Inlägg från: Anonym (trött och slut) |Visa alla inlägg
  • Anonym (trött och slut)

    Hur kan han tro att jag ska kunna bli kåt??

    Jag är så trött och slut och jag kan aldrig räkna med att min man ska ställa upp och underlätta någonting övht. Han tar noll initiativ i hemmet utan jag måste säga till om varenda liten grej jag vill att han ska göra. Jag är så trött på att alltid vara den som bokar tvättider, skriver inköpslistor, städar, diskar, tvättar, bädda rent, handlar, går ut med soporna, tvättar och städar bilen, ser till att vi har något socialt umgänge osv. Han hjälper aldrig till. 

    Han kan helt seriöst fråga mig vad det blir till middag när jag kommer hem efter ett 10 timmars pass på jobbet. När jag jobbar så sitter han framför datorn eller ligger i sängen med sin telefon. Han kan inte ens tömma diskmaskinen eller gå ut med en stinkande soppåse för min skull. 

    Jag har ett sjukt stressigt arbete dessutom. Allt jag vill är att vi ska kunna ha det mysigt och trevligt när vi väl är lediga tillsammans. Men hur sjutton ska jag orka med att vara glad och kåt när jag blir lämnad ensam med alla måsten hela tiden? Min energi och min tid räcker inte hur långt som helst. 

    Min högsta dröm är att för en gångs skull få komma hem till ett städat hem och en middag på spisen. Att för en gångs skull få komma hem och kunna slappna av och få vila lite. Att få känna att allt inte hänger på mig hela tiden......

    Jag har förklarat så många gånger hur ledsen jag blir när han aldrig kan hjälpa mig med något. Jag ställer alltid upp och hjälper honom när han ber om det och jag gör vad jag kan för att vi ska få lite kvalitetstid med varandra. 

    Ändå kan han inte förstå varför jag inte vill bli väckt mitt i natten av att han trycker upp sitt stånd i ryggen på mig. Jag behöver all sömn jag kan få för att orka med vardagen. Eller varför jag inte blir kåt när han kommer och tar mig mellan benen när jag står och plockar med disken som han har haft hela dagen på sig att göra. Jag är nog rätt nära den berömda väggen vid det här laget. 

    Jag blir så förbannad på mig själv för att jag fortfarande hoppas att han ska förstå hur snedfördelat allt är. Vi skulle kunna vara hur lyckliga som helst om han bara förstod........

  • Svar på tråden Hur kan han tro att jag ska kunna bli kåt??
  • Anonym (trött och slut)
    Anonym (Kommunikation) skrev 2020-11-24 18:48:57 följande:

    Är han hemma hela dagarna?

    Jag hade lämnat om jag kände mig så överkörd


    Nä, han jobbar. 

    Jag börjar fantisera mer och mer om att bo själv... 
  • Anonym (trött och slut)
    Leostar skrev 2020-11-24 18:56:53 följande:

    ? Jag har förklarat så många gånger hur ledsen jag blir när han aldrig kan hjälpa mig med något. Jag ställer alltid upp och hjälper honom när han ber om det och jag gör vad jag kan för att vi ska få lite kvalitetstid med varandra. ?

    Här kan du göra en förändring, gör bara rent ditt och tvätta bara dina kläder osv... om du verkligen vill få till en förändring så behövs något sånt tror jag.
    Alternativet är nog att lämna honom kallt och låta han leva ensam ett tag för att sen kanske... KANSKE... låta han komma tillbaka.

    Men så länge du städar och fixar åt honom så kommer han använda den bekvämligheten.

    Tänk själv hur han skulle reagera om ditt svar skulle vara på hans middagsfråga skulle va ?Vadå, jag åt middag på hemvägen... men det vore nice om du kirrade klart i köket, jag sätter mig framför tv´n med ett glas rött!?


    Du har nog rätt. Jag kan bara inte förstå hur man kan bry sig så lite om den man lever med. Jag skulle få skitdåligt samvete om jag betedde mig som honom. 
  • Anonym (trött och slut)
    Anonym (Sluta!!) skrev 2020-11-24 19:03:37 följande:
    Ja! Jag håller med. Han har ju the time of his life. Så jävla bekvämt! Varför skulle han vilja ändra på det?

