• Anonym (Ledse­n)
    Fri 20 Nov 2020 06:53
    3016 visningar
    67 svar
    67
    3016

    33 år och abort

    Som tråden säger är jag alltså inne på tankarna att göra en abort, men det är inget lätt beslut. Graviditeten var inte oplanerad men relationen jag lever i har visat sig vara mycket annat än vad jag tänkt mig och vad som visats innan. Det är första gången jag längtar efter barn och jag är 33 år. Jag bor långt ifrån min familj, helt ensam i en stad 50 mil ifrån. Jag har min sambo men trivs inte längre med honom eller med hans familj.

    Finns det någon som varit i samma situation?

    Jag går nu och funderar mycket på abort och på att lämna honom. Jag kommer troligtvis behöva söka psykolog efter den här perioden och efter aborten.

    Jag är rädd att jag inte kommer ha chansen att kunna bli gravid igen, men jag vill heller inte sätta ett barn till världen som direkt har två skilda föräldrar och en mamma som är olycklig. Hade jag vetat nu att jag kan bli gravid igen hade jag valt abort.

    Bespara mig gärna elaka kommentarer. Mår redan pissdåligt som det är.

  • Svar på tråden 33 år och abort
  • Anonym (Ledse­n) Trådstartaren
    Fri 20 Nov 2020 08:07
    #3
    Anonym (Kram) skrev 2020-11-20 07:19:53 följande:

    Börjar md att skicka lite styrka <3. När började du känna såhär? Du skriver inte så mycket om vad som är fel egentligen. En graviditet kan ju ställa till det på känslofronten tänker jag. Har aldrig varit så säker på att lämna min sambo som när jag varit gravid......... Dock har de känslorna varit kortvariga, en timme eller så. Jag har även känt ett enormt behov av att vara nära MIN familj under graviditeten och bebistiden!

    Även han kan ju reagera på graviditeten. Men som sagt, de beror ju på när du egentligen började känna att de inte var rätt.

    Är han en kvinnomisshandlande psykopat ska du givetvis lämna. Annars, försök prata?

    Jag har en väninna som fick första barnet vid 38 och hann med 3 stycken innan hon tyckt det var nog :D


    Tack <3

    Det som är fel egentligen är att jag tycker att jag har tappat känslor. Vill inte längre vara med honom eller bo med honom. Känner att jag inte älskar honom längre och undrar vad jag har sett i honom tidigare. Längtar efter min familj enormt mycket och nu under graviditeten börjat tänka tillbaka på min egen barndom och saknar som sagt min egen familj obeskrivligt mycket. Känner mig rent ut sagt olycklig.

    Jag har kontaktat barnmorska och inväntar tid hos psykologen, men vet inte om jag hinner få en tid innan min betänketid är slut.

    Jag har tillochmed tänkt att jag inte vill leva längre, fast å andra sidan kan jag aldrig tänka mig att aktivt avsluta livet, för i vanliga fall älskar jag livet, men nu är jag bara deprimerad och vill flytta hem och starta om.

    Sambon är snäll men väldigt ego, snål och jobbar mycket. Jag känner mig så himla ensam. Innan kunde jag iallafall åka iväg till jobbet men efter nästan ett års hemmajobbande står jag inte ut med varken förhållande eller någonting.
  • Anonym (Ledse­n) Trådstartaren
    Fri 20 Nov 2020 10:57
    #6
    Anonym (M) skrev 2020-11-20 10:39:49 följande:

    Hade inte läst det här inlägget innan jag postade mitt inlägg. Hade du tappat känslor för honom redan innan ni blev gravida eller har de här tankarna dykt upp nu när du fick veta att du var gravid?


