• Sat 21 Nov 2020 14:42
    1049 visningar
    4 svar
    4
    1049

    Deprimerad och ensam

    Det här blir långt.

    Innan graviditeten hade jag ett stort nätverk av människor runt mig. Jag var alltid hos någon eller de hos mig. Vi festade och hade det skoj. De var mina vänner...trodde jag.

    Det är livet jag var van vid.

    Tills jag blev gravid.

    Telefonen är tyst nu för tiden. Jag är med i deras olika festgrupper på Facebook, men ingen frågar mig längre om jag vill vara med på saker, trots att jag inte har något emot att vara med, fast nykter. Jag älskar att vara social.

    Dessutom ser jag att de börjat umgås med killen som tidigare misshandlat mig, vilket de vet om. Det blir som att de vrider om kniven lite extra, men jag skulle aldrig begära att de ska välja. Det är ett val som måste komma självmant och utan uppmaning i så fall.

    Jag sitter oftast själv hemma nu för tiden och försöker intala mig att livet ändå är okej. Jag har ju en sambo och djur. Men även där känns det skit.

    Sambon trodde för några kvällar sedan att jag hade råkat illa ut när han var på spelkväll. Han föreställde sig hemska scenarion sade han dagen därpå, men valde ändå att sitta kvar i flera timmar och spela utan att bry sig om att fråga mig om något var på tok. Han satt morgonen därpå vid köksbordet och tyckte synd om SIG SJÄLV över detta. Hur jag tog det verkade inte ens nudda vid hans tankeverksamhet.

    Anledningen till hans oro var att jag skickade ett sms under spelkvällen och frågade om det var han som var hemma nu eftersom jag hörde människor och en bildörr som slog igen ute på gården.

    Till saken hör även att för några veckor sedan råkade jag faktiskt hamna i livshotande situation där 112 behövde tillkallas, då en till synes normal person i min närhet fick flippen och fick sättas på två tvångsvård på psyket. Det kom som en total överraskning för oss alla som känt denna människa i många år. Vi vet inte när han släpps ut, hurdant han kommer hantera det eller om han återigen blir farlig för mig.

    Jag blev förfärad över att få höra min sambo säga det här med att han valde att prioritera sina kompisar, men också så pass iskall inombords att jag inte ens kunde reagera. Jag begär inte mycket. Ha hade bara kunnat skicka ett sms och fråga om något hänt.

    Hur kunde han sitta där och tro att jag råkat ut för något hemskt, utan möjlighet att ta mig någonstans då han hade bilen, och sedan skita i det?

    Det känns som ett enormt svek. Dessutom tillade han att när han är med grabbarna är det de som är nummer ett.

    (Tydligen så pass mycket att han inte skulle bry sig om jag faktiskt råkade illa ut verkar det som.)

    Det här kom som en chock då jag ändå tycker vi haft det bra. Vi har inte haft några bråk eller någonting och jag är rädd om honom. Jag skulle aldrig någonsin vända ryggen till om jag trodde en vän, familjemedlem eller partner var i trubbel, aldrig. Tvärtom så är jag en människa som finns där när andra använder dig ryggen, så varför står jag då ensam nu?

    Livet känns så jävla ruttet och jag känner mig så enormt ensam, övergiven och deprimerad, men försöker att inte visa det då jag inte vill belasta andra.

    Ibland i mina mörkaste stunder förbannar jag graviditeten och undrar om jag någonsin kommer bli lycklig igen. Jag tänker på allt jobb, vakna nätter, isolering etc detta kommer medföra. Jag kan inte knyta an till graviditeten/barnet och jag hatar min kropp.

    Jag som trodde allt skulle bli så bra. Men nu sitter jag här med en tid till en psykolog på måndag, en kall sambo och vänner som vänt mig ryggen.

    Är det någon mer som upplevt fenomenet att "vännerna" helt glömde bort er och partnern tog avstånd så fort ni blev gravida?

    Hur hanterade ni det?

    Har ni några peppande ord eller goda råd?

Svar på tråden Deprimerad och ensam