Genital herpes

Hej, för det första vill jag beklaga. Jag är fullt medveten om hur jobbigt det kan vara.

Sen skulle jag säga att det beror på hur mycket problem du har av det, vissa får utbrott bara någon gång eller märker inte av det.

Om det är till någon tröst så har jag det rätt så illa. Måste äta medicin konstant och kan knappt varken sitta eller gå om jag får ett utbrott. Har trots det träffat min man och jag berättade det för honom när vi dejtade. Han var tveksam i början i och med att han var rädd att jag skulle smitta honom. Men här sitter vi 5 år senare gifta och har ett bra sexliv!

Hoppas att detta kan vara till någon tröst.

Hej!

Tack för ditt snälla svar. Det läskiga är att jag inte vet hur de framtida utbrotten kommer att se ut. Med den stress, ångest och oro som jag har nu är det inte osannolikt att skoven kommer komma ganska tätt men jag håller tummarna för att det inte kommer att bli så. 

Vad tråkigt att höra om dina symtom men skönt att samtidigt höra att du kunde träffa någon. Jag får helt enkelt tänka ut sätt att förklara det på och hoppas att en framtida partner har förståelse och inte ser på det hela på ett ytligt sätt och ser igenom hela den stigmatiserande bilden. 

Tack och ha en fin söndag!

Min man hade herpes utan att veta om det. Han fick sitt första utbrott efter vi varit tillsammans i ca 3 år. Jag läste på om det och var sen inte speciellt orolig för min egen del. Detta är nu över 10 år sedan. Han har haft två utbrott till under den här tiden och då har vi givetvis inte haft sex. Jag testade för bland annat herpes när jag var gravid och jag har det inte trots att vii har haft oskyddat sex i alla år. 

förstår till 100% ditt problem. Fick mitt första utbrott för två-tre år sedan. Fattade ingenting. Hade sånt problem med självförtroende etc ett tag vid dejting.

Efter andra utbrottet så blev de mycket färre och mildare och inte i närheten av det första utbrottet.
Jag fick tabletter utskrivna och dessa ser jag alltid till att ha hemma ifall det kommer ett utbrott. För mig var det värsta dramat att berätta för min flickvän/särbo och jag väntade typ ett år innan jag berättade, då hade jag ett utbrott (som jag missat att det var på gång) och vi skulle ha sex så jag var tvungen att berätta då. Värsta ångesten för mig men det blev helt odramatiskt och hon sa typ att hon hade munherpes ibland. Med mig funkar det som så att om jag känner av ett utbrott på ingång så kan jag ta två tabletter direkt så kommer inga blåsor. Jag överkonsumerar hellre tabletter i ren paranoja att det ska komma ett utbrott för jag blir fan demprimerad om jag får blåsor. 

Så se till att alltid ha tabletter hemma som du kan ta om du känner att det är på gång. Det funkar bra för mig. Nu får jag kanske ett utbrott var tredje månad som aldrig bryter ut. Utbrotten brukar komma när jag är helt utsjasad av sömnbrist/stress och annat.Tabletter kan du få via receptförnyelse på Kry eller min doktor eller liknande men då får man oftast ett kort samtal med läkare också.

Nu kan jag hantera det och ser det inte som ett problem längre, men det fortfarande nåt jag aldrig berättar utan endast två andra personer som vet mer än mig själv. 

TS lika hände för mig två år sedan. Är välskött och ordentlig tjej och trodde aldrig jag skulle få svar om HPV virus efter cellprov.

Livrädd än idag. Är otroligt vanligt virus men chockerade mig.

Hej!

Tack för alla er svar. Det känns lugnande att höra att det har blivit så pass odramatiskt till slut. Jag får försöka hålla hoppet uppe att man kan träffa en tjej som har förståelse. Hela denna digitala dejtingvärld är så himla ytlig så tror det blir svårt men era erfarenheter skänker förstås ett visst hopp. 

En fråga; hur känner man att ett skov är påväg?

Precis samma bakgrund som du, fick det när jag fyllde 31. Första två åren fick jag utbrott varannan vecka. Det var inte hållbart, smittade även två personer vilket jag djupt ångrar.

Pratade med min läkare om långtidsbehandling. Sedan 4 år tillbaka äter jag 500mg valaciklovir, 1 tab dagligen och har inga utbrott. Inte varit sjuk i alla senaste 4 åren heller, vare sig förkylning eller annat.

