Tjat om mat och vikt

Allt du skriver låter som ätstörning eller riskbeteende som närmar sig ätstörningar. Jag har full förståelse för att din omgivning drar i nödbromsen.

Förstår att du kämpat och att du är stolt men äter du sunt, unnar dig då och då och inte är underviktig? Någonstans kommer ju deras oro ifrån och ibland är man ju så uppe i sin viktnedgång att man inte ser att man faktiskt inte ska gå ner mer, att man inte har ett sunt förhållningsätt till mat längre och att kampen om dom sista kilona gått över styr.

Jag gissar att svörmor med "smal så länge" menar att du har lyckat hålla dig smal så länge och blivit så trygg i nya vanor att något extra gott att äta vid ett tillfälle inte kommer få dig att börja överäta generellt. Dvs att du kan unna dig det utan att riskera att förstöra det fina jobb du gjort.

Så skulle jag tolka den kommentaren. Som en uppmuntran iall välmening.

I övrigt håller jag med de övriga att viktnedgången verkar ha blivit en fixering för dig. Om din man inte är extremt orolog eller kontrollerande av sig i vanliga fall kanske du ska ta hans oro som en signal på att du behöver stanna upp och tänka till. Inte gå upp och bli överviktig igen men reflektera över ditt förhållningssätt till mat och om du har en bra balans i livet eller om det finns riks att mat/ätande blivit en fixering hos dig.

Nu vet jag inte orsqken till att du går hos psykolog men om även psykologen uttrycker viss oro känns ju även det värt att lyssna på.

Det handlar inte om att du måste gå upp eller bli överviktig utan att hitta en broms så att inte tänkande kring mat, vikt och ätande tar över ditt liv.

Jag har själv haft rejäla ätstörningar mär jag var ung. Och just denna extremaa fixering vid min kropp och ätande var det jobbigaste. Att hela livet kretsade kring det och att mitt värde som människa var kopplat till kilon på en våg. Det varfruktansvört jobbigt och ett långt projekt att komma ifrån. Så var ärlig med dig själv, sök hjälp om det behövs och stoppa i tid om du känner att tankarna kretsar för mycket lri g mat och vikt, om du får äckelkänslor av att äta, se andra öta osv.

Kan det vara för att du är ätstörd och han är orolig? För det låter inte helt friskt ditt beteende så klart han blir orolig.

"Jag dör hellre än går upp i vikt".
Fundera på den meningen en stund och sen varför folk i din närhet uttrycker oro för dina kostvanor. 

Du har ju lyckats! Jättestort grattis, och nu är det dags att vara nöjd och jämvikta- det är det som är den riktiga utmaningen.

Fundera ärligt över varför du inte kan släppa detta nu, är du möjligen lite rädd att tappa greppet om du går ur ditt benhårda bantar-mindset?

Var snäll mot dig själv i jul, ät och var glad med måtta och fortsätt röra på dig även om resten sitter i soffan, så kommer det inte att ge mer än max ett par hekto uppgång.

Att vara nöjd med sig själv är också en konst.

Skit i dom.

Asså HEJA DIG!
Allt detta är jantelagen + avundsjuka från andra som också vill vara smalare (vilket är många som vill i SMYG, eller vara mer vältränad) men har inte orken och de blir "men om hon kan borde jag kunna..." och det är jobbiga tankar.
Håller INTE med att det är ätstörning! Så löjligt bara för man tar hand om kroppen. Så typisk vissa människor är man för tjock är man äcklig, är man 'för' smal eller vältränad så är man äcklig. Lagom ska det vara?! 

Tycker du ska stå på dig! Ditt liv dina mål, liksom skygglapparna på.
Lever själv med varför vara medelmåtta när jag kan vara så mycket mer?! handlar ju om självförverkligande!
Va en jäkla bulldozer och go hard :D