    Förutom att du särskriver så verkar du även ha problem med läsförståelse.

    Läs om, läs rätt!
  • Anonym (M)
    Anonym (Ledsen) skrev 2020-11-21 11:55:55 följande:

    Jag känner mig inte alls redo. Han är förstående men han vill så gärna ha sin lilla familj nu.

    Jag tänker tillbaka nu och det är så att jag kände mig stressad på grund av åldern, vilket är så fel nu när jag väl är där jag är nu.


    Förstod nästan det, kände igen mig för jag har själv känt stress att skaffa barn pga min ålder.

    Hur känner du nu?
Svar på tråden 33 år och abort