    Känslorna försvann nu för cirka en månad sedan och jag tycker bara han är jobbig nu. Förstår inte hur jag kunde bli så klarsynt och bestämd nu? Nu förstår jag inte hur jag har kunnat gå in i det här förhållandet med dessa premisser. Jag måste ha varit så blind från början..
  • Anonym (Ledse­n) Trådstartaren
    Fri 20 Nov 2020 11:00
    #7
    Anonym (M) skrev 2020-11-20 10:36:23 följande:

    Du kanske har fått the chills som man kan få inför stora livsomvälvande händelser. Även om man vill och planerat för något så kan man få second thoughts när det väl sker. Det är nog en blandning av rädsla och att ett kontrollbehov.

    Det är nog inte så ovanligt att helt plötsligt börja ifrågasätta en sådan stor sak som barn som förändrar hela livet tidigt i graviditeten, samtidigt som en massa hormoner är i omlopp. Hormonerna kan göra att man nästan känner sig deprimerad.

    Som någon annan undrade, när började du känna såhär? Frågar eftersom du skrev att det inte var oplanerat.


    Det kanske är som du skriver att jag har fått kalla fötter. Sen underskattar jag inte heller hormonerna som är i omlopp. Men jag inser ju att min situation inte är den bästa när jag inte har en enda familjemedlem på 50 mil och är ensam med honom. Han vill ju att jag ska känna mig hemma med honom men jag saknar mitt eget liv alldeles för mycket.. varför inser jag det här nu?!
  • Anonym (Ledse­n) Trådstartaren
    Fri 20 Nov 2020 14:21
    #9
    Anonym (M) skrev 2020-11-20 14:10:54 följande:

    Det låter lite så, men du känner dig bäst själv och det är bara du som vet vad som är det rätta valet för dig.

    Vilken vecka är du i?


    Jag är i vecka 13 nu då den jobbiga tiden med illamående är över men så brottas jag med den här ångesten och skuldkänslorna istället. Jag är inte emot abort men det blir jobbigare ju fler dagar det går..
  • Anonym (Ledse­n) Trådstartaren
    Fri 20 Nov 2020 16:37
    #14
    +1
    Anonym (Vet inte) skrev 2020-11-20 15:05:27 följande:

    Jag har vart gravid 4 gånger (1mf).

    Vid varje graviditet så är jag en oerhört hemsk människa de första 3-4 månaderna. Kort stubin, stör mig på allt, ja en riktig bitch så att säga. Det är dock pga hormonerna men ändå så vill jag inte bete mig på ett sätt för att sedan skylla på graviditeterna men ja, det är som det är.

    Första graviditeten så kände jag bara ett hat mot min sambo. Han störde mig med sin bara existens. Fattade inte hur jag kunde vara med honom! (Då hade vi vart med varandra i 6 år..

    Jag grät vissa dagar när vi var ifrån varandra för jag ville inte vara med honom. Vad hade jag ställt till med liksom? Sen, efter v.15 nångång så gick det över. Älskade honom som aldrig förr och grät av lycka.

    Pratade inte med nån om hur jag kände först men sen när det gick över så tog jag upp det med min bm och hon skratta och sa att det var normalt. Tog sedan upp det med min sambo och han var mest ledsen över att jag hade mått så dåligt under stunden.

    Har känts bättre under de andra graviditeterna för då visste man vad det berodde på, för jag har känt samma har mor honom alla gånger men då visste man vad det berodde på...

    Vad jag vill komma fram till är att det kanske är så för dig med, om dessa känslor har kommit hux flux.

    Men om det inte är det och du känner att du är klar med sambon så ska du göra vad som känns bäst för dig


    Du anar inte vilken lättnad det är att läsa det här. Jag hoppas ju att jag är sån här pga hormonerna. Sambon vet om allt om hur jag känner och han är nu orolig inför framtiden för att vi inte ska hålla ihop, och jag förstår honom så mycket. Vi båda ville ju skapa en fin familj men nu har jag helt plötsligt blivit en annan tjej? Jag känner det själv. Inte på alla plan såklart men många.

    Jag ska fundera lite till men det tär så fruktansvärt på en. Men såhär är ju livet som vuxen, man ställs inför svåra beslut hela tiden och ibland blir allt inte precis som man tänkt sig.

