Slutar man någonsin oroa sig?

Det är nog en av livets stora gåtor.
Och inget facit får man heller utan man får göra så gott man kan.

Jag har barn i alla möjliga åldrar, yngsta går på förskola och äldsta i högstadiet. Och det är oro på helt olika plan! Oron för de yngre är mer att de ska bli sjuka (= vab, = sämre ekonomi, = svårt att få ihop jobb + vardag för oss vuxna), att det ska visa sig längre fram att de har särskilda behov så att det blir tufft i skolan och att de av ren oaktsamhet och på grund av att de är små - ska skada sig. Ramla ner från en stor sten eller ett träd, inte se sig för och ramla ut i gatan.. typ.

För de äldre är det mer hur man är en god människa, dvs vad man gör och inte gör, respekt, samtycke, hur man tilltalar andra, att våga säga till när man inte håller med och såna saker. Mycket av det hoppas jag att de har i sig redan, utifrån den miljö och stämning vi har hemma hos oss. Men man vet aldrig. 
Hamnar man i en knivig sits kan man tänka tvärtom - hur hade du tyckt att det hade känts om någon sade/gjorde så om/mot dig? 

Äldsta ska också börja övningsköra snart och det är ju ren ångest. Ska min lilla bebis som låg i min mage för 16 år sen KÖRA BIL??? På vägarna, bland alla andra puckon?

Sen har vi det som är ännu värre och det är alla sjukdomar som kan drabba en. Som man helst inte vill tänka på alls. Såsom cancer, svåra autoimmuna etc. Men dit vill man inte gå.....

Så jag förstår hur mina föräldrar tänker, hur föräldrar rent allmän tänker. Man släpper aldrig oron och kärleken för sina barn. Min mamma är fortfarande orolig och vill veta att vi kommit fram ordentligt om vi ska åka långt med bil tex. (Inte precis just nu i covid-tider men annars).

Tack för svar :)

Det kanske bara är att vänja sig med oron... Till viss del så är den ju bra med, att man bryr sig och försöker minska onödiga risker och liknande. Det jag inte vill är att det ska bli en begränsande oro. Jag vill ju att barnen ska klättra i träd om de vill, och om de vill hålla på med idrott som är lite mer riskfylld vill jag inte vara mamman som hindrar dem liksom bara för att det är läskigt. Gillar själv äventyrliga saker - men det är ju ofta lätt en skillnad på vad man ser som risk för sig själv och för andra...

Man slutar aldrig att oroa sig för sina barn ens när de är vuxna. Vill du slippa den oron, skaffa inte barn!

Jag hoppas jag kan få barn, så jag vill det ju väldigt gärna. Slippa oron kanske är fel sak att önska eftersom jag inser att det inte är helt möjligt - men hitta bra metoder att låta den bli lagom stor vore fint .

Man slutar aldrig oroa sig.

Ändå ett rakt och ärligt svar. Kanske mer är att inte låta ens egen oro gå ut negativt då...

Det är nog en bra sammanfattning. 
Såklart man är orolig. Men inget barn behöver i förväg bli varnad för saker som inte behöver varnas för. Att springa efter en boll på en asfalterad väg kan innebära att man ramlar och får skrapsår. Barn springer. Inte så mycket att göra åt.

Och sen att man släpper det som är utom ens kontroll. Jag kan vara orolig för mitt barns välmående generellt när hen är på dagis tex. för JAG är inte där. Men det kan jag inte gå runt och tänka hela dagarna, då går man ju under. 

Så det är lite, man får tänka vad man kan påverka och inte. Vilka faser behöver ett barn gå igenom för att lära sig röra sig, lära sig vissa motoriska grepp. Barn kanske behöver ramla från nedersta trappsteget för att lära sig känslan av fall. Barn mår bra av att rulla nedför en slänt, de tränar deras motorik.  Osv.

Men du är ju beredd i alla fall, och då kan du kanske förbereda dig lite. På att släppa kontrollen? Finns ju också bra stöd på MVC och BVC om man behöver få mer stöd.