Vad är det värsta du har varit med om i livet?

Svår fråga. Det finns en del saker.

Det värsta måste nog ändå vara den tiden då jag blev psykiskt misshandlad av min pappa, som liten. Den rädslan glömmer jag aldrig. Dessutom har det gett mig problem här i livet, som till exempel väldigt dålig självkänsla och självförtroende.

När min älskade styvfar begick självmord (jag var vuxen då) och hur det smulade sönder oss som familj. Det var värre känslomässigt än den mkt svåra barndom och uppväxt jag haft, även om dessa påverkat mig mer och skapat fler hinder i livet.

Svår sjukdom hos nära anhöriga.
Att stå bredvid en anhörig som levt många år i en våldsam relation.
När jag själv höll på att dö och förlora mitt barn under förlossningen.

När mitt vuxna barn dog i mina armar efter en tids sjukdom. Man stängde av hjärtlungmaskinen på mitt tecken när allt hopp ändå var ute. Vidrigt på alla sätt. Kramper och grimaser i dödsögonblicket.

Min skilsmässa från min exmake. Just tiden under separationen var otroligt tuff rent känslomässigt och att samtidigt ta hand om tre barn, ordna med en flytt och hålla en labil exmake i schack (han som ville skiljas). Men så här i efterhand är jag otroligt glad över vad som skedde, jag insåg att jag hade en otrolig mental styrka och att det inom mig bodde en djupt begraven glad och nyfiken person som kunde komma fram.

Förmodligen när mamma dog i somras.

Ofrivillig barnlöshet. Visst har det varit mycket annat också som pappas död, men allt det varade ju inte i åratal som barnlösheten gjorde. Trots att jag nu fått tom två barn sitter spåren kvar för all framtid.

Min barndom.

Komma hem från skolan till min fostermor medvetslös på golvet efter ett självmordsförsök, och därefter vara hemlös i den dryg månad över bl.a. jul/nyår. Bodde inte i Sverige vid tillfället, var 16 år gammal. .

Min barndom