    Jag längtar ju efter vårt barn mer och mer och blir det att vi inte håller ihop längre fram får vi väl ha delad vårdnad :(

    Tack för dina erfarenheter och fina ord
  • Anonym (Ledse­n) Trådstartaren
    Fri 20 Nov 2020 16:39
    #15
    +1
    Anonym (Emma) skrev 2020-11-20 14:33:23 följande:

    Vore det ett alternativ att ni båda flyttade till orten där du har din familj?

    Ingen press, bara en tanke.


    Jo, det är en jättebra ide. Jag har tagit upp det och hoppas att han kommer kunna tänka sig att göra det.
  • Anonym (Ledse­n) Trådstartaren
    Fri 20 Nov 2020 16:43
    #16
    Anonym (M) skrev 2020-11-20 15:32:22 följande:

    Känner du ingen glädje över själva graviditeten? Flytta går ju alltid, men har man gjort en abort så är det oåterkalleligt och V 13 är ändå en bit in i graviditeten. Jag tänker som så, att om du inte hade de här tankarna innan ni planerade att bli gravida så låter det som om det är hormonerna som spökar, men visst skulle du prata med någon via MVC? Förhoppningsvis kan du få hjälp att bena ut alla känslor och tankar så att du kommer fram till rätt beslut. Har du talat om hur du känner för din sambo? Det kanske skulle vara befriande att bara få berätta hur du känner och han måste få vara delaktig i beslut om abort.


    Det går upp och ner med glädjen just pga situationen men när jag enbart tänker på bebisen så blir jag varm i kroppen. Har aldrig haft barnlängtan tidigare men ju längre tiden går ju mer blir jag kär i det här fostret.

    Ja, jag väntar på att få komma till en psykolog. Min bm skrev en remiss häromdagen så jag hoppas att dom hör av sig snart.

    Min sambo vet hur mina tankar går. Jag får så dåligt samvete att jag har blivit såhär knasig nu. Kunde det inte ha kommit innan...men det är ju så mycket med hormoner som inte kan kontrolleras. Jag önskar bara att en läkare kunde se att det är hormoner och visa ett papper på att jag är sån här pga just det..
  • Anonym (Ledse­n) Trådstartaren
    Sat 21 Nov 2020 11:55
    #27
    Anonym (M) skrev 2020-11-20 17:21:48 följande:

    Är han förstående? Du kan inte rå för dina tankar och känslor och behöver verkligen inte ha dåligt samvete.

    Kan det vara så att du inte riktigt känner dig redo att skaffa barn och släppa livet du har? Och att du kände dig lite stressad att bli gravid som man kan göra när man passerat 30 ? Jag menar inget illa med frågan, utan tänker på det du skrev om att du aldrig haft barnlängtan. Tänker om det egentligen är det som ligger till grund för dina tankar?


    Jag känner mig inte alls redo. Han är förstående men han vill så gärna ha sin lilla familj nu.

    Jag tänker tillbaka nu och det är så att jag kände mig stressad på grund av åldern, vilket är så fel nu när jag väl är där jag är nu.
  • Anonym (Ledse­n) Trådstartaren
    Sat 21 Nov 2020 11:59
    #28
    Anonym (Tufft val) skrev 2020-11-21 11:52:42 följande:

    Tänk noga på detta. Gör du abort så finns det ingen garanti att du hinner träffa en bra kille och få barn innan du är för gammal.

    Jag vet folk som valde att göra abort för de trodde de hade tid. Men det blev inte så. Och trots ihjälp av IVF så blev det inget så tänk på din framtid. Vad ser du dig som om 3-5 år. Är du mamma då?

    Att du är i en dålig relation kan du fixa genom lämna och träffa en ny. Men ett nytt barn är inte lika lätt när klockan tickar.

    Din familj är de villiga att hjälpa dig om du behåller barnet? Det är ändå en del av dig.


