Hjälp - Min pappa misshandlar mig fysiskt och psykiskt

Jag vill börja med att säga att jag förstår dig, jag har med växt upp med en sån pappa, skillnaden var väl att han mest gav sig på mamma.

Du är såpass stor att du själv kan vända dig till socialen och be om hjälp, jag skulle verkligen råda dig att göra det.

Jag förstår att du vill känna dig normal och inte stå ut, men nu har du råkat ut för en pappa som inte är normal, sen tror jag det händer fler än man tror.

Jag undrar dock var du har din mamma? Har du några syskon?

Hej, tack för svar.

Men vad ska jag ens säga till socialen? Eftersom jag fyller 18 om en månad är det ens lönt? Fattar inte riktigt hur sånt fungerar.

Jag har en mycket bättre relation med min mamma som fortfarande är gift med min pappa. Men vi båda lever i förnekelse känns de som, vi pratar aldrig om de han gör mot mig. Han har aldrig slagit henne vad jag vet. Men jag vet att han har hotat att slå henne när han varit riktigt förbannad.

Jag har ett äldre syskon som varit med om samma saker som mig, men inte lika grovt eftersom han alltid varit bra i skolan och allt annat i livet. Tror han också vill förneka allt som har hänt. Dock försvarar han alltid mig. Han har flyttat hem igen nu och oklart hur länge har kommer vara kvar.

Svarade i tråden 

Fruktansvärt jobbigt och så ska ingen behöva ha det. Min pappa var också tyrannisk men inte lika fysisk, men jag vet känslan att bo med en galning.
Att ligga i sin säng när han har gapat och skrikit en timme och sen gett sig ut med bilen och vansinneskört och undra om han kommer att hämta yxan i vedboden när han kommer tillbaka.

Han har heller aldrig bett om ursäkt.

Inte för att han hotade att få mamma inspärrad på psyk och hon skulle aldrig få se mig igen vid skilsmässan.

Inte för att han slet av mig kläderna när jag var pubertetsblyg och inte ville visa mig naken och vi var ute och seglade. Han puttade mig i vattnet på en liten kobbe så mina fötter skars upp med hundratals små sår av havstulpaner. Han bara sa att jag fick ta jollen och ro tillbaka till båten själv efter plåster. Botten på jollen var full med salt, det blödde jättemycket och jag grät hela vägen.

Inte för att han skröt om sina otroheter mot styvmor för mig när jag var 14 år.

Inte för att han hotade styvmor med kniv på julafton inför mina mindre halvsyskon.

Inte för att han hotade med att säga upp bekantskapen om jag inte fixade så han slapp betala underhåll från jag var 18 tills jag gick ut skolan. Jag grät i en hel vecka och tänkte att nu har jag ingen far mer. Men han dök ändå upp på studenten och skulle gratulera med övrig släkt, helt utan att låtsas om det han sagt 10 månader tidigare.
--

Jag känner bara att du måste sluta skämmas. Det är inte dig det är fel på, och du borde verkligen berätta för någon. Kan du inte ringa BRIS anonyma linje i alla fall och kanske få några råd där, som ung vuxen? Du kan få hjälp att flytta hemifrån om du berättar, det måste gå att lösa.

Jag tänker att du så småningom behöver förklara för din kille (vare sig det är den här eller någon ny) varför du inte vill hälsa på hemma osv efter att du har flyttat. Du behöver klart inte berätta allt, säg bara att din pappa verkligen inte har betett sig bra under din uppväxt och att det gör att du får ångest av att vara nära honom. Börja med det så att du i alla fall får förståelse för dina val. Ingen av mina killar som jag hade då har haft problem att begripa hur jobbigt det där var för mig.

Jag kapade all kontakt med min far när jag var 25. Det var nu över 20 år sen och jag har aldrig ångrat mig. Mitt liv är jättebra och min familj underbar så det går absolut att komma över en knepig barndom.

Du kan även vända dig till Kvinnojouren, de kan också ge råd om vilket stöd man kan få från myndigheter när man är utsatt.

Tusen tack för ditt svar. Samtidigt som man inte önskar denna typen av smärta på någon så är det skönt att någon förstår på riktigt. Jag känner typ att jag kommer glömma bort imorgon hur jag mådde idag. Jag trycker ner känslorna i en liten box och stoppar undan den. Den ända som visste lite hur det var är mitt ex. Vi var tillsammans i över tre år vilket är ganska mycket i min ålder. Känner mig bara så oerhört ensam och känns väldigt tungt att gå runt att bära på detta. Men hur som helst, TACK.