Finns mycket värre saker i livet.

Jag fick herpes en gång för 10 år sedan. Då nämnde läkaren att det kommer att uppträda igen.

Men, det var enda utbrottet. Inget mer sedan dess. :)

Hej!

Samma här. Det kom verkligen som en chock. Jag hoppas du kan hantera det i framtiden och bli av med rädslan. Inläggen i denna tråd ger mig i alla fall ett litet hopp även om jag tror det kommer bli stora utmaningar för min del.

Tack för att du berättar om dina erfarenheter! Det känns skönt att veta att det finns antiviral behandling.

Problemet för mig år att jag får inga tydliga tecken men jag tror att jag blir astrött på kvällen och somnar stående typ. Sen tror jag att en lite stickande känsla ungefär som utväxt efter rakning som kliar/sticker lite på pungen. 

Jag fick herpes simpelx 1 i underlivet av min man som inte viste om att han hade ?munsår? för 10 år sedan. De första skoven var förjävligt! Nu är jag kvinna och fick blåsor från a till ö så att säg så toalettbesök (oavsett anledning) var smärtsamma så till den grad att jag skrek...

Det blir mycket bättre med tiden. Jag har haft enstaka skorv efter första året. Jag fick ett råd av en läkare att enbart använda 100 %-iga bomullstrosor (sånna helt utan lycra) och det hjälpte (det samma borde gälla för män?).

För mig så får jag stickningar i området innan blåsorna kommer.

Jag har inte smittat min man där nere.

Men en sak att tänka på är att man kan få herpesproblem på andra ställen på kroppen (vid oralsex kan herpes spridas till munnen eller tvärtom).

Herpes är kanske den ?bästa? könssjukdomen man kan ha när man tänker efter? Nackdelen är så klart att den är för alltid men jag har hellre herpesvirus än humant immunbristvirus...

Jag har inte haft ett skov på 4-5 år nu. Tar inga virushämmande mediciner (enbart i slutet av graviditeterna).

Detta kommer lösa sig! Jag var också knäckt när jag fick beskedet men saker och ting blev bättre och bättre med tiden. Jag hoppas du får uppleva detsamma!

Vågar man överhuvudtaget ge sig ut i datingvärlen nu när så många har herpes och HPV virus osv?Och inte ens vet om det!

Vad är värst:: Att ha HPV virus eller genitali herpes?

Jag känner igen mig så väl i din beskrivning TS... Jag är också kille i ungefär samma ålder och har sedan ett par månader fått beskedet att jag har herpes genitalt. Jag har tränat aktivt, varit social och jäkligt positiv men nu känns det som att all motivation är borta och jag vill inte kliva upp ur sängen. Detta precis i den ålder där alla ens vänner skaffar familj och barn så skaffade jag herpes och ser hur deras liv går vidare men här ligger jag eländig.

Jag hoppas dock att denna svåra tid mentalt går över och att jag kan bli mig själv igen, att jag vågar mig ut och dejta och hitta nån som vill ?ta risken? att dejta någon med herpes, känns lite som önsketänkande men vi har bara ett liv så jag har bara detta valet nu. Det finns en del ?bra? poddar jag lyssnat på om temat och läser på forum, det muntrar upp en del, sen att det är 30% av svenska folket som har genital herpes är ju helt sjukt, vart är ni alla??

Dom fysiska besvären kan jag leva med, men det är dom psykiska och sociala bitarna som äter upp mig.

Skönt att få gnälla lite här och det behöver jag, förr eller senare kommer jag ta tag i mitt liv igen. Fy fan vad jag ångrar att jag någonsin gick med på och litade på den där kvinnan som gav mig detta, men jag har mig själv att skylla.

Det är nog få som är helt "rena".

Antingen har man HPV eller herpes eller annat smittbart.

Hur ska oskyldiga människor veta att andra är smittade om många döljer det? Det är undrar jag.

Hej. Jag är helt chockad. Jag hade ingen aning om att det kunde vara så illa som ni beskriver. Jag har 5-10 små prickar i underlivet per år ungefär. Inget mer förutom att jag fick Meningit av viruset och det var så det upptäcktes. 
Fy så jobbigt ni verkar ha det...