    Det är precis det här jag är rädd för. Det är därför jag tvekar. Hade jag varit yngre nu hade jag valt abort.

    Det som gör det ännu svårare är att min familj bor 50 mil bort men annars hade dom ställt upp till hundra procent. Dom vet hur jag mår. Rent juridiskt får jag inte flytta heller har jag läst. Men jag vet inte vad påföljden kan bli.
  • Anonym (Ledse­n) Trådstartaren
    Sat 21 Nov 2020 12:00
    #29
    viseversa skrev 2020-11-20 17:36:38 följande:

    Ts det är helt okej att göra en abort. Inget du behöver akämmas för. Boka snarast för man kan få vänta ett tag innan aborten genomförs och ju tidigare det görs destå lättare såklart. Är själv oplanerat gravid trots skydd. Fyller 38år i dec så 33 är ingen ålder. Jag ska också göra en abort. Har tid nu på måndag och visst känns det jobbigt men ändå skönt att bo i ett land där detät helt okej att göra abort om man inte känner att det passar just då med barn/fler barn.


    Jag ska boka en tid på måndag och då har jag tiden ståendes en iallafall. Har du barn sedan innan? Ja det är sån lättnad att bo i Sverige nu när man ställs inför såna här saker.

    Lycka till på måndag <3
  • Anonym (Ledse­n) Trådstartaren
    Sat 21 Nov 2020 16:04
    #33
    Anonym (Juli) skrev 2020-11-21 12:26:21 följande:

    Det står "som man KAN göra när man passerat 30" :)

    TS. Jag har inte varit i samma situation men lite liknande kanske, var då närmare 30. Blev oplanerat gravid med min kille som jag egentligen haft tankar på att bryta upp med, då känslorna inte riktigt fanns där längre. Men jag hade längtat efter barn i många år så tanken på abort kändes inte bra, särskilt inte då jag gjort en ett par år tidigare som inte kändes bra efteråt. Samtidigt som jag kände mig otroligt osäker på grund av relationen. Första veckorna av graviditeten mådde jag väldigt dåligt och visste inte vad jag ville. Men jag bestämde mig för att kärleken till det i min mage fick vinna och att jag skulle göra det bästa av det. Och efter ett tag kändes det mycket bättre.

    Nu är mitt barn fött och jag har inte ångrat det. Visst, det är tufft ibland. Jobbigt att inte alltid veta om jag kommer vilja leva med barnets pappa för alltid. Framtiden är lite oviss. Så det idealiska är förstås kanske att ha barn med den man ser som sitt livs kärlek. Men ibland blir det ju inte så. Så jag tar en dag i taget. Jobbar ständigt på min relation, som på något sätt trots allt ändå känns bättre sedan vi fick barn.

    Det är min historia, men nu är det ju dig det handlar om och du ska göra det som känns bäst för dig. Om du är osäker kan du kanske lista upp för- och nackdelarna med båda besluten? Kanske göra upp en plan över vad som skulle kännas bäst att göra efter att beslutet är fattat. Hur skulle ditt liv bäst kunna se ut om du gjorde en abort? Och hur skulle det bäst se ut om du behöll? Vad känns bäst i hjärtat?

    Försöker bara ge lite tankar, hoppas det kan ge något. Vad du än väljer så är det ju rätt så länge det känns rätt för dig :) Önskar dig lycka till, förstår att det är jättetufft nu men det kommer att bli bra till slut! <3


    Tack för att du delar med dig

    Det är lite så jag tänker nu angående att behålla barnet och sen se om vi kommer fortsätta våran relation eller inte. Det enklaste är en abort och sen göra slut för att aldrig mer blicka tillbaka. Jag börjar ju förstå också att jag kanske inte är en relationstyp, vilket jag egentligen inte velat acceptera tidigare men som bara blir tydligare och tydligare. Jag ska sätta mig ner och göra en lista. Skulle jag göra abort skulle jag för det första flytta hem igen, 50 mil härifrån. Jag skulle troligtvis inte försöka leta efter kärleken för jag är rädd att det blir samma visa igen, att jag blir helt förblindad för att sedan pang bom vakna upp. Det verkar som att jag är trög på just den fronten och inte speciellt klarsynt i början när jag träffar en kille.