Jag blir verkligen illa berörd av det du går igenom, det är såklart pga mina egna upplevelser. Vad säger din mamma om allt detta? Mår hon dåligt över det? Eller bryr hon sig inte så mycket? Hon borde skyddat er som små

Men nu tycker jag du ska ta dig därifrån och det är det du kan få hjälp av hos socialen. Såklsrt är det lönt, de kan hjälpa dig att hitta lägenhet och med ekonomin. Egentligen borde du anmäla din far men jag fattar hur det är.

Försöker din mamma hindra honom nån gång?

Jo tack, jag har också stoppat lådor i garderoben. Men man ska veta att risken är att när något annat jobbigt händer i livet senare så trillar alla de gamla lådorna från högsta hyllan i skallen på en på samma gång. Det är lätt att tvivla för mycket på sig själv om man får motgångar med jobb eller vänner t.ex. Lätt att höra för mycket gamla ekon som viskar helt fel saker.

Det kan därför vara klokt att planera för att gå i samtal hos kurator eller psykolog en tid, bara för att göra upp med det gamla och kräkas ut alla känslor. Om du studerar kan det finnas hjälp att få via Studenthälsan på större studieorter. Annars finns det via vårdcentralen. Om en person inte klickar med din personlighet, be att få testa en ny eller sök på annat ställe så fort du känner detta.

Den svåra biten är hur du ska förhålla dig till din mamma i fortsättningen och där tror jag du behöver hjälp av proffs, att tänka igenom och förbereda dig på det som kan hända.

Vad händer om din pappa förbjuder henne att träffa dig?
Vad händer om hon tar hans sida i er konflikt?
Vad händer om din revolt faktiskt äntligen väcker henne och hon skiljer sig?

Tyvärr tog det många år innan jag faktiskt kände mig fri från det gamla. Inte förrän vid 28-30 hade jag fått så mycket nya minnen och positiva erfarenheter att jag kunde släppa det mesta av känslorna runt min far. Men jag bestämde mig för att mitt liv aldrig skulle handla om honom eller hans syn på mig. Att strunta i vad andra tycker när de bara får en att må dåligt är hälsosamt.

Men våga sök samtalskontakt, för det är jätteroligt att studera och få sitt första jobb men du har med dig en psykisk sårbarhet och troligen en tendens till prestationsångest. Du behöver lära dig förstå hur detta påverkar dig och känna igen varningstecknen så att du inte snubblar över det senare- t.ex. i form av utmattning. Man orkar bara så mycket, och livet är långt.

Lycka till nu och du kan ta dig ur detta, men det kommer att vara tufft i början.

Hon försvarar oss/mig oftast och säger åt honom att inte slå oss. Men ibland när hon är på dåligt humör och anser att jag gjort något fel hotar hon med att berätta för pappa och gör det också ibland, så det är dem två mot mig. 
Hon vill såklart inte leva sådär men hon är religiös också så hon tror inte på att skiljas tror jag. Även om det hade varit det bästa för oss alla... 

Är livrädd för att konfrontera min pappa för de han har gjort mot mig då vi aldrig har pratat om det. Kan tänka mig att prata med socialen om dem inte ringer upp min pappa direkt eftersom jag inte är myndig i några veckor till.. 
Ja jag borde göra det men ja.. du vet nog själv som du skriver .. :/ 

Först vill jag säga att det är lättare sagt än gjort, jag förstår det... Men. Det är INTE du som ska skämmas. Det är din pappa! Du är inte "onormal", det är det han som är. Du reagerar helt normalt på en sjuk situation. 

INGET barn kan för övrigt lära sig när man är livrädd för den som ska lära ut och till och med utsätts för fysiskt våld av personen ifråga. Särskilt inte när det är ens egen förälder. (Jag höll för övrigt också på att fastna i matten i slutet av lågstadiet/början av mellanstadiet. Jag tror det är ett slags kunskapshopp där det är lätt att fastna, om ingen hjälper en förbi. Men då ska det förstås inte vara någon man är rädd för, då är det ingen som lär sig något.) 

Men jag hoppas, som flera här i tråden föreslår,  att du kan få hjälp via soc. Du ska inte behöva bo under samma tak som honom en enda dag till!

