Är det viktigt för er med biologiska barn?

Oj. Skriver via mobilen och det skulle vara några tecken men då blev det istället en massa frågetecken. Helt fel.

Min längtan efter barn hade inte varit så stark att jag velat adoptera om jag inte kunde få barn. Har ett barn.

Har du redan barn?

Nej. Har varit gravid men har inget barn. Hurså?

Jag har barn och har turen att kunna få det jag ville ha (biologiska barn). Men det var en jobbig väg att vara gravid har en kronisk sjukdom som blir värre under graviditet. Så vi var öppna för adoption.

Men jag tror det är svårt att säga innan man väl är där. Jag hade hellre velat ha ett barn än inget alls iaf. Och tycker det är bra det finns olika alternativ så folk får möjlighet. Hur bra förälder man är/blir sitter inte i ens fortplantningsorgan.

Hade jag varit frisk hade jag till och med kunnat tänka mig att låna ut min livmoder så någon kvinna utan hade kunnat få vara gravid. Men jag är inte bekväm med att skänka ägg eller min partner ska skänka sperma.

Nu har jag 3 biologiska barn och en bonus.

Om jag inte kunnat få biologiska hade jag nog varit fosterfamilj/stödfamilj.

Ett liv helt utan barn är inte för mig

Jag har två biologiska barn men vi fick flera missfall innan, då kom ändå tankarna på andra alternativ då vår barnlängtan var stor.
Så ja vi hade kunnat tänka oss annat.

Om t ex mannen inte kan få barn och man då kan få spermiedonation med någon som liknar mannen, kvinnan blir gravid och man får gå igenom graviditet tillsammans och allt som par gör så blir det nog i längden att det känns som helt eget.
Likadant om kvinnan inte kan få barn men man kan få äggdonation från någon som liknar en, kvinnan får vara gravid och som sagt paret går igenom allt som andra par gör så tror jag det känns precis som om det är ens egna biologiska barn.
I bägge fallen är det ju barnet biologiskt barn till den ena och någon man älskar,
det blir som gemensamt biologiskt barn.
Man växer in i föräldrarollen precis som alla andra när man är gravid, finns ju heller ingen annan biologisk förälder då det är donation.

Alla känner väl olika om adoption men jag hade kunnat tänka mig det, vi har vänner som har adopterat två barn och det är ingen skillnad i deras kärlek mot barnen eller på något sätt annorlunda mot oss eller våra andra vänner, man tänker inte ens på att dom är adopterade längre.

Men min känsla att det inte behöver vara biologiskt kan vara att min pappa tog till sig min bror som sin egen när han träffade mamma, min brors pappa blev tyvärr sjuk och dog men som sagt min pappa har alltid älskar min bror som sin egen son.

Bara lite förundrad över hur säker du är på vad du kommer känna den dagen, om den kommer, när du inser att du inte kan får biologiska barn.

Mitt svar är att jag vet inte. Vi fick barn direkt när vi började försöka, så har aldrig haft någon direkt barnlängtan och vet således inte hur jag skulle känna och reagera. 

Jag är säker på att det finns människor som inte känner samma slags kärlek för sina adoptivbarn som de känner för sina biologiska barn, eller som andra känner för sina biologiska barn. Jag tror absolut att detta förekommer men att det inte är något som man vågar berätta om för andra.

Vi har en donationstjej här hemma och en till på väg om allt går bra. Nu kom de till via spermiedonation men tvivlar på att min man skulle älska barnet mer än sitt biologiska. Så mkt kärlek mellan dem. Hade gjort detsamma om jag inte kunnat få barn. Det är inget som man tänker på i kriser, då vill man bara få sitt barn.