    Jag kan säga såhär att det hade varit lättare om jag hade varit på min hemmaplan nu. Då hade jag utan tvekan behållit barnet och sedan delad vårdnad, men behåller jag det nu tror jag juridiskt sett att jag har svårt att flytta härifrån. Och dessutom är det inte snällt mot pappan till barnet :(
  • Anonym (Ledse­n) Trådstartaren
    Sat 21 Nov 2020 16:07
    #34
    viseversa skrev 2020-11-21 14:10:04 följande:

    jag har många barn därför känner jag att det nu är nog med barn. 


    Förstår dig, då är det helt rätt beslut. Och positivt att du redan har barn.
  • Anonym (Ledse­n) Trådstartaren
    Sat 21 Nov 2020 17:22
    #37
    viseversa skrev 2020-11-21 16:08:26 följande:

    Dock är det jobbigt och jag vet ärligt inte om jag kommer kunna genomföra denna abort. Tankarna går hela tiden. Varför fick syskonen chansen till livet men inte denna lilla? Och jag vet ju samtidigt att jag kommer älska detta barn så enormt och kommer aldrig ångra att jag valde att behålla. Men sen tänker jag att vi har nog som det är nu. Har knappt tid med varandra. Vi bor för litet så måste oavsett flytta snart för barnen växer och behöver mer yta.


    Jag kan tänka mig att det är jobbigt. Jag fick reda på att jag skulle haft ett syskon till egentligen (om allt hade gått bra då) men min mor och far valde att göra en abort efter mig och mina syskon och hon ångrar det än idag berättade hon. Fy fan vad svårt det är när man ställs inför såna här saker. Det är inte lätt ibland. Det gäller att försöka ta ett så bra beslut som möjligt och inte blicka tillbaka utan försöka se framåt. Bara framåt. Men det är inte lätt.
  • Anonym (Ledse­n) Trådstartaren
    Sat 21 Nov 2020 17:26
    #38
    mari123 skrev 2020-11-21 17:04:14 följande:

    Det där med skilda föräldrar är inte hela världen. Finns lyckliga barn som har "fader okänd". Olycklig mamma är betydligt värre MEN du kan ju få hjälp att må bättre och när det är som sämst så kan det bara bli bättre. Om jag var du skulle jag föda barnet för det kommer du sannolikt aldrig ångra men en abort kan du älta till döddagar.


    Ja det är sant det du skriver. Jag har själv växt upp med föräldrar som bröt upp men jag anser fortfarande att jag har världens bästa föräldrar och att jag har haft en bra barndom.

    Det jag är orolig för är att om en abort genomförs nu kanske jag inte har chansen igen.. eventuellt med en donator då.
  • Anonym (Ledse­n) Trådstartaren
    Sat 21 Nov 2020 17:45
    #41
    Anonym (Låtbarnetleva) skrev 2020-11-21 17:38:36 följande:

    Så för att barnafadern är ett as så förtjänar barnet att dö? Och du förtjänar inte att bli mamma? Logik. 


    Vem är ett as? Du har inte läst tråden.

    Förtjänar och förtjänar, det handlar om att vilja också.
  • Anonym (Ledse­n) Trådstartaren
    Sun 22 Nov 2020 10:38
    #49
    Phalaenopsis skrev 2020-11-21 19:04:54 följande:

    Vill du verkligen, så har du hela graviditeten och sedan fram tills han fått delad vårdnad på dig att flytta. Och försöker han inte neka dig så kan du flytta senare också. Men om ni faktiskt planerade barn och du tyckte om honom då, så är det förhoppningsvis "bara" hormoner som ställer alla hans fel i blixtbelysning. Vissa är känsligare för det än andra.