- Blev så himla ledsen, ts, när jag läste om hur du har haft det, och fortfarande har det. Inte för att jag ser dig som onormal, utan eftersom varje barn har rätt att slippa psykiskt och fysiskt våld. I synnerhet i sitt hem. Det är där man ska vara som tryggast. Så snälla, ta tag i det här på något sätt. Och jag hoppas du kan sluta skämmas, även om det är svårt. För du är inte "onormal", du är precis som du ska vara. Det är däremot inte din pappa... 

Kramar från en som innerligt hoppas att du får ett mycket bättre liv från och med nu. Det är du värd! 

Du kan kontakta socialen och de kan hjälpa dig att komma därifrån om du berättar för dem om våldet. Jag hoppas du vågar göra det för sådär ska ingen behöva ha det. Du kanske får bo på ett skyddat boende till att börja med och därifrån får du sedan hjälp att komma vidare till ett självständigt liv med eget boende. Det kan vara bra att först komma till en kvinnojour där du kan få stöd att bearbeta en del och sedan hjälp att klara dig i vuxenvärlden. Socialen kommer inte ringa upp och prata med din pappa så det behöver du inte oroa dig för. De kommer hjälpa dig därifrån.

Blir verkligen så ledsen för din skull, du behöver inte tänka på att konfrontera din pappa nu, bara ta dig därifrån. Du behöver någon som du kan prata med som kan hjälpa dig. Prata med din pojkvän, eller en nära vän. Kolla upp kurator på skolan.

Prata med din bror kanske ni kan hjälpas åt att ta er därifrån.

Ring och prata med socialen anonymt först och fråga saker du är osäker på.

Tack så jätte mycket för dina ord! 
Jag håller med och tror också det är ett slags kunskapshopp, ett hopp som tyvärr gick fel för mig. 

Jag kanske tar kontakt med soc, vet ej om jag vågar.. men ska tänka på din kommentar, tack! <3 

Just nu har jag bara panik för hur jag ska göra imorgon. Har nämligen ett stort prov i skolan imorgon som jag skulle råpluggat på nu ikväll men har istället bara gråtit och skrivit här pga allt som hände ikväll.. Vet inte vad jag ska säga till min lärare då jag inte vill berätta om min pappa... fan.. 

Men ja jag ska försöka prata mer med min pojkvän. Jag vet ju att han kommer vara förstående och försöka skydda mig till varje pris men det handlar mer om att JAG skäms och vill att inte bara han utan alla ska tro att min familj är perfekt. Det verkar alla tro också..

Det är inte konstigt att du inte klarade att plugga till provet eftersom du har det så jobbigt hemma. Du lever under en jättestress och har gjort det under lång tid. Att bete sig som din pappa är väldigt fel och det förstör väldigt mycket. Du behöver hjälp att reda ut det hela och det är inte lätt. Jag tycker du är modig och klok som äntligen tar upp detta nu.

Mitt råd till dig är att gå till skolans kurator och berätta hur situationen är hemma. Han eller hon kan hjälpa och och prata med dig för att bena ut situationen. Jag tycker inte att du skall behöva bära detta själv längre och jag tror det är svårt att reda ut det själv med tanke på att varken din mamma eller pappa fått ordning på situationen. Att söka hjälp är en styrka. I bland behöver man hjälp och att söka råd och hjälp tycker jag på sikt är det bästa och sundaste för hela familjen.

Och sedan det här med att vara perfekt. Ingen är perfekt och ingen familj är perfekt. Det vet vi alla egentligen. Tyvärr är det inte ovanligt med problem eller våld. Det är inte du som skall skämmas. Du skall vara stolt att du tar hjälp för att styra familjen rätt och få ett slut på handlingar som är helt fel.

Håller med

Ingen är perfekt och du är verkligen inte ensam i detta. Jag önskar så att ingen ska behöva gå igenom det du gör. Försök ta dig därifrån. Och gå och prata med någon.

Fy, vilket obehag jag kände när jag läste din trådstart. Jag lider med dig ts. Kände igen mig i mycket, bland annat det du skrev om att du har låst dörr. Jag hade i princip alltid min dörr låst när jag var barn för jag har också en våldsam förälder.

Det jag ångrar mest är att jag aldrig anmälde. Din pappa begår ett brott när han slår dig, och brott ska anmälas. Tveka inte att anmäla honom, han tvekar ju inte för en sekund när han slår dig.