Varför detta tjat och "njuttvång"?

Från andra sidan kan jag säga att jag faktiskt ägnade större delen av graviditeten åt att sucka över att den aldrig tog slut. Jag var stor, tung, illamående, sov dåligt etc och därmed väldigt negativt inställd.

Jag kan sähär i efterhand ångra att jag inte ägnade mer tid åt att faktiskt reflektera över min graviditet och det unika som innebär att bära en annan människa inom mig. Det är ju en tid jag aldrig kommer få tillbaka. Jag hade ju varje dag möjlighet att krama min mage, känna fladder och sparkar, fundera på vem det var etc men jag knep ihop ögonen hårt och "härdade ut" då jag iat fokuserade på att jag snart när som helst skulle må illa igen eller väntade på att benen skulle svullna upp. Så ja jag missade de små möjligheterna att se och njuta av min graviditet. Dagar jag faktiskt mådde bra valde jag att springa runt i affärer, jobba eller jaga tapetprover istället för att kanske passa på att vila, ta ett bad och mysa med maken.

Ja, säg det. Irl fick jag nog sällan höra det, men jag har ju läst om det här många gånger och kan i likhet med dig inte fatta varför man säger så. Visst kan en graviditet vara njutbar för vissa, men långt ifrån för alla. Jag tex hade både svårt att bli gravid, hade haft flera missfall och mådde PEST med första barnet så nån njutning var det aldrig frågan om. En ständig oro och uselt fysiskt mående. Andra barnet ännu värre, jag mådde så dåligt så jag ibland hellre ville dö än vara gravid en minut till! En graviditet i sig är ju inte målet heller utan bara en färdsträcka mot förhoppningsvis ett levande barn. Det är ju dit man vill komma som gravid.

Men det kanske är så att folk glömmer? Eller tror att alla tycker det är så fantastiskt trots dåligt mående att man ändå njuter? Jag vet inte.

Haha, tur jag inte fick höra det Hasade fram på kryckor, spydde och svimmade.

Full förståelse för att man inte går omkring och njuter av att vara gravid, är själv gravid med fjärde, och har verkligen ganska komplicerade graviditeter. Men jag kan ändå förstå kommentarerna. Första graviditeten är som verkligen den enda man har tid att njuta. När syskon(-en) kommer, då har man fullt upp. Alltid. Inte alls samma möjligheter att ligga och vila, klappa magen, fundera på sparkarna o.s.v.

Detta skriver jag, med brutet revben p.g.a. sparkar, enorm förlossningsrädsla, foglossning, hyperemisis och tre barn Jag försöker njuta - för jag vet att "man" (många) saknar magen sedan och ÖNSKAR man njutit mer

Jag förstår dig TS. Jag hade en lätt graviditet, men jag hade lust att slå något hårt i huvudet på de som skulle tjata om "Njuuuut" och "Så myyyyyysigt med sparkar". Jag tyckte det var rätt tråkigt att vara gravid och längtade till det var över, och sparkarna tyckte jag bara var obehagliga. Kul med en vass häl rakt mot urinblåsan liksom... Vissa njöt säkert av sin egen graviditet, men för de flesta är det nog filtrerat genom tjocka lager nostalgi.

Som tur är jobbar jag mest med män och har inte heller världen mest inbjudande personlighet, så jag slapp i alla fall att folk skulle tafsa mig på magen i tid och otid.

(Förlossningen däremot tyckte jag var världens häftigaste grej och skulle gärna göra om det. )

Strunta i dom. det är bara deras sätt att att gagga. 
Vänj dig. När du kommer gående med barnvagnen hojtar dom
"Åh så underbart , det är bästa tiden i livet med en nyfödd. Passa på och njut. Den här tiden är så kort. Ta tillvara på den"

For att inte tala om "Åh så myyyyyysigt att amma!!". Nej, det tog lång tid att få till ordentligt, och sen var det tråkigt men praktiskt (tyckte jag).

Ja. och sedan efter några år
"Åh en så härlig ålder. nu kan man prata med dom. Bästa åldern"
Inget att bry sig om

Vad ska dom säga då? Åh är du gravid? Fy vad jobbigt! Visst är det pyton?

Förstår precis! Jag har hyperemesis och har svårt att ens tacka när folk säger grattis! Känner mig mer konstant magsjuk än att jag ska få ett barn. Svårt att tacka då! Men jag gör det ändå förstås. Dock har ingen vågat klämma ur sig att jag ska njuta, kanske mest för jag är så uppenbart sjuk av graviditeten, 100% sjukskriven och sängliggande från v 5 tills nu fortfarande v 23, samt inte varit tyst om att jag mår så dåligt. Jag hatar varje timme av graviditeten, förutom möjligtvis några minuter här och där när illamåendet minskar och man känner lite lagom med sparkar.

Nej, för allt är ju vidrigt med att ha barn. Usch för folk som försöker framställa det som något bra!

Du kan inte försöka tänka att dessa personer menar väl? Nog vet väl alla att ALLA inte mår bra hela tiden som gravida, men de vill väl försöka vara lite positiva?

Jag tyckte det värsta var folk som ville berätta skräckhistorier om förlossningar och tiden med en nyfödd. Att någon lite snällt försöker säga att man ska 'njuta' eller passa på att sova eller något är väl inte hela världen, tänker jag.

Äldre generationer hade inte internetforum och alla pratade nog inte med sina vänner så de har inga andra erfarenheter eller perspektiv förutom sina egna att utgå ifrån. Så deras gravdititeter var antagligen mysiga och för dem blir det därför självklart att graviditeter är just mysiga. De menar såklart väl även om det de säger inte stämmer in på dig, så försök uppskatta deras vänlighet utan att fokusera på orden.

Fast jag kan faktiskt förstå dem. Jag har aldrig mått så fysiskt bra som när jag var gravid. Tyvärr hade jag en komplicerad relation med "pappan" vilket gjorde att jag ofta var ledsen och nedstämd. Idag kan jag ångra att jag inte bara skippade honom och såg till att NJUTA ordentligt då denna tid var bara en gång i mitt liv, en period som aldrig kommer igen.

Men självklart vet jag att alla inte har lätta graviditeter och mår dåligt.

Det är klokt att undvika att kommentera något som har med graviditet att göra eftersom så många gravida kvinnor är lättkränkta på sätt man inte ens visste fanns. 

Enda problemet med att inte säga något alls om deras gravida tillstånd är att en hel del av dem blir kränkta även av det. 

Ja jag skulle precis skriva det Säger man ingenting om en kvinnas graviditet så är det också fel... Jag tänker att folk bara vill väl. Jag mådde skit i mina tre graviditeter och längtade tills det var över men nu kan jag tycka det var lite synd att jag inte njöt mer Faktiskt, det är ju helt fantastiskt att man kan bära ett nytt liv i sin kropp!