    Delad vårdnad sker oftast när barnet är 3 år,stämmer det?

    Kan jag flytta innan det? Vad kan det bli för påföljder juridiskt? Jag har försökt läsa mig till det men tycker att mycket utelämnas. Jag skulle vilja veta det för att ha en plan B ifall att jag fortfarande vill lämna efter att barnet är här.
  • Anonym (Ledse­n) Trådstartaren
    Thu 26 Nov 2020 14:39
    #58

    Jag bestämmde mig för att gå igenom en abort. Jag bröt ihop och grät hos läkaren men jag hade flera sömnlösa nätter och det kändes inte bra ihop med sambon. Jag valde att se det ur ett annat perspektiv, nämligen mitt eget. Kunde inte tänka på andras känslor i det här för det är jag som bar på det som skulle blivit ett barn och mitt ansvar livet ut. Alla som visste om det blev ledsna och bara det gjorde mig ännu mera ledsen. Det här har varit en dyr läxa för mig och jag hoppas inte att jag kommer sjunka ner djupare i en deppression. Jag kommer efter detta att se framåt och inte bakåt. Och jag flyttar tillbaka till min hemstad och startar ett nytt liv där nu.

    Jag har lyckats såra många på den här vägen och jag önskar ingen det här. Men en stor tyngd har lättat från mina axlar.

    För er som undrar kommer jag att vänta i ett år eller tills jag har läkt helt och sedan vill jag insemineras av en donator.

    Vill tacka er för alla uppmuntrande och peppande kommentarer <3 ni är värda guld

    Kram

  • Anonym (Ledse­n) Trådstartaren
    Thu 26 Nov 2020 18:13
    #61
    viseversa skrev 2020-11-26 18:07:24 följande:

    vilken vecka var du i ts och hur gick aborten? Jag är också inne på abort. Vi har fullt upp med dom barn vi har så det lutar mer och mer åt abort men samtidigt känns det läskigt. Kommer det blöda mycket? Ha mycket ont? Såklart väldigt individuellt men ändå massa tankar. Har aldrig gjort en ebort innan trots att två av mina tidigare barn blivit till trots skydd men då såg livet annorlunda ut och just nu passar det verkligen itne i vårt liv med en till- Även fast det skär i hjärtat också såklart. 


    Jag fick en chock när jag kom in till läkaren. Hon sa att jag var i vecka 17 men vad bm sa till mig så var jag i vecka 14. Det var hemskt och jag bröt ihop och hyperventilerade.

    Det började med att jag fick åka in och ta ett piller för att två dagar senare åka in och ligga på sjukhuset i två dagar. Jag har aldrig haft så ont i hela mitt liv men det värsta var faktiskt den psykiska smärtan. Det blödde mycket och det var som en förlossning. Jag kunde inte titta på fostret. Jag vill aldrig gå igenom det här igen. Brottas med skuldkänslor nu och ska börja gå i terapi för att kunna gå vidare.

    Vilket håll lutar det åt för er? :/
  • Anonym (Ledse­n) Trådstartaren
    Thu 26 Nov 2020 18:34
    #63
    viseversa skrev 2020-11-26 18:28:45 följande:

    Haha jag förstår. Men försök tänk att det var för ditt bästa. Du måste tänka på dig själv här. Bara gör som du sa och blicka framåt. Det lutar mot abort här med men jag är bara i v 6 ännu så det är tidigt och blir kanske som en rikligare mens. 


    Hoppas att det går bra för dig. Passa på att göra det så tidigt du kan. Även fast det är många saker som kanske talar emot ibland så vet man ändå vad som blir bäst. Jag fick rådet att tänka enbart på mig själv i detta läget och ingen annans känslor. Det är det jag fokuserar på nu varje dag. En dag i taget.
Svar på tråden 33 år och abort