    Ts, bli inte kvinnan som blir utbränd över en jävla mansbebis!! Det tar ÅR att komma tillbaka från en rejäl utbrändhet och spåren av det kommer alltid finnas kvar. Du blir sjuk för att han ska kunna lata sig genom livet. Sätt ner foten, NU!
    Det kanske bara är att inse att han mer än gärna utnyttjar mig. Hur kan man säga att man älskar någon som man lämnar ensam med all skit? 
  • Anonym (trött och slut)
    Anonym (morot) skrev 2020-11-24 19:10:12 följande:

    Här har det varit lika delar hela vägen från början. Planerat och handlat samt haft huvudansvar för maten respektive tvätten varannan vecka har vi gjort i 20+ år.

    För andra saker skriver vi listor tillsammans, sätter upp ansvarig och datum då något ska vara gjort, samma som när man driver projekt på jobbet.

    Han har tagit halva FL, fixat vartannat födelsedagskalas, vabbat vartannat tillfälle, gått på föräldramöten, varit protokollförare i BRF sina år fast han är dyslektiker och det är lite jobbigt för honom osv osv. Jag har å andra sidan huggit ved, satt armeringsjärn med slägga, lyft några ton marksten, målat och oljat ute mm mm.

    Det handlar ytterst om vilja- viljan att vara rättvis och inte en slö smitare.

    Din amöba till karl hade jag fotat ut på gatan för längesen. 


    Jag kanske skulle be honom att flytta ut. Det kanske är det som krävs. 
  • Anonym (trött och slut)
    Anonym (Sluta!!) skrev 2020-11-24 19:22:16 följande:
    Ja, det är nog dags. Jag blir så ledsen när jag läser såna här trådar, för bakom varje inlägg är det en tålmodig, kärleksfull och ansvarsfull kvinna som blir utnyttjad för att hon är just allt detta. Du är värd en man som tar sitt ansvar, som ställer upp för dig, precis som du ställer upp för honom!

    Människor har olika syn på innebörden i att älska någon, tyvärr.
    Jag vet inte om jag någonsin kommer att ha lust att leva med en man igen. Det är nog bäst att leva själv istället. Bara fokusera på mig själv. 
  • Anonym (trött och slut)
    Anonym (morot) skrev 2020-11-24 19:36:27 följande:
    Anledningen till min stenhårda inställning är att min mor blev utnyttjad i 30 år av min styvfar, som inte ens jobbade förutom en del tillfälliga svartjobb här och där.

    Hon gjorde allt i många år och var som ett torrt skinn och hade ständiga magproblem av stress och oro över ekonomin mm.

    Och inte blev det bättre när jag blev tonåring för jag pekade bara på honom och sa: Mamma, jag tänker göra lika "mycket" hemma som han gör, för han är vuxen och gör inte ett skit mer än det han vill. Jag pluggar häcken av mig varje dag både i skolan och hemma och har högsta betyg i allt just för att jag inte ska bli som han...

    Det var givetvis väldigt taskigt av mig men jag var tonåring och det är jättesvårt att respektera en människa som bara klagar men inte kan ställa några krav alls på sin omgivning och stå fast vid dem. Jag började försöka coacha min mamma när jag var typ 12 år gammal. Jag har varit så arg och besviken för hennes bortkastade liv med den parasiten så jag kom knappt hem de första fem åren efter att jag flyttade hemifrån. Hon hann inte med mig riktigt för det vuxna barnet i hushållet tog all hennes energi.

    Det framgår inte om ni har barn men räkna med att de kommer att ha åsikter, när de kan tänka själva. Vill du att din dotter en dag ska ha det så här? 
    Jag inser ju själv att det här inte är en hållbar situation. Jag känner mig bara så tom. Som tur är så har vi inga barn. 
  • Anonym (trött och slut)
    Anonym (Sluta!!) skrev 2020-11-24 19:42:00 följande:
    Jodå. Om du vill, så finns det många fina och ansvarsfulla män att leva med. Men först ska du tänka på dig själv, se till att må bra. Hur gammal är du förresten?
    36
  • Anonym (trött och slut)
    Anonym (morot) skrev 2020-11-24 19:45:20 följande:
    Om ni har levt ihop så länge- vill ni inte ha barn? 

