För mig låter det som en fejkperson. Lite åt Aspergerhållet som konstruerat en personlighet utifrån nån manual och principer än att faktiskt förstå att ödmjukhet och känslor ingår i att vara äkta. Vissa val i livet måste man göra med hjärtat snarare än hjärnan.
Jag får bilden av en person som inte är helt sympatisk i sitt agerande och inte kan se något fel i det.
Det här är faktiskt riktigt intressant, att det skiljer så mycket i uppfattning, fast det gör det förstås i verkliga livet också.
Jag tror att det är ett vanligt missförstånd att man inte känner något om man menar att man kan kontrollera sina handlingar. Fast så gör ju de flesta mest hela tiden. Många har väl förälskat sig i fel person och avstått från att inleda något av rationella skäl. De flesta skulle inte heller skälla ut en dålig chef eller trasha hans kontor bara för att de känner att de vill. Vi skulle inte kunna ha ett fungerade samhälle om folk inte kunde kontrollera sina känslor.
Det jag har svårt för är människor som helt ger sig hän åt sina känslor oavsett konsekvenser. Jag har t.ex. ett ex som inleder nya relationer på löpande band utan en tanke på hur stressande det måste vara för barnen eftersom h*n är så himla kär. Jag har också en bekant som har en relation med en tungt kriminell man trots att hon har barn för hon kan bara inte lämna honom. Sådant får mig att tappa respekten för vissa människor eftersom det är skitsnack att de inte har ett val.
Jag har själv varit tvungen att göra svåra val p.g.a. konsekvenserna så jag menar inte att det är lätt men det går. Det händer inget mer än att jag fasar ut mig ur de här människornas liv. Visst, det kan verka dömande man jag har inte så mycket gemensamt med dem och jag kan inte hyckla genom att hålla med.
Det är också sorgligt att vissa verkar tro att personer med Aspergers inte skulle känna något. Det är klart att personer med autism kan ha starka känslor men de kanske inte kan uttrycka det på konventionella sätt.
Jag har alltså starka känslor som alla andra. När jag gillar någon eller knyter an till en person så är det på riktigt. De vet att jag kommer att finnas där för dem oavsett vad och att jag ärlig och trofast. Jag är kanske inte gullig men jag är äkta.
Det där med fejkpersonlighet är ju filosofiskt intressant. Hur många skulle egentligen kunna definiera vad som är äkta i deras personlighet och vad som är inlärt socialt beteende eller en vilja att leva upp till andras förväntningar?