    Och det är ju vanligen då som allt verkligen ställs på sin spets; när ingen får sova, ingen får slappa och ingen hinner ha hobbies eller träna så mycket som de vill, om man får ett krävande barn i alla fall.

    Jag tror kanske att du behöver lite betänketid runt hela livet? Hur du vill att det ska vara? Istället för att bara trava på i ett hjul som du knappt orkar dra runt?

    Du ska inte söka en samtalskontakt eller så?
    Vi har levt ihop i många år. Ingen av oss vill ha barn. Det var lite det som förde oss samman att vi hade samma tänk om vad vi vill ha ut av livet. Där är vi verkligen överens. Det är bara alla dessa måsten som hamnar på mig som förstör allt. 

    Par terapi kanske skulle vara värt ett försök. Men just nu känner jag mig så osynlig och obetydlig för honom att jag inte tänker rodda med det också. Jag kan föreslå det för honom så får det vara upp till honom att ta tag i det.  
  • Anonym (trött och slut)
    Anonvm skrev 2020-11-24 20:03:06 följande:
    Anonym (trött och slut) skrev 2020-11-24 19:39:30 följande:
    Jag inser ju själv att det här inte är en hållbar situation. Jag känner mig bara så tom. Som tur är så har vi inga barn. 

    Eftersom ni inte har några gemensamma barn så är detta en "no brainer", bara ta ditt pick o pack o flytta.

    Män o kvinnor ser på gruppnivå väldigt olika på många saker, o de fyller olika saker med olika värde. Detta gör det absolut nödvändigt att man sinsemellan har en fungerande kommunikation, annars är förhållandet dödsdömt...

    Jag är själv relativt nyseparerad man, tänker precis i samma banor som dig. Som jag ser på livet just nu så har jag otroligt svårt för att se mig själv någonsinn igen bo tillsammans med en kvinna.
    Känns mindre främmande att dela boende med en vän av samma kön enbart för det ekonomiska... 
    Ska någon flytta så är det han. 
  • Anonym (trött och slut)

    Jag ska ta ännu ett snack med honom. Men den här gången tänker jag vara rak och ärlig med att det här är hans sista chans. Han ska få två månader på sig att visa vad han vill. Blir det ingen förbättring så får han söka efter ett annat boende. 

    Fy fan va tungt det känns. Men jag måste tänka på mitt eget bästa för första gången på väldigt länge. 

    Hade det inte varit för corona så hade jag bokat en liten solsemester för mig själv. Jag skulle nog må bra av att få lite distans till allt. 

  • Anonym (trött och slut)

    Han har varit bortrest i jobbet några dagar nu och jag har funderat en hel del på både det ena och det andra. Jag har haft som fokus att vara ärlig mot mig själv i mina tankar. Jag har tillåtit mig att ta till mig tankar som varit lättast att bara skjuta ifrån mig istället. Man kan lugnt säga att en hel del har kommit upp till ytan. 

    Något som jag ständigt har tryckt undan är vad min man har för syn på mig som partner egentligen. Jag har sakta men säkert insett att jag lever inte upp till hans standard på väldigt många olika sätt. En annan sak jag har insett är att han inte har något större intresse för mig som person. Han blir tex irriterad de gånger jag behöver prata om problemen på mitt jobb. Han klarar inte av att stötta mig i något övht. 

    Jag inser mer och mer att jag har valt att hantera saker i mitt liv på de sätt som påverkat honom så lite som möjligt. 

    Jag måste tänka på mig själv. Vad vill jag ha i mitt liv? Det är det jag måste fundera på. För det har jag inte gjort på så många år. Jag har haft fokus på att vara lättsamma för andra och han har utnyttjat det så långt det går. Medan mina tankar har varit på honom och andra i min närhet. 

    Hade det inte varit för min omtanke om andra så hade jag inte ens varit vid liv nu. Och är det verkligen viktigt för mig att vara till liv för mig själv? Svaret är nej. Mitt liv har ingen betydelse. Jag lever bara för andra, föra att underlätta för andra. Men jag vill inte det längre. Jag har inte velat det sen evigheter tillbaka. Livet fyller ingen funktion för mig. 

    Jag har alltid stoppats pga mina tankar på andras bästa. Det är dags att jag tar plats och gör det jag vill för mig själv och det tänker jag göra nu. 

Svar på tråden Hur kan han tro att jag ska kunna bli kåt??